Julmusik är problematisk. Egentligen tycker jag julmusik skall gå i tretakt (polska eller hambo) och ha text på svenska och sjungas i samband med snaps. Men denna jul har Franska trions julskiva snurrat på min cd-spelare i köket. Från teveserien Nordstan som jag missade, men efter att ha hört musiken, letade upp på SVT play och såg i efterhand. En mycket sevärd dokumentär.
Amerikansk julmusik brukar i allmänhet vara smörig och på gränsen till outhärdlig men ju äldre den är desto trevligare låter den i mina öron. Den här är från 1933 och således riktigt fin.
Vi avslutar med Smaklösas dramatiska epos Jul vid Lauterhorn. Tidlös och lite bortanför alla genrer....
Så har den legendariska barfotasångerskan lämnat jordelivet. Sjuttio år gammal enligt tidningarna, men det sägs hon inte riktigt höll ordning på åren och kunde vara betydligt äldre. Vem vet. Två dagars landssorg är utlyst på Cap Verde.
Jag såg henne en förtrollad afton på Göteborgs konserthus. Det kändes som om den samlade delen av västra Skandinaviens exil capverdianer satt i publiken. Bredvid mig satt en äldre gentleman som svagt sjöng med i alla texter samtidigt som tårarna strömmade ned längs kinderna.
Det där avslappnade svänget och hennes mjuka sorgsna röst skapar en stämning av nostalgi och sentimentalitet trots att jag inte förstår ett ord.
På systerbloggen visades häromveckan en rysk steampunkvideo och jag tänkte inte vara sämre här. Steampunk som begrepp myntades på 80-talet men har som företeelse naturligtvis funnits mycket längre. Grunden är någon slags fascination för 1800-talets framtidsvisioner kombinerat med en vurm för ålderdomlig teknik. Om jag skulle exemplifiera genren med något är det väl Jules Vernes romaner som ligger närmast till hands. Som ett fundament hela rörelsen bygger på, liknande socialismens förhållande till Karl Marx Kapitalet. Själv upptäckte jag bilder på nätet, av datorer i trä och mässing och liknande tingestar, i början av 2000-talet och tilltalades av estetiken och fantasin i utförande.
Om varför en subkultur som blandar 1800-tal med alternativ verklighet skulle man kunna skriva en lång utredning om men det gör jag nog någon annanstans. Själv har jag utan att veta om det intresserat mig för steampunk en längre tid. Jag har läst de flesta Jules Vernes romaner och en hel del Science-fiction med retro-futuristiska drag. Michael Moorcocks Warlord of the Air, Anubisportarna av Tim Powers, Sam J. Lundwalls Inga hjältar här och Uppdrag i universum och framför allt
Hans pastisch Mörkrets Furste eller Djävulstornets hemlighet. En sanslös äventyrshistoria i ett ett alternativt Europa i tidigt 1900-tal. Ädla hjältar, ondsinta skurkar och vackra kvinnor förekommer i denna eviga strid mellan ont och gott där luftskeppen regerar luften och Wembleytornet höjer sig över London
Den film med steampunkestetik som jag närmast kommer att tänka på är De förlorade barnens ö (Jeunet och Caro 1995). En fantastisk film med märkliga karaktärer, victorianskt maskineri och en ond vetenskapsman i en dystopisk värld.
Musik i steampunkstil är inte på något sätt enhetlig. Det finns renläriga som spelar på (relativt)gammaldags vis med akustiska instrument och andra som använder den moderna tidens teknik för att skapa en illusion av en annan värld.
Den här var med i systerbloggen men den är så intressant att jag bara inte kan låta bli att ta med den här också. Ett inlägg i debatten om vad steampunk är med en tydlig bild av vad låtskrivaren anser vara rätt och riktigt. Lite mindre renlärig är Ghostfire med The last steampunk walz
Det var allt för tillfället men jag återkommer i ämnet.
Jag har ett tvåradigt diatoniskt dragspel, ett lite lurigt, begränsat instrument som i Sverige mest förknippas med folkmusik. Ur denna sorts instrument kan man emellertid skapa mycket olika musik.
Cap Verde är en ögrupp i Atlanten utanför Afrika som varit en portugisisk koloni. Där sitter Sema Lopi med sitt Hohner Erica och spelar framför en liten grupp åhörare. Musikstilen heter Funaná och det låter definitivt inte som i Sverige.
Durspelare i Sverige brukar dock sällan uppvaktas med sådan närgången dans som mannen i den här videon. Ytterligare en låt, en långsam funaná med samma namn som sångaren.
Låten Sema Lopi känner jag igen från en gammal LP jag har. På 80-talet återupplivade popgruppen Bulimundo musikstilen funaná genom sitt elektrifierade gitarrdominerade sound. Här Sema Lopi igen. Fin låt med elegant gitarrspel men den klagande refrängen får åtminstone mig att associera till en svårare baksmälla!
Visserligen är det höst och förkylningarna duggar som spön i backen, men ärligt talat har det inte varit allt för introvert och dyster musik på spellistan en tid nu? Som alltid när jag vill bli på bättre humör och se saker från en soligare synvinkel är det cumbiarytmer som gäller. Si, denna gång får den gamla gruppen (startades 1962) Los Corraleros de Majaguel som får stå för musiken.
Fast å andra sidan behöver man inte sjunga på engelska bara för att man har skägg. Det franska bandet Arit innehåller en man med en imponerande skäggväxt. Låten har lite skräckfilmsfeeling i refrängen.
Lite irriterande till att börja med men rätt vad det är så fastnar det.
Så här på hösten är man inte alltid så uppåt. Den glada somriga musiken har tappat sin charm. Var det ens någon sommar? Nej, lite smådystert plinkande på diverse stränginstrument har till vardags ersatt blås och slagverk som dominerande musikform. Och det finns otaliga band från olika länder som uppfyller detta kriterium. Visst blir det lite anglosaxisk slagsida(i början försökte jag undvika det engelska idiomet på den här bloggen, men man kan ju ändra sig). Brown Bird är ytterligare ett av alla dessa band som jag aldrig hört talas om, men en trivsam bekantskap. Inte påträngande men ett stillsamt sväng i bakgrunden som passar en fuktig oktoberdag.
En intervju angående den senaste skivan The Devil Dancing med små smakprov på musiken. Ett imponerande skägg vilket nu för tiden ger en antydan om hur musiken låter.
Gitarr, banjo, fiol och cello(!) live från vardagsrummet. Härlig lågbudgetproduktion som ofta säger mer än pengaslukande projekt.
Så värst mycket rörliga bilder fanns inte på youtube men jag lägger ut lite låtar, faller det någon på läppen finns faktiskt Brown Bird på Spotify.
Jag såg den fina isländska filmen Kongavegur i vintras. En skruvad historia om ett husvagnsläger i ett gråmulet landskap som gud glömt. Komplett med en övernitisk uppsyningsman och diverse udda existenser. Klart sevärd. Att denna isländska succé skulle dyka upp på svenska biografer är väl otänkbart, men vem vet, kanske kommer den i SVT en dag. Annars bör den väl flyta runt där ute på nätet någonstans.....
Nåväl, helt plötsligt dyker delar av filmen upp i en video med Lovísa Elísabet Sigrúnardóttir eller Lay Low som hon kallar sig. Och visst, hon har gjort flera av låtarna i filmen.
Dags att ta fram gitarren igen och börja öva. Jag har ju gjort fel hela tiden. Så här skall det förstås gå till.
Fan, vad glad jag blir av den här videon. Musik som gnistrar och glimmar från Botswana
På Youtube står en träffsäker kommentar som jag inte kan låta bli att återge:
"my friend has had guitar lessons since he was in the fifth
grade and owns 6 guitars and 4 amps, cumulating into over $15,000 worth
of guitar equipment, and it all collects dust in his attic while he
sits on his ass and plays call of duty all day. This video makes me want to punch him in the face."
Fast mer Country & Eastern än Paula Darwish & the Country and Eastern band kan det väl inte bli. Självfallet är det Dolly Partons hit Jolene som görs om i en orientaliskt klingande verison.
Blandningar av olika musikstilar är något av bloggredaktörens favoritämnen. Gärna en sanslös cocktail, som ändå på något sätt fungerar.
Termen Country & Eastern har en slingrig historia på några decennier bakom sig. Först tycks den ha betecknat countryband med hemvist på den amerikanska östkusten.
När amerikansk country sedan blandades med influenser från mellanöstern utökades begreppet och nu används det lite hipp som happ när anglo-sachsisk songwriting mixas med tongångar från den gamla världen. No blues är från Holland men får illustrera hur man kan blanda influenser. Själva kallar de sin musicstil Arabicana, alla vill ju skapa en egen genre.
Ganska fräckt, om jag får säga det själv. En låt till får det bli.
Jag blir inte till mig i trasorna för brasiliansk musik. Det görs ungefär lika mycket ointressant mainstreamsoppa där som i de flesta andra länder. Sedan finns det någon slags faiblesse för smörig sång som jag har svårt att förlika mig med. Men guldkornen är trots det talrika, även om de ofta inte är lätta att hitta bland topplistemusiken. Ett sådant är sångaren Siba som letade sig tillbaka till rötterna. Ut på landet för att hitta de som fortfarande kunde spela på gammaldags vis. Traditionell musik från Zona da Mata i Minas Gerais i nordöstra Brasilien. Ett troget äktenskap mellan slagverk och blås som håller för påfrestningar av alla slag.
Märklig musik, liknar inte något annat. Både fyrkantigt rått och följsamt svängigt på samma gång.
Avdelningen för oanvändbara fakta meddelar att Siba även kan spela det medeltida instrumentet rebec.
Social dans till bruksmusik är populärt i stora delar av världen. Åtminstone där det är tillåtet att hålla i vilt främmande personer av motsatt kön till rytmisk musik. Några rutinerade herrar med avslappnad attityd spelar sin traditionella repertoar inför en lika van publik. En fin dokumentär från Louisianas träskmarker. Boozoo Chavis med band inpelat ngon gång på 1980-talet.
Ibland, ganska ofta, letar jag efter något oförstört, något bortanför musikstudiornas fräcka ljudbilder, snygga arrangemang, skolade stämmor. Vanligen hittar man den musiken i någon avkrok som kan ligga nästan var som helst i världen. På 60-talet upptäcktes Roscoe Holcomb längst ut på en enslig bergsväg i Kentucky. Opåverkad av radio och andra påfund hade han utvecklat sin spelstil ur gammal tradition och tränat sin röst i den lokala baptist kyrkan.
Både banjo och gitarr trakterades med en arkaisk teknik som skapade ett naturligt sväng. Många har försökt efterlikna detta märkliga spelsätt, men upptäckt att det inte är så lätt som det ser ut.
Roscoe Holcomb jobbade som kolgruvearbetare under största delen av sitt liv och dog följaktligen av lungproblem 1981. Här syns han i sin hemmiljö i ytterligare ett härligt klipp där dansen(vid 1.15) lägger ytterligare en dimension till musiken.
Nej, jag missade inte Black Mountain på Park Lane härom veckan - för övrigt första gången jag besökte denna lokal- men jag har inte haft tid att skriva om evenemanget. Bandet var bra, inte tu tal om det, men tidig onsdagkväll och avvaktande publik (för lite alkohol) gjorde att den där riktiga stämningen inte infann sig. Lite synd för det var fräck musik.
Förbandet Spindrift överraskade med sin episka spagettiwestern-musik som manade fram bilder av torr öken, saguarokaktusar, cirklande gamar och en sammanbiten man i poncho som går mot sitt öde. Till och med indianöverfallet var inkluderat. Allt i 70-tals stil komplett med dubbelhalsad gitarr(när såg man en sådan senast?). Här är en tidigare inspelning.
Men som alltid är det otacksamt att vara förband när hela publiken väntar på huvudattraktionen. Cool var bara förnamnet.
Air Ecuadoriana hade de mest psykedeliskt målade flygplanen i världen vid den här tiden. Här är en liten utvikning om sydamerikanska piloter på plats. De var självsäkra, hade snitsiga uniformer, bländande leenden och mössan på svaj och var beredda till vilka manövrar som helst för att imponera på passagerarna, särskilt om där fanns ett övermått unga damer. Gärna lägga planen på sidan för utsiktens skull. Inte helt förtroendeingivande för en tämligen flygrädd person således.
Vi skulle över Anderna. Har ni sett filmen ”Alive”? Ja, ni fattar. Tur att det fanns sprit att bedöva nerverna med.
Nu var jag i Quito i 2700m över havet i centrala Ecuador. Men cumbian var fortfarande populär. Visserligen började höglandsindianernas flöjter och rytmer höras allt mer, men ständigt dessa envisa cumbia rytmer. Den här låten är av senare datum, men låter typisk ecuadoriansk så som jag kommer ihåg det. En glimt av Quito tror jag bestämt vi får se också.
En helt annan typ av låt som spelades ofta på radion var Maria Magdalena med Trigo Limpio som jag trodde var en Ecuadoriansk låt men som senare visade sig vara från Spanien. Men populär var den. Gräsliga flugor, ja, gräslig klädsel över huvud taget. Gräslig låt också kanske, men eftersom jag förknippar den med min tid i Ecuador får den vara med (av någon anledning har jag även den den som single).
Jodå, Quito stannade jag ett tag och gjorde avstickare ut bland bergen men efter någon vecka hoppade jag på den beryktade järnvägen ned mot kusten. Yes, serpentinjärnväg var det frågan om.
Vykortsvyer och hisnande perspektiv. Förbi vulkaner och glaciärer, ned mot låglandet och djungeln. Folk satt på taken av de vaggande vagnarna som långsamt ringlade och sicksackade sig nerför Andernas branter mot Guayaquil. Nu finns bara en kortare sträcka kvar av järnvägen men en glimt av hur det kunde te sig kan man fortfarande få. En film om detta finns förtjänstfullt utlagd på tuben.
I den beryktade hamnstaden Guayaquil var tempot hetsigare än uppe på höglandet. Folk rörde sig och pratade annorlunda. Men jag skulle jag leta efter en båt och försöka lifta till Galapagosöarna.
En gång i tiden sjöng John Watts i Fischer-Z som gjorde postapocalyptiska betraktelser i baktakt i början av 80-talet. Han karakteristiska ljusa stämma hade en desperat ton som passade hand i handske på titlar som Cruise Missiles och Red Skies Over Paradise.
Nu är baktakten borta och rösten skrovligare. Samhällskritiskt? jodå, men med ett lätt nostalgiskt skimmer. En mycket vacker sång dock, från 2007.
Om någon blir nyfiken på Fischer-Z rekommenderas Red Skies Over Paradise från 1981. Min gamla LP är sönderspelad efter att gått oavbrutet en sommar. Här är titellåten.
Om The Cave Singers vet jag i stort sett intet men de har ändå gått varma i min dator de senaste dagarna. Om de håller för ett längre lyssnande vet jag inte men för stunden är de helt rätt. De finns förstås på spotify och om man vill veta mer på Wikipedia.
Nej, jag har inte missat att, den tidigare i bloggen omskrivna, Eilen Jewell med band kommer till Sverige. Jag är lite sen på tangenterna bara. Pusterviksbaren i Göteborg besöks den 23/2 och sedan bär det vidare till Stjärnan i Torsby 24/2. En oväntad men snygg bokning.
Jag har köpt biljett till Pustervik i god tid för säkerhets skull. Det lär bli utsålt. Sångerskan med den släpigaste rösten i branchen är det självklara huvudnumret men den briljante gitarristen Jerry Miller, en rutinerad herre, är värd pengarna bara han. Det kan bli en minnesvärd afton. Här är en spelning på en radiostation, inte så intressant video men en bra låt....
Efter ett tips lyssnar jag idag på Bruce Peninsula. Inte dansant men mäktigt på ett storslaget vis. Körsång och rock musik låter på förhand inte särskilt spännande utan ger istället lite elevuppvisningsvibbar. Men det kanadensiska bandet gör något helt annat. De låter i alla fall inte som något annat jag hört. Den kraftfulla gospelkören(!) ger bandet en tyngd som ingen elektronik i världen kan matcha.
Skivan A Mountain is a Mouth som finns på spotify har gått runt hela dagen. Här är Crabapples från en konsert 2009. Det är lite oklart hur många de är, på bilden ovan är de tio men i videon nedan bara åtta.
Utan att riktigt veta varför slänger jag in en video som legat i lagret ett tag. Bara för att. En Cumbia från Mexico med El Gran Silencio. En fräck blandning av rock och colombianska rytmer som är mer än dansbara. Den får åtminstone mig att börja röra på mig.
Jäpp, det blir en till. Ännu mer fartfylld dessutom. Viva Mexico.
Förra plattan med The Decemberists, The Hazard of Love blev en besvikelse för många fans. I stället för det förväntade kom en skruvad rockopera som inte föll alla på läppen (undertecknad gillar den dock).
Förväntningarna var därför höga på det nya albumet The King is Dead. Och de tycks ha blivit uppfyllda. Decemberists är tillbaka i gammal god form. Skrammel och skönsång inbäddat i brittisk folkmusik och americana. Självklara melodier och intrikata arrangemang. Här är ett litet smakprov från inspelningen.
Ingen video men väl första låten från skivan med omslaget som bakgrund.
Med ganska ojämna mellanrum brukar jag lägga upp mina diffusa minnen från en resa i Sydamerika för en hel del år sedan. Om nu någon till äventyrs skulle vara intresserad. Jag försöker i alla fall, så gott det nu går, koncentrera mig på de musikaliska intrycken, Bogotá var rätt scary på den tiden, åtminstone för en mesig svensk. Skottlossning på avstånd i natten. Beväpnade nervösa vakter överallt. En pengatransport från en bank liknade en mindre militärmanöver. Enligt (den inte alltid så tillförlitliga) pressen var en tjuv så fingerfärdig att han lyckades med bedriften att sno en guldtand från en gäspande kvinna.
Jag träffade inte så många människor utan drev mest omkring ensam. Slank in på ett och annat ställe och lyssnade på musik. Ofta fick jag nöja mig med inspelad musik på något hak och hade jag tur kunde jag få höra någon av de gamla klassikerna från storbands-cumbians glansdagar. En ny och hittills förborgad värld av blåsorkestrar öppnade sig för mig. Jag hade dittills förknippat blåsorkestrar med marschmusik och gubbjazz men fick anledning att tänka om.
Till exempel Lucho Bermudez som på 50-talet försökte lansera colombiansk musik i Nordamerika. Det gick inget vidare rent ekonomiskt men snacka om ansträngningslöst sväng.
Eller Lito Barrientos, en annan av de stora orkesterledarna som komponerat den kanske mest kända cumbian. Cumbia en do menor som med tydlighet visar att variation inte alls har med täta akordsbyten att göra.
Eller Adolfo Echeverria en annan gammal storhet som här försetts med en modern video...
Eftersom jag varken hade råd eller plats i min minimala packning blev det ett fåtal skivor som kunde inköpas. Det kändes som om jag lämnade en guldgruva utan att kunna utforska den. Mycket frustrerande. Föga anade jag att tjugofem år senare skulle vara en knapptryckning från skatterna. Men det var dags att dra vidare. Mot Anderna och mot Stilla Havet.
Jodå, vi inleder det nya året i USA. Jag vet att jag brukar ondgöra mig över den angloamerikanska dominansen men av någon anledning har jag haft amerikanska artister i högtalarna när jag har kört bil(vilket inte är så ofta men i alla fall). Till exempel Eilen Jewell. Knappast känd i Sverige men en cool tjej med härligt släpig frasering. Men lyssna även till bandet. Framför allt den rutinerade herren med gitarr. Jerry Miller gör underverk med små medel både i komp och solo. Titellåten från senaste platta heter Sea of Tears.
Eftersom det ligger en låt till så lägligt från samma konsert känner jag mig manad att ta med den också.
