Äntligen hemkommen efter en sväng i Norrland(det är rätt stort och långt bort) är det dags att summera intrycken från Urkult-festivalen, så där en vecka för sent. Torsdagskvällen inleddes med Räfven som som spelade på området med sedvanlig furiositet. Dessutom kom Jaipur Maharaja Brass Band tågande i snabelskor och guldbrokadkostymer. I släptåg en danserska och en fakir. Dessa musiker visste sannerligen hur man driver upp tempot. Sättningen var inte -i brassammanhang- särskilt imponerande. Ett tenorhorn, två ventilbasuner, två trumpeter och en klarinett samt två slagverkare tror jag att det var. Men satan vad tajt och svängigt. Mycket call & respons mellan ventilbasunerna och trumpeterna och ett ruggigt tempo. Ganska annorlunda europeiska blåsorkestrar.
Efter den den eldsprakandeinvigningen vid midnatt spelade Che Sudaka. Detta band har jag skrivit om tidigare(jo, den lite röriga texten i programmet är jag skuld till) men aldrig sett live. Men alla de lovord som sagts om detta band i olika media stämde verkligen. Maken till explosivt framträdande har undertecknad sällan sett. Koncerten går lätt in på topplistan som en av de svettigaste någonsin. Med gott humör, gymnastiskt rörelseschema, högt tempo och dynamiskt samspel fick de fart på publikens fötter. De två karismatiska sångarna fick publiken att sjunga med, hoppa och klappa takten så svetten stänkte.
Are you ready? frågade Leo, den minste sångaren(med den galna blicken) om och om igen. I slutet enbart ikädd kalsonger. Jäss, vrålade publiken till svar. Personligen hoppade jag upp min gamla hälskada igen, men äsch, det var det värt. Fånigt leende vandrade vi hem genom den ljusa ångermanländska natten.
Självfallet gör ingen video bandet rättvisa men här kommer i alla fall Alma Rebeldes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar