Bogotá var rätt scary på den tiden, åtminstone för en mesig svensk. Skottlossning på avstånd i natten. Beväpnade nervösa vakter överallt. En pengatransport från en bank liknade en mindre militärmanöver. Enligt (den inte alltid så tillförlitliga) pressen var en tjuv så fingerfärdig att han lyckades med bedriften att sno en guldtand från en gäspande kvinna.
Jag träffade inte så många människor utan drev mest omkring ensam. Slank in på ett och annat ställe och lyssnade på musik. Ofta fick jag nöja mig med inspelad musik på något hak och hade jag tur kunde jag få höra någon av de gamla klassikerna från storbands-cumbians glansdagar. En ny och hittills förborgad värld av blåsorkestrar öppnade sig för mig. Jag hade dittills förknippat blåsorkestrar med marschmusik och gubbjazz men fick anledning att tänka om.
Till exempel Lucho Bermudez som på 50-talet försökte lansera colombiansk musik i Nordamerika. Det gick inget vidare rent ekonomiskt men snacka om ansträngningslöst sväng.
Eller Lito Barrientos, en annan av de stora orkesterledarna som komponerat den kanske mest kända cumbian. Cumbia en do menor som med tydlighet visar att variation inte alls har med täta akordsbyten att göra.
Eller Adolfo Echeverria en annan gammal storhet som här försetts med en modern video...
Eftersom jag varken hade råd eller plats i min minimala packning blev det ett fåtal skivor som kunde inköpas. Det kändes som om jag lämnade en guldgruva utan att kunna utforska den. Mycket frustrerande. Föga anade jag att tjugofem år senare skulle vara en knapptryckning från skatterna. Men det var dags att dra vidare. Mot Anderna och mot Stilla Havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar