Så var de äntligen här igen. Jag missade dem ju förra gången för två år sedan(eftersom jag hamnade i Serbien)trots att jag hade biljett. Vilka? The Ukulele Orchestra of Great Britain förstås. Jag har haft dem uppe på bloggen tidigare men nu är det alltså dags igen. I går gjorde de ett bejublat framträdande på Lorensbergsteatern i Göteborg och blev inropade inte mindre än tre gånger av den entusiastiska publiken.
Det började som ett engångsgig för tjugotvå år sedan men har blivit ett väsmort maskineri som turnerar jorden runt och har inspirerat andra att starta ukulele orkestrar. Visst låter det som ett skämt men den musikalitet dess herrar och damer visar upp är inte att leka med. Virtuost är bara förnamnet. Framför allt är det fantasifullt arrangerat med en rejäl dos torr brittisk humor och framfört av de läckraste stämmor jag hört. Jag är vanligtvis inte begeistrad över lätt underhållningsmusik och stämsång men när den kommer upp på den här nivå faller jag pladask. Sanslöst.
Vad skall jag fresta med.....hm... Orange blossom till att börja med
Slutnumret var som vanligt ett vanvettigt hopkok av melodier framförda med fantastisk timing. Till synes oense med varandra börjar en att spela Georg Friedrich Händel varefter den ene efter den andre tar upp en helt annan låt till Händels musik. I slutet sjunger alla sin melodi samtidigt och på något sätt stämmer det.
Lägg märke till den fantastiska stämman Hester Goodman som sjunger I will Survive har. En egentligen djup kraftfull röst som blicksnabbt kan bli tunn och spröd. Vilken kvinna.
Ett uppträdande som det här ger mig flera olika impulser. Den första är att plocka fram min gamla ukulele igen och börja öva. Den andra säger släng den och dig själv i väggen. Du ska inte spela över huvud taget. Framför allt inte sjunga!!! Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar