Clandestinofestivalen i Göteborg 2012

Så var det dags för sommarens första festival. Lägligt nog på promenadavstånd i mitt närområde. Gamle favoriten Linton Kwesi Johnson var huvudnumret på fredagskvällen. Kompbandet med Dennis Bowell i spetsen inledde men det var en trögtrist startsträcka innan Linton själv uppenbarade sig på scenen. Den coolaste 60-åringen i musikbranchen var välklädd som vanligt och hans politiska texter från 70- och 80-talet är trist nog relevanta även idag, vilket han betonade i det skarpa mellansnacket. Hans i det närmaste deklamerande pratsjungande avbröts av små danssteg och temperaturen steg. Publiken var med på noterna. Det blev allsång på Fite Dem Back som vi hör här i en äldre inspelning från 2008(?)


 Jag kan inte låta bli att ta med en låt från första skivan Dread, Beat and Blood som fortfarande en av mina favoriter.
 
 Ibland uppträde Linton enbart som poet men uppläsandet är så rytmiskt att man hör musiken i huvudet i alla fall. Här kan man höra samma låt utan musik.


På lördagen var det det angolanska bandet Conjunto Angola 70 som trollband publiken med sina intrikata gitarrslingor. Latinafrikanskt liksom och dansskorna på. Lägg märke till den glade mannen med det käppliknande instrumentet. En inspelning från förra året i Köpenhamn.



I kväll blir det Staff Benda Bilili och blir det bara hälften så bra, som alla påstod att det var förra gången det begav sig, kommer det att bli en höjdarkväll. Ända sedan jag såg dokumentären om dessa handikappade musiker från Kingshasa i Kongo har jag velat se dem och ser verkligen fram emot kvällen.


 Här tränar de i Kinshasas zoologiska trädgård innan första europaturnén och genombrottet.





Till sist de asiatiska kvinnorna i  Camkytiwa som försenade av flyget och försvunna instrument som avslutade kvällen i tältet på lördag/söndag natten. Ett främmande och märkligt tonspråk men ack så fascinerande.