Om varför en subkultur som blandar 1800-tal med alternativ verklighet skulle man kunna skriva en lång utredning om men det gör jag nog någon annanstans. Själv har jag utan att veta om det intresserat mig för steampunk en längre tid. Jag har läst de flesta Jules Vernes romaner och en hel del Science-fiction med retro-futuristiska drag. Michael Moorcocks Warlord of the Air, Anubisportarna av Tim Powers, Sam J. Lundwalls Inga hjältar här och Uppdrag i universum och framför allt
Hans pastisch Mörkrets Furste eller Djävulstornets hemlighet. En sanslös äventyrshistoria i ett ett alternativt Europa i tidigt 1900-tal. Ädla hjältar, ondsinta skurkar och vackra kvinnor förekommer i denna eviga strid mellan ont och gott där luftskeppen regerar luften och Wembleytornet höjer sig över London
Den film med steampunkestetik som jag närmast kommer att tänka på är De förlorade barnens ö (Jeunet och Caro 1995). En fantastisk film med märkliga karaktärer, victorianskt maskineri och en ond vetenskapsman i en dystopisk värld.
Musik i steampunkstil är inte på något sätt enhetlig. Det finns renläriga som spelar på (relativt)gammaldags vis med akustiska instrument och andra som använder den moderna tidens teknik för att skapa en illusion av en annan värld.
Den här var med i systerbloggen men den är så intressant att jag bara inte kan låta bli att ta med den här också. Ett inlägg i debatten om vad steampunk är med en tydlig bild av vad låtskrivaren anser vara rätt och riktigt. Lite mindre renlärig är Ghostfire med The last steampunk walz
Det var allt för tillfället men jag återkommer i ämnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar