The Mills Brothers

Eftersom jag inte har något tema just nu, så hoppar jag lite som det faller sig ett tag. Nästa anhalt är USA och tiden är för ganska länge sedan. När det gäller amerikansk musik är jag nog av den åsikten att den bästa gjordes förr i tiden. Det här vokalnumret med The Mills Brothers är ett av mina favoritstycken. Förutom de osannolika instrumenthärmande rösterna och tajta stämmorna är dansen fascinerande. Visst känner man igen hip-hopens estetik i rörelserna och attityden hos den akrobatiske dansören.
När kan filmsnutten den vara gjord? Ingen upplysning finns hos youtube men jag skulle gissa på sent 30-tal. Låten komponerades av Duke Ellington och Juan Tizol 1937 och några år senare hade The Mills Brothers den i sin repertoar. Det är naturligtvis ett genialiskt stycke som ger en österländsk feeling med ett amerikanskt beat.

Cat Empire från Australien

Helt plötsligt hoppar jag utan större besvär till andra sidan jordklotet. Cat Empire kom med en ny skiva i slutet av förra året. Var det någon som såg någon recension i svenska tidningar? Tänkte väl det. Jag har skrivit om dem förut i samband med deras turné i Skandinavien, som jag tyvärr missade. Den nya skivan var väl kanske inte så direkt som de föregående. Men, den växer för varje lyssning! Det är en rätt cool australisk stämning som förmedlas med sedvanlig finess. Lite baktakt, lite blås, mycket melodi och ett bra driv. Sommarstämmning och party. Jag drömmer mig tillbaka till Woodford festivalen utanför Brisbane 2004. En kall XXXX i den bedövande eucalyptusdoftande natten och Cat Empire på scenen. Det kan inte bli mycket bättre. So many nights från senaste plattan.

123 Soleil

1998 samlades tre av de största stora fransk-algeriska artister på samma scen. Khaled, kungen av rai; Rachid Taha, den rebelliska rockaren och Faudel, prinsen och arvtagaren. En stor orkester med stråkar och blås och sist men inte minst en vilt entusiastisk publik som kunde sjunga med i refrängerna. Kunde det bli annat än bra? Allt spelades in av begåvade tekniker som med osedvanligt tät ljudbild som gjort skivan till en av de bättre liveproduktionerna. Vi lyssnar till en av mina personliga favoritlåtar. Ya Rayah. Den var förstalåt på Rachid Tahas CD Diwan och är gammal algerisk låt som spelats in av många artister från olika kulturer.

Eftersom det är en favorit(jo, jag har spelat låten själv fast i en helt annan sättning) kommer här Rachid Tahas egen version. Lite tyngre, lite mer sammanhållen men kanske inte så annolunda.

Raien flyttar till Europa

Många stora raiartister tog alltså sin tillflykt till Frankrike. Paris och dess förorter blev samlingpunkt för exil-algerier. Resultatet blev att en ny generation av unga musiker och sångare växte upp i Frankrike. Visserligen blev de med modersmjölken matade med raimusik från sina föräldrars kassetter men samtidigt hördes reggae, soul, zouk, soukous från deras grannars lägenheter. Dessa nya raiartisterna var inte främmande för att använda influenser från hela världen i sin musik. Ett bra exempel på den här utvecklingen är Faudel som är född och uppvuxen i Paris förorter. Han gjorde en modern rai som inte bara blev populär bland de algeriska immigranterna utan också hittade en bredare publik. Hans första hit var Tellement N’brick.

Faudel har dock närmat sig mainstream popen allt mer och när han sjunger Il y a på franska från senaste plattan finns inte mycket av raien kvar. En fin video med fransk stämning har det blivit i alla fall.

Rai under hot

Vad vi idag inte tänker på idag är hur farligt det var att vara raiartist i 90-talets Algeriet. Flera producenter, studioägare, sångare och musiker mördades på grund av sitt yrke och många andra hotades till livet. Raiens texter om alkohol, sex och droger uppfattades som förolämpning av de fundamentalistiska islamistiska grupperna som gjorde uppror mot regeringen och västerländska livsmönster. De Väpnade Islamiska Grupperna (GIA) utförde bombattentat, mord och kidnappningar och regeringsstyrkorna svarade med hårda repressalier. Under de blodiga åren dödades fler än 50 000 människor. Utlänningar, intellektuella, artister, människor med västerländsk livsstil och andra som kände sig hotade lämnade, eller försökte lämna landet. De flesta aktiva raiartister hamnade i Paris. En film som skildrar den här tiden är Bab El Oued City. Huvudpersonen är en ung bagare som jobbar tidig morgon och kommer hem för att sova framåt dagen. Då börjar den lokala moskén med enformiga religiösa budskap via hötalare strax utanför hans fönster. En dag tar desperationen över och han river loss högtalaren och slänger den i sjön. Det skulle han inte ha gjort. Den lokala islamistledaren börjar leta efter förövaren och drevet kommer allt närmare. En otäck film med ett förnämligt soundtrack fyllt av blytung raimusik. Jag minns inte allt men såg den en gång i tiden på Göteborgs filmfestival och den lär väl nu vara rätt svår att få tag i nu. Här är i alla fall öppningscenen.

Jag kommer inte ihåg vilka låtar som ingick i soundtracket men jag kan väl ta någon annan äldre railåt. Cheb Kader flyttade redan som nioåring med sin familj till Frankrike. På 80-talet hade han några hitlåtar men brist på framgång sägs ha gjort att han sedan ägnade sig mer åt familjen än artistkarriären. I vilket fall som helst finns här en snurrig video i svartvitt med Cheb Kader och en violinist. En härligt tidstypisk studie av 80-tals rai.

Kungen av Rai

Cheb Khaled som senare strök titeln Cheb blev den mest framgångsrike av alla rai-artister och fick en världshit med Didi. Han kom till Göteborg och sjöng en låt vid invigningen av friidrotts EM 2006 inför ett fullsmockat Götaplatsen. Vad inte många vet är att han var här i början av 90-talet och spelade för en tämligen gles publik på Kåren. Ganska många av publiken hade sina rötter i Nordafrika och hoppade som popkorn upp på scenen så att deras kamrater kunde ta ett kort på dem i sällskap med superstjärnan. Något kravallstaket fanns inte och vakterna, när de väl masade sig fram, använde ett inte allt för avskräckande våld när de slängde ned fansen. Speciellt kommer jag ihåg en blonderad stadig madam som iförd alltför trånga läderbyxor oupphörligen försökte klättra upp på scenen och krama idolen. Khaled själv log sitt smittsamma leende och poserade glatt utan att komma av sig. Någon diva var han minst av allt, trots sin stora framgång på sydligare breddgrader. Iklädd ett par slitna jeans och en urtvättad t-shirt körde han sin show som om vi hade varit flera tusen. Det är sådana artister man bara älskar. En fantastisk kväll.

Den första rai-hiten

Personligen upptäckte jag rai när jag var i Nordafrika i slutet av 80-talet. Och låten som satte igång det hela var N'sal Fik med Shaba Fadela och Cheb Sahraoui som blev den första internationella rai-hiten. Så här i efterhand känns ljudet väldigt 80-talsmässigt och plastsyntigt. Men ändå, den har en styrka som ljudet inte kan dölja. De har gjort flera nyinspelningar av låten men på något sätt är det den gamla syntiga versionen som gäller i alla fall. Chaba Fadela och Cheb Sahraoui var ett par i verkligheten men separerade på i början av 90-talet. Något större väsen har inte någon av dem gjort sedan dess. Något år senare fick jag se Chaba Fadela på Roskildefestivalen och eftersom jag stod längst fram vid scenen och hoppade fick jag t.o.m. skaka hand med henne(ja, man blir så pinsam när man druckit öl). Här börjar videon med en annan lite lugnare låt men efter två minuter sätter N'sal Fik igång, 80-tals kult på hög nivå.

Raiens stålmormor

Visserligen betecknar sig inte Rachid Taha som någon Rai-artist men vi är ju i närheten av genren och kan lika gärna fortsätta med några av förgrundsgestalterna. Det
känna nturligt att börja med Cheikha Rimitti som föddes 1923 i Algeriet och enligt alla källor hade en hård uppväxt som barnhemsbarn. Ingen dans på rosor direkt. Vid femton års ålder anslöt hon sig till en trupp musiker och dansare och började snart komponera låtar. Kvinnorna hade länge sjungit om förbjudna ämnen i hemmen när männen varit utstängda men Cheikha Rimitti var den första som sjöng om kvinnlig lust, alkohol och vardagens bekymmer offentligt. Hon kom till Alger och gjorde skivinspelningar under femtiotalet och blev populär bland det arbetande folket. Men naturligtvis en nagel i ögat för de ortodoxa muslimerna. Efter frihetskriget mot Frankrike blev hennes musik bannlyst i radion och hon spelade mest för immigranter i den forna kolonialmakten Frankrike. I medelåldern bröt hon med sitt gamla liv, slutade röka och dricka och for på en pilgrimsfärd till Mecka. Men hon fortsatte att sjunga sin sånger om samma ämnen. Under 80-talet växte en elektrifierad form av Rai fram i främst staden Oran som byggde vidare på Cheikha Rimittis traditioner och hon blev en kultgestalt bland de unga. Plötsligt var den gamla damen hip och spelade med världsartister på de stora scenerna.
Hon gjorde nya elektrifierade plattor och levde hetiskt tills hon dog hux flux 2006 bara ett par dagar efter ett större framträdande.
En cool låt i gammal stil inleder: Saida.

Men ett lite rockigare jam från 2002 får visa kapaciteten hos den då 80-åriga damen.

På café i Frankrike med Rachid Taha

Därmed så överger vi den brittiska folkrocken för den här gången och hoppar över kanalen, tillbaka till Frankrike. På sextiotalet snurrade den här låten på jukeboxarna på de enkla kaféer som var samlingsplats för algeriska immigranter. Rachid Taha har satt in den i en modernare ljudbild men behållit karaktären. Ecoute moi camarade från Diwan 2.

Pentangle

När vi ändå är långt tillbaka i den brittiska folkrocken kan vi lika gärna hoppa över till ett annat band. Kanske inte lika inflytelserikt och mytomspunnet men ändå remarkabelt på sitt sätt. Pentangle bestod av två stycken gudabenådade gitarrister; Bert Jansch och John Renbourn som tillsammans anses ha skapat stilen Folk-Baroque med sina snirkliga duetter, sångerskan Jacgui McShee med sin enastående klara stämma samt jazzbasisten Danny Thompson(som långt senare gjorde en skiva med Richard Thompson)och jazztrummisen Terry Cox. Tillsammans gjorde de en märklig sorts folkmusik som fullständigt slog knock på mig när jag hittade en sliten skiva i en reaback och hörde den för första gången. Annorlunda allt annat men ändå välbekant. Musik för kyliga kvällar med en kopp te framför sig. Även Pentangles historia är snårig. Bandet splittrades i det tidiga 70-talet men har återuppstått i olika former under årens lopp och de fem orginalmedlemmarna återförenades så sent som 2007 för en konsert i samband med att de fick ett pris av BBC. En tidig inspelning från 1968 med Travelling Song. Sång av Bert Jansch och Jacqui McShee

Okey, en till då. Light Flight från 1970

Fast egentligen skulle jag ha velat haft med Let No Man Steal your Thyme men den gick inte att bädda in i bloggen, men den finns här.

Ytterligare en avhoppare: Ian Matthews

I tidiga Fairport Convention handplockades Ian Matthews till rollen som manlig huvudsångare. Hans stämma var ljus och särpräglad och passade fantastiskt bra till duetter med både Judy Dyble och Sandy Denny. Fast när bandet började rörde sig allt mer mot de brittiska rötterna hoppade han av. Han startade ett eget band Iain Matthews Southern Comfort med ett mer amerikainspirerat material. Flera gamla Fairportmedlemmar ingick på första skivan. På tredje skivan samma år(!) 1970, får han en listetta i England. Många känner inte till Ian Matthews men när de får höra hans mest kända inspelning utbrister de: Var det han som sjöng den?
Han gjorde nämligen en inspelning av Joni Mitchells låt Woodstock som ofta får vara ljudillustation till bilder av Woodstockfestivalen och hippieeran. Det är nutidshistoria som visas i videon, kanske inte betydelsefull i sig, men en förträfflig bild av tidsandan och vad som hände på en åker en bit från New York. Dessutom ger den ytterligare ett exempel på den avsevärda ansamling av talang som fanns i det tidiga Fairport.

Steeleye Span

Ett härligt gammalt LP-omslag från 1972 när det verkligen fanns plats för bilder på skivorna. Det blir inte det samma med Mp3!

Efter den tragiska bilolyckan där två personer dog och flera blev skadade slutade Ashley Hutchings i Fairport Convention. Istället startade han Steeleye Span som även de koncentrerade sig på brittiskt folkligt material i en modern tappning. Med tiden blev de allt mer rockiga vilket fick de mest traditionella, bland annat Hutchings, att lämna bandet. Liksom Fairport kom Steeleye Span att genomgå ständiga medlemsbyten och omgrupperingar på grund av personliga fejder och tvister om musikalisk inriktning. Medlemmar har slutat och kommit tillbaka trettio(!) år senare. Bandet finns fortfarande och har liksom Fairport en egen festival. Information om bandet kan man, förutom på Wikipedia, få på en inofficiell hemsida som drivs av fans. Deras största hit All Around My Hat från albumet med samma namn kom 1975 och steg till nummer fem på englandslistan. Den markanta brytningen mellan den väna stämman och det tunga kompet var ett av kännetecknen för Steeleye Span. En tidstypisk video finns också med den låten där medlemmarnas något aparta klädsmak kan studeras. Maddy Pryor hade ofta tantklänningar och blommor i håret. Men, vilken kvinna! Även Steeleye Span har jag haft turen att se live under sin storhetstid. Många band glömmer man lätt men Steeleye sitter som tatuerade på näthinnan och musiken ringer i öronen.

Sandy Denny

Sandy Denny började och slutade i Fairport Convention två gånger, först 1968-1969 och sedan 1974-1975. Däremellan spelade hon in soloskivor eller gästade andra artister. Bland annat sjöng hon duett med Robert Plant på Led Zeppelins The Battle of Evermore. Jag har haft turen att se Sandy Denny när hon sjöng med Fairport Convention i Göteborgs konserthus. En anslående upplevelse som sitter djupt i minnet. Så som jag minns det, var det en inte allt för stor kvinna i svart klänning, som sjöng så tiden stod stilla och huden krullade sig över hela kroppen. 1978 trillade Sandy Denny ned från en trappa i hennes föräldrars sommarhus och slog i huvudet. Hon dog en kort tid därefter och en av världens mest betagande stämmor tystnade för alltid. Turné livet passade inte henne och hon hade missbrukat både det ena och det andra och vid det laget gjort sig omöjlig bland sina medmusikanter. Efter sin död blev hon större än någonsin och många andra artister har sjungit in hennes sånger.Här kommer en hårresande sång Who Knows Where The Time Goes från Unhalfbricking av Fairport Convention. Skivomslaget här bredvid är så härligt sextiotalsmässigt med Sandy Dennys föräldrar längst fram och bandet knappt synliga bakom staketet. Dock ansågs det allt för konstigt för publiken i USA och ersattes av en bild på elefanter! Lyssna även till det fina gitarrspelet i bakgrunden. Visst är det Richard Thompson som lägger ut sina egensinniga slingor.

Fairport Convention

En gång i tiden var Richard Thompson med i Fairport Convention. Bandet började som en engelsk kopia på The Band men blev efter hand allt mer brittiska. I en av deras första teveinspelningar får vi höra en skönlockig sjuttonårig gittarist slänga ur sig ett märkligt solo som får lyssnarna att haja till. Den underskattade sångerskan Judy Dyble, som snart ersätts med Sandy Denny, fyller i på refrängen men Ian Matthews, som senare startar eget band, är huvudsångare. Ashley Hutchings på bas, Simon Nicol kompgitarr och Martin Lamble trummor kompletterar uppställningen.

Fairport Convention startade den brittiska folkrocken och blev snart välkända på festivaler och klubbar runt om i England och började turnera utomlands. Judy Dyble sparkades som sagt och Martin Lamble dog i en bilolycka på hemväg från en spelning. Aschley Hutchins slutade liksom Ian Matthews. Ständiga medlemsbyten gjorde att bandet inte nådde sin fulla potential och plats i rockhistorien. Dock är det osäkert om det finns något annat band som har så devota fans som Fairport. De har varit föremål för en kult under närmare fyrtio år. De troende vallfärdar varje år till Festivalen i Cropredy där Fairport Convention som genom ett mirakel återuppstår år efter år efter år....
Det har skrivits långa biografier om alla medlemmar i Fairport och bandets alla olika upplagor har skärskådats i detalj i mängder av publikationer. De som vill söka vidare kan börja på Wikipedia eller på Fairport Conventions egen hemsida. När det gäller folkrock går helt enkelt inte Fairport att hoppa över. En kortversion av bandets historia finns här, från teveserien Folk Brittania.