Visst har jag hört Wilco förut. Åtminstone så där lite i bakgrunden. Jag har haft vänner som påpekat deras storhet och jag undrar till och med om jag inte har en skiva någonstans. De har dock inte gjort något intryck på mig så vitt jag kommer ihåg. På Way out West härom veckan blev jag emellertid nästan kusligt tagen av bandet. Det är ju inte riktigt min musikstil och jag brukar nuförtiden inte gå i spinn vare sig av amerikansk traditionell rock eller gitarrsolon. Men låtarna, framförandet och Nels Clines känsliga solon berörde mig djupt. Återigen ett exempel på att musikaliska intryck kan vara helt oförutsägbara. Från DVD:n Sky blue sky.
Vad sysslar Nels med egentligen? Sånt här gör att jag inte vill röra min gitarr på ett bra tag. Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar