Ytterligare S.O.P. låtar

Denna dystra och regniga söndag passar jag på att lägga in den andra Snake Oil Peddlersvideon. En långsam och ödesmättad historia från den mexikanska revolutionen med klockspel och stämsång i arrangemanget.  Jo, jag har klippt till den här också från gamla klassiska mexikanska filmer och dokumentärer. Den finns även på Spotify.

Bandet spelar faktiskt inte bara långsamma dystra låtar. Live kan det faktiskt bli glatt värre. Här en spelning på Café Hängmattan 2011.

En annan spelning ägde rum på Mitt Andra Hem där även en ukulele trakterades av undertecknad.
Större delen av låten ses från en ölsejdels perspektiv.

Snake Oil Peddlers

När vi ändå är inne på obskyra orkestrar med med dragspel och ståbas måste jag till slut också ta med Göteborgsbaserade Snake Oil Peddlers, som efter många om och men, till slut lyckades spela in två låtar. Och jo, det är bloggredaktören som trakterar handklaveret i inspelningen, på bilden är det dock en ukulele som hanteras. Lite fina super-8 filmer från flydda tider får bilda bakgrund till How does it feel. Några fler tittare kanske det blir....

Wendy McNeill

En kvinna med dragspel. En uniformsklädd orkester med autoharpa, kontrabas och bastrumma. En skev vals i en gråmelerad video. Helt oemotståndligt.




Jag är tvungen att titta på en till. En lite skräpig version av stop med soptunna och ståbas.

Luffare i baksätet

Vi fortsätter på det inslagna spåret. Denna gång åker vi bil med ett slitet sällskap tredjeklassartister. Sideshow Tramps tränger in sig i baksätet men batteristen får sitta i skuffen. Nåväl går det så går det....

Vagabond Opera

Lite kabaré, lite jazz, lite circus och lite vaudeville. Svartvit stumfilmsestetik och retronostalgi. Det finns många band i den stilen. Vagabond Opera har mer skolade röster än de flesta men är ändå långt från de fina salongerna.

Lady Moscow

Till exempel det norska bandet Lady Moscow. Sofistikierat, akustiskt, nattsvart och en sångare med en röst från de djupa källarvalven. Bandet som spelar på den där sunkiga syltan; där man inte borde vara; vid en tidpunkt när man borde gått hem för länge sedan. Lite steampunkinspirerad video som grädde på moset.

Dark Cabaret - Spotify lista

Senaste tiden har jag irrat runt bland de svartsynta banden med någon slags kabarékänsla. Ni vet, sliten inredning, trasiga draperier, dragspel, kontrabas och desperation. Svettig ångest förstärkt med alkohol. Steampunk noir liksom. Men ändå, något att säga, något som kanske är viktigt, eller inte. November ute, november inne, men the show must go on. Vi lever väl än? Här är i alla fall åtta timmars koncentrerad, men blandad mörk kabaré. Lindrar eller förstärker eländet, välj vilket...

Pastor Glasöga

Förra inlägget försvann in i den mörka sidans privata helvete. Synd på så rara ärtor - men när vi nu rör oss i gränslandet mellan gott och ont kommer ytterligare en predikant som granskar världen genom sina linser. Man kan bli nedslagen för mindre.....

Kristen kärlek med silverjudar

Tillräckligt egendomlig titel för den här lilla pärlan till video. Opposite attracts eller hur man nu säger.

Gospel från skrotupplaget

 På något sätt hamnar jag bland de slitna banden med ett gammaldags sound. Här är det Flip Cassidy & Junk Yard Gospel som ser ondska komma. Härlig video i redaktörens smak.

Tyvärr finns inte detta band på Spotify (än) det hade passat utmärkt på min spellista där jag försöker samla den här typen av musik.

Europeiska Steampunk Konventet

Den 29 september är dagen för Europeiska Steampunk Konventet 2012 som uppmärksammas på en mängd olika platser över hela kontinenten. Steampunkmusik är en oklar genre. Här är i alla fall Abney Park med en ganska ny video...


Viktoriansk rap är en annan sidogren av steampunk buskaget.


För de som glömt vad Steampunk är kommer även en repris på förra årets läromedel.

Var är mina skor?

Denna gång hamnar vi i Sydafrika där Mr Cat and the Jackal spelar någon slags svartsynt teatralisk musik. Lite countrycabaret med en lätt steampunkkryddning. De var med tidigare i år men har kommit med en ny video från skivan Sins and Sirens Songs.

Summer almost gone...

Jag är ju inte särskilt nostalgisk när det gäller musik men vissa undantag finns ju. Vid den här årstiden dyker en gammal Doors-låt upp i huvudet. Summer almost gone....Hösten är här och vi börjar om igen.

Mystiska dragspel 1

 

 Tillbaka från en cykeltur tvärs över Sverige kommer jag att tänka på dragspelsmusik. På något sätt förknippar jag den med röda stugor, björkdungar och myggiga danskvällar. Fast hur många spelar dragspel idag? Inte särskilt många jämfört med guldåldern för en 50-60 år sedan skulle jag tro.

Sedan säger ordet dragspel egentligen inte mer än ordet stränginstrument. Liksom det finns gitarr, banjo, mandolin, ukulele, luta och ett otal andra typer finns det en uppsjö instrument med bälgar och tangenter. Varje land tycks ha sin egen version av bälgspel. Likaså säger ordet dragspelsmusik ingenting om alla de former av musik som kan framföras på instrumentet. Jag har redan tidigare varit inne på ämnet men tänkte under denna rubrik gå igenom lite olika varianter av dragspel och dragspelare. Från traditionellt till kommersiellt och experimentellt.

Först ut är en kvinna från USA som spelar på en ovanligt stor concertina, en typ av dragspel som mest förknippas med brittisk musik. Jag skall inte ens försöka att förklara knappsystemet......Lägg märke till den långa bälgen och hur hon hjälper till med knäna.
                          

Shearwater på Pustervik

Det är svårt att beskriva musik i ord. Shearwaters konsert blev inte alls som jag trodde. Den milda nästan kontemplativa atmosfären från skivorna var borta och en mer nervig, hårdhänt stämning gjorde sig gällande. Sångarens blick i början sade allt. Han såg ut om Christian Olsson inför ett avgörande trestegshopp. Allt eller inget. Det blev hur bra som helst. Dynamik och nivåer. Svårt att jämföra med något annat. Här är en lite tidigare inspelning från i år som ändå visar vad det var frågan om...


En del betalar stora pengar för att se trötta multimiljonärer på flera hundra meters avstånd. Suck. 
Nej,  Pusterviks scen i Göteborg är en pärla, nära och intimt.  Ytterligare en låt med Shearwater från tidigare i år....

Shearwater till Göteborg för att "lira"

Så har jag köpt biljett till Shearwater som spelar på Pustervik tisdag den 26/6. Ett band som jag inte vet särskilt mycket om men det tycks vara en avknoppning av mer kända Okkervil River.  Jag blev tipsad om skivan Rooks och föll för den.  Jag skulle gissa att någon i bandet är ornitologiskt intresserad eftersom det vimlar av fågelassociationer i låtarna. Shearwater är det engelska namnet för lira och rooks betyder råkor men lyssnar man noga dyker även  några andra fågelarter upp i texten.
Videon till titellåten är väl....tja, konstnärlig, men melodin och är fin och låten lyfter föredömligt när trumpeten och kören kommer in vid 1.44.

Traditionellt sexiga

Jag skall inte glömma bort Lorena Alvarez y su Banda Municipal. En oerhört charmig trio som uppträdde sista dagen på Clandestinofestivalen. På denna video inspelad på en toalett är de förstärkta med ytterligare två män och en hund. De marknadsför sig som traditionellt sexiga vilket man naturligtvis ser på bildmaterialet...

Clandestinofestivalen i Göteborg 2012

Så var det dags för sommarens första festival. Lägligt nog på promenadavstånd i mitt närområde. Gamle favoriten Linton Kwesi Johnson var huvudnumret på fredagskvällen. Kompbandet med Dennis Bowell i spetsen inledde men det var en trögtrist startsträcka innan Linton själv uppenbarade sig på scenen. Den coolaste 60-åringen i musikbranchen var välklädd som vanligt och hans politiska texter från 70- och 80-talet är trist nog relevanta även idag, vilket han betonade i det skarpa mellansnacket. Hans i det närmaste deklamerande pratsjungande avbröts av små danssteg och temperaturen steg. Publiken var med på noterna. Det blev allsång på Fite Dem Back som vi hör här i en äldre inspelning från 2008(?)


 Jag kan inte låta bli att ta med en låt från första skivan Dread, Beat and Blood som fortfarande en av mina favoriter.
 
 Ibland uppträde Linton enbart som poet men uppläsandet är så rytmiskt att man hör musiken i huvudet i alla fall. Här kan man höra samma låt utan musik.


På lördagen var det det angolanska bandet Conjunto Angola 70 som trollband publiken med sina intrikata gitarrslingor. Latinafrikanskt liksom och dansskorna på. Lägg märke till den glade mannen med det käppliknande instrumentet. En inspelning från förra året i Köpenhamn.



I kväll blir det Staff Benda Bilili och blir det bara hälften så bra, som alla påstod att det var förra gången det begav sig, kommer det att bli en höjdarkväll. Ända sedan jag såg dokumentären om dessa handikappade musiker från Kingshasa i Kongo har jag velat se dem och ser verkligen fram emot kvällen.


 Här tränar de i Kinshasas zoologiska trädgård innan första europaturnén och genombrottet.





Till sist de asiatiska kvinnorna i  Camkytiwa som försenade av flyget och försvunna instrument som avslutade kvällen i tältet på lördag/söndag natten. Ett främmande och märkligt tonspråk men ack så fascinerande.

Tiger Lillies i Göteborg

Det är nu Dans och Teaterfestival i Göteborg. Jag är alldeles matt efter att ha sett Tiger Lillies skruvade version av Hamlet på Göteborgs Stadsteater. Visst var det klart och tydligt Shakespears kända pjäs men med Tiger Lillies egensinniga musik och en häpnadsväckande scenografi med skådespelare hängande linor. Det går knappast att förklara och trailern en tam bild av händelserna, gå och se om ni kan.


Vi ser istället en helt annan video. Tiger Lillies iscensättning av Coleridges dikt "The Ancient Mariner" ger en föraning om vad de är kapabla till.

Bowerbirds på Henriksberg

Även denna vecka slank jag in på Henriksbergs takterass för att lyssna på musik. Temeraturen i luften är dessutom såpass hög att det går att sitta ute (en kort stund i alla fall) utan att få frostskador. Denna kväll var det bandet Bowerbirds som var kvällen huvudakt. Om dessa visste jag föga men jag hade fått tips innan och hunnit lyssna in mig en del. Förbandet Slaraffenland från Danmark var ekvilibristiska musiker men låtarna satte sig inte direkt och en diskantig ljudbild störde något. Visst, lite 70-talsaktigt exprimentellt och inte alls pjåkigt. Jag borde leta upp lite inspelad musik av dem och ge dem en chans Men det är svårt att vara förband när alla väntar på huvudbandet.

Bowerbird, som var förstärkta med trummisen och en multiinstrumentalist från Slaraffenland till en kvintett, började med sina kanske starkaste låtar som nummer två kom denna


 Efter den in lite mer stillsam men ändå storslagen låt.
Till den en vacker video med fisktema vilket jag naturligtvis uppskattar,


Det var en varm och innerlig konsert med flera höjdpunkter. Sveriges Radio var där och spelade in men när det sänds har jag inte lyckats ta reda på.

Det finns ett flertal live-videos med Bowerbird på Youtube. Den här tycks ha haft flest tittare..



Jag gillar intensivt den här typen av konserter i lagom format. Ett mindre ställe med närhet till scenen, där man är ett par meter från artisterna.

Those Darlins

Jag börjar bli stammis på Henriksbergs takterass. Jo, det ligger nära och en mängd udda band spelar där, nästan varje vecka. Nu var det Those Darlins som var på besök (12/4) . Om dem visste jag föga men vad fan. Lite skev punkig gubbrock med countryinfluenser spelat av unga tjejer kan ju inte vara fel, bra kritik har de fått dessutom. Är man dessutom ledig och har pengar vore det ju nästan ett brott att inte hasa sig de några få hundra meter det är frågan om.

De började konserten kaxigt med den mest kända låten: Screws get loose. Genomträngande röst och attityd och lägg märke till gitarrsolot, wow liksom.

 I slutet kom countrylåtarna fram efter önskemål från publiken. Nånting som man tydligen får med modersmjölken där borta i det stora landet i väster.

På det hela taget en kul kväll

Mörker Mörker Mörker på Henriksberg

Som jag konstaterade härom veckan är musikvärlden inte på något sätt rättvis. Dark Dark Dark spelade på Henriksbergs takterrass inför cirka 60 personer. Om det funnits någon rättvisa borde de förstås varit mångdubbelt fler. Men vem är jag att klaga -  sådana här band gör sig bäst i liten skala. När man ser svettdropparna på överläppen och och hör tystnaden i pausarna. När publiken är där för bandet skull och inte för att festa lite allmänt.

De lät lite som en blandning av Beirut och Devotchka (eller varför inte Snake Oil Peddlers) men sångerskan förknippade jag mer med Sandy Denny eller Linda Thompson. Inte undra på att jag gillade det. Jag hängde med den långskäggige trummisen Mark i baren efteråt och fick höra att de turnerat med A Hawk and A Hacksaw vilket inte förvånade mig.

                      
Och visst tar vi med en video till.......

Paleo på Vansinnet

                               
Musikbranschen är inte rättvis, det vet vi alla, men sällan  ser man det så väl som denna söndagskväll (1/4) när David Strackany, eller Paleo som han kallar sig som artist, gästade Göteborg. På det gamla Sinnet numera kallat Vansinnet, ett trevligt offentligt vardagsrum, beläget nära Sjöfartsmuseét samlades knappt ett tiotal åhörare trots att det var gratis.

En smal långhårig man tar upp gitarren och spelar några effektiva slingor, sedan börjar han sjunga, och det är en röst som tränger igenom rummet. Den där frekvensen som inga instrument kan överrösta och som surrar åhörarna vid masten. Svag, stark, sprucken och  kraftfull om vartannat. Intressanta låtar och ett finessrikt gitarrspel, avslappnat men ändå nervigt. Jag har betalat ganska mycket pengar för att se betydligt blekare artister och ändå tyckt det vara en god investering. Det här är en artist som de annars vakna arrangörerna Woody West borde lagt beslag på.

Paleo har blivit känd för att han skrivit en låt om dagen under ett års tid vilket ger en aning om hans beslutsamhet.  På skivorna har han ett band bakom sig men det känns ändå som lite av ett soloprojekt.
Till fromma för alla i Skandinavien finns ett urval av Paleo på Spotify. På Brandybeat blir det som vanligt några videos. Visst borde väl den här videon ha fler än 112 visningar(1/4)?



Ytterligare en låt från senaste skivan Fruit Of The Spirit.

Timber Timbre igen

Man borde ge alla band minst två chanser live. Timber Timbre som gjorde ett så blekt intryck på mig härom året (september 2010) var helt med på banan denna gång på Henriksbergs takterass i Göteborg. Eller band och band. Frontfiguren Taylor Kirk var ensam på scenen, men med hjälp en bastrumma, loopar och framför allt genom ett lika märkligt som effektivt gitarrspel, lyckades han fylla ut ljudbilden så att medmusikanterna knappast saknades. Mycket eko, jovisst även denna kväll, men distinkt. Ödsligt långsamt men ändå med ett gott humör. Som att bli kramad av ett berusat spöke.

Skivorna växer för var gång jag hör dem. Om man är på rätt humör vill säga, det är ingen partymusik direkt. Föreslagsvis lätt bakfull och melankolisk eller lite låg i strösta allmänhet.
Det är nyskapande fast på traditionell grund i någon slags independent americana (canadana?)stil men samtidigt helt eget. Lyssna själv två album finns på Spotify.

I Paris metro

Det har varit lite trögt på bloggen ett tag. Men nu när vintern och mörkret börjar försvagas vaknar livsandarna till liv igen. Ut och resa kanske......
Vem skulle till exempel inte vilja möta våren i Paris?  Till min hjälp tar jag rap-musettegruppen Java som guidar på en sight-seeing under jorden.
De har varit med tidigare i bloggens historia och jag såg dem live en gång i Australien. En konsert som gjort ett oförglömligt intryck på mig och fått mig att omvärdera min musiksmak.

Steampunk igen

                                              
Intresset för steampunk (se tidigare inlägg) växer i världen. Liksom i många andra subkulturer debatteras vad som är "rätt" respektive "fel". Fundamentalister mot fritänkare. Samtidigt växer de affärsmässiga möjligheterna. Det som förr gjordes av glada nyskapare kan nu köpas på nätet för en inte alltid så billig penning.
 

Kommersiella musiker och band  utnyttjar vågen och lägger till steampunkattiraljer i sina ordinära musikvideos. Det skulle inte förvåna mig om det snart är en del av mainstreamkulturen - nu när intresset för medeltid och fantasy börjar kännas lite beiget. I så fall lär ju entusiasterna bli omkörda av vinstdrivande intressen ganska så omgående. Jaja, det är ju inte första gången, men än är vi inte där, eller?

Allt är som sagt var inte bra inom genren. Några googles och lite läder gör inte musiken bättre men visst finns det spänning i en del band. Hellblinki brukar räknas till steampunkgenren även om de är bredare än så.

The Men That Will Not Be Blamed For Nothing betonar punk mer än steam men är ändå det första brittiska bandet sedan 1922 som gett ut musik på vaxrulle. Det inger viss respekt. Låten är Sewer som finns på skivan  Now Thats What I Call Steampunk. Vi tittar på en vaxcylinder-video för första gången på Brandybeat!

Amerikanska Abney Park är kanske det mest uttalade steampunkbandet. Tungt och drivande men kanske mer spektakulärt visuellt än musikaliskt (jag lägger självklart märke till att sångaren har en darbuka i bältet). Populärt band på steampunkonvent på andra sidan Atlanten.

Men de kan även var lite mer gammaldags akustiska med både durspel och mandolin.

Eftersom jag spelar både darbuka, durspel och diverse stränginstrument (gärna men illa) så är det inte utan att jag börjar känna mig lite befryndad med steampunkmusik. Jag betraktare mig som överårig stofil med det är kanske dags att starta ett band igen. Att man är 1800-talsmässig bör ju bara vara en fördel. Dessutom äger jag en cylinderhatt och en ärvd smoking.

Om man vill veta vad steampunk innebär tror jag Newbury & Hobbes trilogin av George Mann är en bra ingång. En slags deckarhistoria förlagd till ett alternativt England runt 1902 där Drottning Victoria styr imperiet med järnhand och använder teknikens och medicinens alla under för att kunna fortsätta med det, om inte för evigt så under längre tid än vad som är brukligt, för dödliga personer..

Luftskeppen förmörkar himlen; mekaniska automater betjänar människorna; ångdrivna droskor trafikerar gatorna i London och kombinationen maskin -människa dras till det yttersta.

Kronans agent Maurice Newbury bekämpar tillsammans med sin medhjälpare Veronica Hobbes vetenskapliga genier, giriga skurkar, levande döda och maktfullkomliga organisationer i av smog förmörkad storstad. Kanske inte någon stor litteratur men klart underhållande och man anar sig till ett  möjligt filmmanus.

Om det kommer fler romaer om duon återstår att se men det verkar inte omöjligt med tanke på de goda recensionerna och försäljningssifforna.

El Gusto - en fantastisk dokumentär

På 1940-talet var Kasbahn i Alger en myllrande stadsdel med judar, muslimer och kristna om vartannat.  De hade samma livsstil och kärlek till den folkliga musiken Chaabi. Befrielsekriget på 50-talet gjorde att musikerna skingrades och den gamla livsstilen försvann.

En kvinnlig arkitekt med algeriska rötter går 2003 in i en affär för att köpa en spegel och stöter ihop med en gammal musiker. Detta blir början på en lång resa, hon lär sig filma, jagar pengar, pantsätter sitt hus och söker upp musikerna, den ena efter den andra - de som ännu är i livet. Femtio år efter storhetstiden samlas de åldriga musikerna igen för en konsert.

En helt i genom fantastisk film som förhoppningsvis snart kommer på ordinarie biografer. Se den!

Den återskapade orkestern turnerar nu Europa runt under namnet El Gusto och har vi tur kommer de även till Sverige till sommaren. Om inte annat så i alla fall till Oslo men alla datum är inte spikade, så håll utkik.

Mr Cat & the Jackal

Av ren slump stötte jag på den här videon i mitt rastlösa sökande på tuben. Har aldrig hört tals om bandet tidigare och särskilt många har inte sett videon heller. Skönt dovt banjoplonk och snygga dockor.

En till då med Mr Cat & the Jackal. Något åt tangohållet.

Lyxbabianerna

Eftersom mina vänner Lyxbabianerna framträder på Mitt Andra Hem i kväll tar jag tillfället i akt att spela en låt från deras senaste framträdande på Oceanen.  En liten betraktelse över att livet inte alltid blir som man tänkte sig när man var ung. Ack ja. Skitliv med Lyxbabian

2012 alltså

Ja, då är vi igång igen. Nytt år alltså. Jag slår på måfå lite i mina listor och chansar. Den här är en video  många tittat på, men jag tar med den i alla fall. Jag brukar ju inte bli helt till mig i trasorna över instrumental ekvilibrism men det här är snitsigt. En instruktion i hur två personer spelar på en gitarr.