Johnny Cash på tyska

Johnny Cash fick ju en renässans på gamla dagar och kultstatusen har bara ökat efter hans frånfälle(2003). Dock har vissa delar av hans karriär varit tämligen okända. Jag tänker då på hans försök att slå sig in på den lukrativa tyska marknaden i slutet av 50-talet. Sällan nämnda i biografier eller diskografier på nätet. Men nu finns äntligen fem av låtarna på Youtube. Till och med min favoritlåt Wo ist Zu Hause, Mama Tja. vad skall man säga? Uttalet är inte enligt men faktiskt bättre än man kunde vänta sig. Fast visst blir det krångligt där i slutverserna på Wo ist zu Hause, Mama. Här är alltså Johnny Cash med i full frihet på tyska. Vi börjar med Wer kennt Den Weg tillsammans med lite bilder ur karriären.

För de som vill sjunga med finns här texten:

Wer kennt den Weg

Am allerschonsten war es doch zu Haus
Und doch zog's mich einst in die Welt hinaus
Und in der Ferne suchte ich mein Gluck
Wer kennt den Weg, den Weg zuruck

Sie schenkte mir die Liebe und ihr Herz
Doch ich bracht' ihr nur Tranen, Leid und Schmerz
Denn ich verliesie und damit mein Gluck
Wer kennt den Weg, den Weg zuruck

Wer kennt den Weg zuruck in jene Zeit
Den Weg zuruck in die Vergangenheit
Den Weg nach Hause und zum ersten Gluck
Wer kennt den Weg, den Weg zuruck

Am allerschonsten war es doch zu Haus...

Jag hittade dessutom hela fem av låtarna på den här...videon är väl för mycket sagt, men stillbilden då.

En dvärg och en blåsorkester

En av mina favoritvideos är 10$ bill med Cop Shoot Cop. Den har väl en femton på nacken men har åldrats med värdighet. En blandning av freakshow och marschorkester i den mexikanska öknen. Tyvärr går den inte att bädda in av någon anledning men här är den. Känns sångaren igen? Visst är det Tod A från Firewater i förförra inlägget.

Inte bara ost från Philadelphia

ett annat band jag upptäckt nyligen är Man Man. Märklig ljudbild och intrikata melodier en bit bortanför det slätstrukna och naturligtvis löjligt okända i Sverige.

Bandet kommer från Philadelphia och musiken har beskrivits som "Viking-Vaudeville" och "Gypsy Manic Jazz" vilket naturligtvis är lika felaktigt som allt annat. Vanligtvis vitklädda och vitmålade på scenen kan de förlora sig i långa slagverksimprovisationer. Denna video får jag liksom inget grepp om, fast den är rätt fascinerande ändå.

Alltid lika pigga produktionsbolaget La Blogoteque spelar in på Paris gator och resultatet blir ofta remarkabelt. Utan skyddsnät.


En liten kort låt till bara eftersom den åtföljs av en enkel filmsnutt. Feathers.

Ny bekantskap: Firewater

Trots att jag gång efter annan luftar min ovilja mot den anglo-amerikanska dominansen i det svenska musiklivet, finner jag mig själv ganska ofta lyssna till engelskspråkig musik. Främst då gammal sådan, men då och då hittar jag även nya band, utanför den kommersiella mittfåran. Ett sådant band är Firewater som dök upp i min iPod under hösten. Det var en låt från en samling som gjorde att jag började aktivt leta efter fler låtar.

Firewater är skapat av Tod A avbröt sin karriär för att börja om med ett nytt projekt 1997. Ett kommersiellt självmord enligt omgivningen. Men med influenser från Östeuropa och ännu mer avlägsna platser blev Firewateren föregångare till mer framgångsrika band som Beirut och Gogol bordello. De första skivorna fick tämligen begränsad spridning men i och med internets utveckling har även Firewaters lyssnarkrets vuxit. Här är en livetagning av Hey Clown (ej att förväxla med Jan Malmsjös gamla festivalschlager)

Jag inser här hur svag jag är för kvinnliga trombonister.....Här en annan livespelning på en radiostation.



Tod lämna USA efter Bush hade blivit president och reste ut i världen för att uppleva de länder USA bombade. Samtidigt skulle han spela in sina låtar med lokala musiker. Här berättar han själv om projektet.


En lågbudgetvideo spelades in under resan i flera länder.


Okay då, ytterligare en radiosession...

Besökande virtuos

Sedan länge har jag biljetter till världens mest underhållande gitarrist, Bob Brozman som spelar på Nefertiti i Göteborg 11/12. Jag såg honom senast för två år sedan och det var en fantastisk uppvisning. "thats impossible" som en engelsktalande man uttryckte det. Och det var inte bara gitarrspelet som var bländande utan också mellansnacket som står i en klass för sig. Han skulle lika gärna vara stand up artist för han är en kaxig jävel som är lika slängd i käften som han är flink i fingrarna.

Hur gör han då? Ja, han har gett ut dvd-skivor med instruktionsfilmer och gjort teveprogram. Så har kan man till exempel göra...

Den hät låten var en av favoriterna förra gången...

Fast å andra sidan...

behöver man inte vara särskilt fingerfärdig för att spela gitarr. Tidigare har jag haft med en helt armlös gitarrist. Cedell Davis har armarna kvar men drabbades som ung av polio men lärde sig spela i alla fall. Under en spelning gjorde polisen en raid, panik utbröt och Cedell blev nedtrampad, bröt båda benen och blev rullstolsbunden. Han fick återigen byta stil och med hjälp av en bordskniv och en uppochnedvänd gitarr kunde han fortsätta sin karriär. Rått och kraftfullt är bara förnamnet.

Sjövild gitarr

Fast vad är egentligen en bra gitarrist? Tja, flink i fingrarna förstås, men det räcker inte. De måste ha en personlig stil som skiljer dem från mängden, som också är svår att efterlikna. Oförutsägbar och gärna med en udda personlighet. En av dessa udda existenser som jag haft förmånen att se live är Eugene Chadbourne. Han gästade Resturang Louise i Göteborg, någon gång på 90-talet, när jag var där för att dricka öl. Eftersom det vanligtvis var extremt trista coverband i blues-genren som stod för underhållningen hade vi satt oss i ett rum så långt från musiken så möjligt, men efter ett tag var jag tvungen att gå och kolla vad som hände eftersom det inte lät som något jag hört innan. Höll de på att stämma fortfarande? Nej, istället var det en man (med utseende likt bindgalen Göran Greider) som hanterade en elektrifierad kratta!

Här spelade han gitarr efter noter av John Zorn. De som bor i södra Sverige har faktiskt möjlighet att se honom i Köpenhamn på Kunstforeningen Det Poetiske Bureau Griffenfeldsgade 52 den 4 november. Det kommer med största sannolikhet att bli en märklig föreställning.

Dynamisk Duo

Det finns vissa låtar som bara finns där. Två gitarrer som spelar så där sanslöst snabbt och samtidigt melodiöst dyker titt som tätt upp i huvudet. Jag vet vad det är. Den där låten som så många gitarrister försökt sig på. Fast inte jag.

Jag har tränat skalor och grepp tills jag fick blåsor och händerna värkte. Men jag saknade tålamod och talang. Jag gav mig på andra instrument där det var kortare mellan trappstegen. Fast ganska ofta tar jag upp gitarren(som står strategiskt placerad i mitt hem) och plinkar lite valhänt. Men jag har aldrig försökt spela Mediterranean Sundace. Jag vet mina begränsningar.

Jag kommer ihåg när jag hörde den första gången i radio(någon typ av specialprogram för gitarrmusik) och blev helt knäckt. Jag köpte skivan Elegant Gypsy med Al Di Meola(1977) och lyssnade på den massor av gånger, sedan tröttnade jag och glömde bort stycket men något decennium senare tog jag fram skivan igen. Och visst, den är fortfarande gnistrande. Duetten mellan Al Di Meola och Paco De Lucia. Här är den i en live upptagning.

Ansträngningslös snabbhet

Vi fortsätter på gitarrspåret och tittar på några gråmelerade herrar, någon gång i mitten av 70-talet skulle jag tro. Det är en häpnadsväckande musik de till utseendet och uppträdandet anonyma herrarna skapar. Framträdande är den irländske gitarristen Louis Stewart som via en cool inledning vevar upp tempot av slänger ur sig ett gnistrande latinkryddat solo. Virvlande snabbt med full kontroll och ändå inte bara en uppvisning utan fullt av levande musikalitet. Jag hade nästan glömt att jazzgitarr kunde vara så här bra när jag fick tips om Louis Stewart.

Ett parallellt universum

Vi är så tillvanda av den anglosachsiska normaliteten att allt utanför denna sfär verkar mystiskt. Fransk musik och kultur är numera i det närmaste utrotad i Sverige. Själv är jag djupt okunnig och min skolfranska är mindre än rudimentär. Men jag brukar då och då stöta på franska artister i mitt planslösa sökande på nätet. Det är en annan värld. Så lika men ändå så annorlunda. Allt den engelsktalande världen har, kan man hitta också i den fransktalande. Fast med en lika typiskt som distinkt fransk touch.
Goda gitarrister och låtskrivare finns det till exempel gott om. Här är det Sanserverino som tillsammans med Hervé Legeay gör en Django Reinhardt inspirerad låt. Fräckt, fartfyllt och mycket franskt. Nonchalant och punkigt men ändå traditionellt.

Speedlatin

Det finns ju ganska många som spelar gitarr så där lite till husbehov. De kan tre-fyra ackord och klarar sig med det. Andra tränar lite mer och kan fler ackord och eventuellt dra ett solo. Sedan finns de de som blir mer eller mindre besatta och övar upp sin fingerfärdighet i timma efter timma. De flesta följer dock redan väl intrampade spår och vågar sig inte utanför dessa. Några enstaka har både träningsviljan och modet att bryta upp egna stigar långt bortom allfartsvägarna.

Någon gitarrist är jag inte. Jag har ju ett par gitarrer hemma, kan ta ett antal ackord och spela några skalor. Jag vet hur svårt det är. Då är det knäckande att se de där virtuoserna, där inga tekniska hinder tycks finnas, där kontrollen är fullständig och farten hisnande. Diablo Rojo med Rodrigo y Gabriella


Ytterligare en låt med remarkabel teknik. Tamacun.

Tyckte ni det här verkade svårt så har de faktiskt lagt ut en instruktionsfil på youtube.

Gitarrsolon

Visst har jag hört Wilco förut. Åtminstone så där lite i bakgrunden. Jag har haft vänner som påpekat deras storhet och jag undrar till och med om jag inte har en skiva någonstans. De har dock inte gjort något intryck på mig så vitt jag kommer ihåg. På Way out West härom veckan blev jag emellertid nästan kusligt tagen av bandet. Det är ju inte riktigt min musikstil och jag brukar nuförtiden inte gå i spinn vare sig av amerikansk traditionell rock eller gitarrsolon. Men låtarna, framförandet och Nels Clines känsliga solon berörde mig djupt. Återigen ett exempel på att musikaliska intryck kan vara helt oförutsägbara. Från DVD:n Sky blue sky.

Vad sysslar Nels med egentligen? Sånt här gör att jag inte vill röra min gitarr på ett bra tag. Suck.

Afrosväng på Way out West

Knappt hinner man komma hem från den ena festivalen innan nästa börjar på hemmaplan. Ja, Way out West menar jag förstås. Första bandet jag såg var Seun Kuti med sitt Egypt 80. Bandet han tagit över efter sin far som dog i mitten av 90-talet. Och milde herre vad det svängde! Afro är väl inte min favoritgenre, det kan lätt bli ett mekaniskt hej & hå dunkande, men här kom trance-gunget som ett brev på posten när det rutinerade manskapet satte igång. Här är en inspelning från Dakar 2005 som ger en svag aning om hur det lät

Sommarens första festival avklarad

Orchestra Baobab var precis så bra som man kunde förvänta sig. Buju Banton visade på stort hjärta och showmanskap, Konono Nr1 var det absoluta trancebandet men främst sätter jag nog ändå Speed Caravan. Det fransk-algeriska bandet är precis så mycket 2000-tal det är möjligt att vara. Dator förstås men också darbuka, el-oud i Hendrixstil plusen sanslöst flyhänt basist. Helt obetalbar blandning och sanslöst svängigt. Det finns ingen riktigt bra video med dem men håll till godo med detta smakprov.

Festivalsommar: Orchestra Baobab

Det är hög tid att kolla upp vilka band som spelar på sommarens festivaler. Det tycks vara större utbud än någonsin. Vad skall man välja? Eftersom jag bor i Göteborg börjar jag nog med Clandestinofestivalen som denna gång äger rum vid Röda Sten 12-14 juni. Jag har tidigare ondgjort mig över festivalens information och utformning men det tycks som om sakernas tillstånd har förbättrats. Utbudet är blandat men den senegalesiska legenden Orchestra Baobab är förstås utropstecknet. Den uppstod 1970 och etablerade sig snart som den främsta musikgruppen i landet. Nya hetsigare musikstilar uppstod efterhand och Baobab kom att betraktas som "ute" och avvecklade sin verksamhet i mitten av 80-talet.

Men allt går i cirklar. Deras extremt coola stil med ett melodiskt gitarrspel och latin-influerat slagverk fick en reviveal och orkestern reste sig ur askan och åteuppstod verkligen 2001. Lite mer gråsprängd än tidigare men vid full vigör. Baobab har det där tranceskapande ansträngningslösa svänget som europeiska musiker skulle sälja sin mjälte för. En låt som visar vad jag menar och som brukar figurera på samlingsalbum är Utra Horas. Lyssna bara på gitarrsolot!

För de som inte vet är baobab en jättelik trädsort som ser ut som om man dragit upp ett vanligt träd med rötterna och planterat det med kronan nedåt.

Ny skiva med Lhasa

Den amerikansk-mexikanska sångerskan Lhasa de Sela har kommit med en ny platta. Det var på tiden det var sex år sedan den fantastiska The Living Road kom(jag har skrivit om den tidigare). Den nya skivan är lite mer eftertänksam, kanske inte så exprimentell, musikaliskt och språkligt. Lite mer åt low-fi americana hållet. Cool och vacker.

Jag hittade en helt inofficiell video på youtube, men den är så charmig så jag tar med den också.

Jolie Holland

På något sätt hamnar man alltid i USA vare sig man vill eller inte. Då och då brukar jag sätta på en skiva(Escondida) med Jolie Holland hemma. Nu hittade jag en video på nätet från den senaste plattan. Snygga bilder men kanske en lite väl anpassad låt? Ok men lite anonym i förhållande till det bästa hon gjort enligt min mening. Fast hon har en särpräglad röst, denna kvinna, som ger liv även i mer tama kompositioner. Avgör själva. Mexico City från skivan The Living and the Dead.

Jag har haft turen att se Jolie Holland två gånger här i Göteborg och är minst sagt förtjust i henne. Favoriten är förstås Old Fashion Morphin med det fantastiska blåset i kompet. Jag har kollat på nätet och hittade till slut låten i den här hyllningen till Charlie Chaplin. Speciellt gläder jag mig över trumpetens brölande här och där.

Jo, hon var en gång med i bandet The Be Good Tanyas och spelar fiol också. På denna låt gör hon en fin version av 1600-tals låten Mad Tom of Belam. En av de första låtarna om galenskap som finns nedtecknad(1618) finns även inspelad av olika artister under namnet Bedlam Boys.

Les Ogres de Barback

Frankrike ligger som musikland väldigt långt borta från Sverige. Knappast någon fransk musik hörs i radiokanaler och frågar man någon om fransk musik tittar de bara undrande. Själv är jag okunnig men försöker så gott jag kan avhjälpa denna brist.

Väldigt franska är exempelvis Les Ogres De Barback. Ett band som jag till och från lyssnat på, när jag vill skapa lite fransk stämning. Att de någon gång skulle komma till Sverige är väl otänkbart. Franska band turnerar knappast på dessa ociviliserade breddgrader. Kul sättning med tuba och dragspel.

Ljuva toner från Paris

Denna blogg blir lite bortglömd ibland. Det är mycket som pockar på uppmärksamhet och mycket som skall göras. Men som sagt, det mesta går bättre med musik. Ett av de första banden som figurerade på denna blogg var Paris Combo. Ett i Sverige fullständigt okänt band så vitt jag vet. Ingen jag känner har ens hört talas om det. Inte så konstigt förresten eftersom få lyssnar på musik som sjungs på ett annat språk än engelska. Paris Combo gör lätt fransk jazzdoftande musik med både 60-tals vibbar och baktaktskänsla. Djangokryddad gitarr förstås och retrofeeling som passar bra en sådan här vårdag när livet känns ljusare, gladare och mer optimistiskt än på länge.

La Pegantina

Nu har det varit mycket tango så vi byter spår men håller oss kvar i det spanska språkområdet. Musikstilen Meztiso har varit populär sedan Manu Chaos genombrott i slutet av 90-talet och det dyker upp nya band med jämna mellanrum. Med rumba i botten och en punkig attityd blandar man lite hipp som happ. Glad svängig musik som gjord för att dansa och dricka vin ljumma sommarkvällar. Eller, om man är i Sverige, åtminstone låtsas att det är en ljum sommarkväll. La Pegantina är ett tämligen nytt band i genren som nyss kom ut med sitt andra album.
Här tar de till en gammal beprövad "spansk nedgång" i em(em,d,c,h)i sin låt Penjat. Inte så orginellt kanske, men effektivt.

Trasig telefon tango

Det är fascinerande att leta videos inom helt nya områden. Andra namn, andra klanger och annan estetik. Det finns massor av nya tangoorkestrar med spännande uttryck som vi knappast hör talas om i Sverige. Jag har inbillat mig att jag haft ett hyfsat hum om musik, men när jag bara rör mig lite bortanför det mest kända, så inser jag hur fåkunnig jag är.

Orquesta tipica Fernadez Fierro är ett tolvmannaband som bildades 2001 och fortfarande har ett rått punkigt uttryck fast de samtidigt har respekt för traditionen. Ingen electrotango utan ett tungt ackustisk sound som byggs upp av de fyra frontande dragspelarna och stöds av en massiv stråksektion. Denna tangoorkester kommer dessutom snart till Sverige. Även här är det Södra Teatern som står bakom arrangemanget.

Maldito Tango

Tja, nu har jag varit och dansat tango igen och det går fortfarande hyfsat. Kanske inte perfekt, men på något sätt känns det som det fäster lite nya saker varje gång. Visserligen glömmer jag en del men inte så farligt mycket.

Jag väljer att spela en låt med Daniel Melingo denna gång. Han har en märklig röst, inte direkt vacker, men intressant i rätt sammanhang. Han har varit gästsångare på en mängd plattor och då inte bara i nytango-facket. Hans bakgrund inom rockmusiken märks på uttrycket och attityden. Det nya albumet Maldito Tango lär gå att ladda ned från iTunes.

Den 21 maj kommer han till Sverige och själfallet är det Södra Teatern i Stockholm som han gästar. Lite surt för oss i andra delar av landet, men vi är vana. Här kommer Narigon en svängig nytango med Bollywood(!)inslag

Tanghetto gör en cover

Ett av de stora namnen inom tango electronico är Tanghetto. Inte lika kända i Europa som en del andra nytangoband, fast de hållit på sedan 2001 och har åtminstone fyra (studio)album bakom sig. Här ger de sig på New Orders gamla hit Blue Monday och gör en intressant tolkning. En låt jag nästan glömt bort men visst har den kvalité. En bra låt går alltid att spela i helt andra genrer än den ursprungliga. För övrigt går den säkert bra att dansa till.

En tveksam tangodansör

Jag har ett problematiskt förhållande till argentinsk tango. Jag har så länge jag kan minnas inte direkt gillat musikstilen. Den finska varianten har jag kunnat ta till mig på ett annat sätt. På något sätt förstår jag den sinnestämningen bättre. Den argentinska har förefallit mig petig och allvarsam. Och dansen sedan! Inga glada miner där inte utan en rätt trist attityd som ligger långt från min personlighet. Så långt är det inga svårigheter.

Jag har haft rätt svårt för pardans överhuvudtaget. Det där med fasta scheman och mönster som skall följas. Men visst har jag försökt. Diverse dansanta kvinnor har försökt lära mig foxtrot, polska, salsa och bugg utan resultat. Jag gillar att röra mig till musik men så fort det finns ett regelsystem tappar jag intresset.

Motvilligt har jag dock blivit ivägsläpad av, en mig närstående kvinna, på tango. Både finsk och argentinsk. Till min (och andras) häpnad går det faktiskt ganska lätt. Framför allt den argentinska som förefaller mig något enklare än den finska. Jag vågar t.o.m. drista mig till att påstå att jag har en viss fallenhet för dansen(detta skall dock ses i skenet av mina tidigare tillkortakommanden). Inte nog med det, jag börjar även tycka att det är ganska kul. Herregud! Problem alltså. Jag måste ändra åsikt och börja gilla musikstilen. Snacka om att lära gamla hundar att sitta. Öh.. eller dansa.

Jag har visserligen haft med några nytangolåtar tidigare(skriv tango i sökrutan längst upp till vänster så får ni se vilka) men nu får det bli ett rejält utforskande av tangomusiken. Vi börjar med Otros Aires som framför Sin Rumbo.

Stilfullt och gammaldags fast med modernt komp. Lättdansad skulle jag vilja säga.

vilda fåglar och fredstrummor

Tyvärr har årets första förkylning slagit till med fullkraft och sängen är min käraste möbel. Annars hade jag befunnit mig på Pustervik och lyssnat på Wildbirds & Peacedrums som jag länge siktat in mig på. Men det känns ända ned i bihålorna att det här inte är en bra kväll. Så jag får väl sitta hemma och trösta mig med en video i stället. Fascinerande att de kan få ut så mycket av bara slagverk och sång.

Beirut i Mexico

Ett av mina favoritband är Beirut från USA. Eller rättare sagt, ledaren Zach Condon är från USA men bandet har aldrig låtit särskit amerikanskt utan de har hämtat influenser från bland annat Östeuropa och Frankrike. Eftersom jag själv spelar i ett band som inspirerats av Beirut och kan väl knappast räknas som neutral. Jag är svårt förtjust i det sättet att skapa musik.

På sin nya skiva March of the Zapotec har Zach Condon vänt sig västerut igen men inte till USA utan ett snäpp söderut, till Mexico. Det vill säga på halva skivan. Den andra halvan är ett elektroniskt popexpriment som jag mest tar som ett uttryck för Herr Condons oförutsägbarhet. I vilket fall som helst. Tillsammans med en mexicansk blåsorkester låter Beirut alldeles bedårande. Jag har redan tidigare deklarerat min kärlek till sådana bandas och jag blir bara stärkt i min åsikt. Det här är La Llorona. Härligt bruten tretakt.

In-Grid

Det är någonstans vid rivieran, Det är bekymmerstlöst sextiotal med öppen sportbil och pastellfärger. Solen glittrar över medelhavet och mahogny-racern är beredd.
Fast vad är det egentligen som händer? Gammal filmkänsla i en nutida video. Italienska In-grid sjunger på franska, Tu Es Foutu från 2003.

Hennes föräldrar drev en biograf så hon är uppvuxen med film. Självfallet är hon efter Ingrid Bergman.

Ponny expressen ännu en gång

Tyvärr bara en snutt men en så cool låt att jag inte kan låta bli att visa den. Poney Express igen med Les Pourquoi.

Poney Express

Nog med engelska och över till det galliska idiomet. Sångerna blir annorlunda i sitt uttryck på franska. Det finns dessutom så många artister man aldrig hört talas om. Det här är Poney Express som gör sval luftig pop. Jag vet egentligen inget om dem. Vad handlar låten om? Jag får gissa, min franska är mer än ringrostig.

Ytterligare en armbåge

För säkerhets skull kör vi en låt till med Elbow. Grounds for Divorce live i Abbey Road Studion. Inga krångligheter, bara väl utfört. Hela skivan Seldom seen Kid går för närvarande varm i mina maskiner.

Elbow

En intressant video räcker för att hamna på den här bloggen. Någon tipsade mig om ett band jag aldrig hört talas om. Det finns rätt många av dem, här är Elbow med The Bones of You. Sångaren låter lite som en ung Peter Gabriel. Kanske är även klangerna som får mig att associera ditåt. Enkel men effektfull video i alla fall.

Yodeling Cowboy

Det var ett tag sen det joddlades på Brandybeat men när jag nu hittade en video med den oemotståndliga kombinationen dragspel och joddling kan jag förstås inte låta bli att visa den. Alltid skrämmer den väl bort några. Den gamle surdegen Sourdough Slim har tiolitershatten på och ett avslappnat förhållande till sin musik.

Rodney Crowell till Sverige

Jag ser att gamle country-rockaren Rodney Crowell är på väg till Malmö, Göteborg och Stockholm. En ganska okänd herre för de flesta men en som varit med i en hel del sammanhang. Spelat i Emmylou Harris band och gjort en duett med Johnny Cash bland annat. Skulle kunna bli riktigt bra. De här gamla rävarna gör ofta väldigt avslappnande spelningar med underhållande mellansnack. Själv har jag bara en hemmabränd skiva jag fått av en kompis men jag skall försöka lyssna på lite mer. Senaste skivan Sex & Gasoline från 2008 tycks ha fått mycket bra recensioner. Här är titellåten.

Pale Young Gentlemen

Ett av banden pop/rock-genren jag lyssnar på nu för tiden är Pale Young Gentlemen från Wisconsin som kom med sin andra platta i oktober. Med cello och violiner låter de inte särskilt amerikanska utan snarare brittiska. Men ett intressant sound som av någon anledning sätter sig i huvudet. Varför? Ingen aning, men sådan är ju musiken, man vet inte vad som fastnar. Pretentiöst? Javisst, men ändå.... jag har nog ett pretentiöst drag i mig som legat latent sedan 70-talet. Cockney Rebel, Jobriath m.m. ja, ni vet sånt som man inte direkt pratar högt om. Men som med jämna mellanrum dyker upp i huvudet
Någon vidare video med Pale Young Gentlemen har jag inte hittat men här är en låt från deras första skiva. Clap your hands.

Los Aslandticos

Ytterligare ett band som jag inte vet något om men videon får mig på gott humör. Får mig att glömma slask och mörker och istället att tänka på värme och ljusare tider. Det kommer en vår även om den kan synas avlägsen. Från Spanien är gruppen förstås och lite i Manu Chao, Che Sudaka stilen.

Virrig virtuos

Visst kan man beundra dessa sagolika virtuoser som då och då syns i mediabruset. Men de är inte alltid några muntra musikanter och bara fingerfärdighet blir tämligen slätstruket efter en stund. Det finns dock lysande undantag. Aningen för sent firar vi därför hundraårsminnet av Victor Borges födelse 3/1 1909.

En sanslös musikant försedd med ett danskt sinne för humor; en showman med timing och briljans långt upp i åren under en osedanligt lång karriär. Han uppträdde i princip fram till sin död vid 91 års ålder. De som hade förmånen att få stå på samma scen som Victor Borge hade det nog inte alltid så lätt utan fick finna sig i att spela andrafiolen(!) och bli utsatta för det ena och det andra. Lägg i denna pianoduett särskilt märke till Borges underbara minspel och skenbart förvånade ansiktsuttryck.

Lhasa på engelska

Lhasa sjunger ju på minst tre olika språk och en av de mer suggestiva låtarna på skivan The Living Road är Anywhere on This Road. På skivan har hon dessutom den goda smaken att ha med den libanesiske trumpetaren Ibrahim Maalouf som gör ett makalöst solo. Han spelar för övrigt på en fyrventilstrumpet som tillåter honom att spela helt andra skalor än de sedavanliga. Tyvärr inga rörliga bilder till denna låt men trumpetsolot är värt att vänta på.

Gåtfull röst från väster

Att jag är förtjust i mexikansk musik är väl ingen nyhet. Det finns så mycket musik i det mellanstora landet i väster. Influenser från mexiko letar sig också ut över världen, inte bara till grannen i norr. Lhasa de Sela är född i USA och har en mexikansk far och en amerikansk mor. Hon är uppvuxen Mexiko och USA men är nu bosatt i Kanada. Hon blandar friskt mexikanska influenser med psykedelisk rock, country, östeuropeiska och orientaliska tongångar. Som gästartist har hon dessutom uppträtt med bland andra Tindersticks och den franska gruppen Bratsch.

Ett tag vistades hon i Europa och förenade sig med sina tre systrar i en nycircus och teatergrupp (som en fullständigt oviktig upplysning i sammanhanget vill jag här tillägga att jag 2004 var på en märklig föreställning med en nycircus vid namn Cie Cirque vid Röda Sten i Göteborg där två av artisterna hette De Sela i efternamn!). Nåväl, Lhasa De Sela har en sådan där gåtfull vacker röst som jag smälter fullständigt för. Sedan har hon också god smak när det gäller att välja musiker. Hennes två album La Llorona och The Living road har därför sålt i förvånandsvärt stora upplagor - närmare en miljon ex- för att vara en smal ganre.

Frid över hans minne

Jag läser att Lars Hollmer har dött och inser att Sverige har förlorat en stor musiker.
Det finns inte många klipp med herr Hollmer på youtube men mängder av andra artister över hela världen spelar hans musik. Här är det två ryssar som ger sig i kast med Boeves Psalm som blivit en standardlåt för dragspelare.