När det gäller nytango går det inte att komma ifrån Gotan Project, det kanske mest kända av banden. De spelade på Nefertiti i Göteborg för en del år sedan, och det grämer undertecknad än i dag att han missade denna konsert. Gruppen är baserad i Paris och blev känd för den bredare allmänheten genom en låt i filmen Shall we Dance? med Richard Gere och Jennifer Lopez. Det är klassisk tango blandad med elektroniska rytmer. Här en låt från senaste plattan Lunatico: Diferente.
Jag kan inte låta bli att visa en äldre låt också. En baktaktstango med ett avslappnat sväng som egentligen inte borde vara möjligt i denna typ av musik. Men ändå är det. Santa Maria (del Buen Ayre)
Ett av namnen man inte kan komma ifrån när det gäller nytango är Carlos Libedinsky. Hans grupp Narcotango har turnerat i Europa flera gånger och gett många en ny bild av vad tango kan vara för något. Tungt, elektroniskt men samtidigt fjäderlätt med fiol och bandoneon (argentinskt dragspel). Här kanske det kända stycket: Vi luz i subi
Innan jag fortsätter med fler nytangoorkestrar måste jag bara visa en absurd fiskevideo från Brasilien. Själv har jag varit ute och fiskat lite abborre i veckan (utförligt beskrivet på vodkabeat) men något liknande har jag aldrig sett. Man skulle behöva hjälm och skyddskläder för att vara på den säkra sidan. Fiske kan alltså bedrivas på flera sätt, det där med spö och krok är bara ett av dem.
Ett annat tangoband är Bajofondo (betyder ungefär Underground)som hörts en del på radio senaste tiden. De spelar -i motsats till föregående orkester - nytango, där elektroniska inslag varvas med traditionella instrument. Det finns flera band i genren som väckt en hel del uppmärksamhet de senaste åren(jag återkommer till dem). Bajofondo känns som ett av de mest intressanta och jag skall lyssna mer på dem. Måste fixa lite skivor.
Om nytangomusiken är nyskapande blir dansen också därefter. Självklart kan man strunta i alla komplicerade turer och dansa solo till nytango. Man kan mixa tangon med i princip vilken annan kroppsrörelse som helst. Här en visuellt spännande video med helt utflippad dans. Men huvudpersonen har trots allt den traditionella Funyi hatten. Pa Bailar.
En argentinsk tango hatt, Funyi Felt Hat av modellen Gardelito. Ett måste för tangomusiker. Jag har utan större framgång gjort några försök att dansa tango. Både argentinsk och finsk. Ganska kul men lite påfrestande eftersom man får en klar bild av hur kass man är på pardans. Men då och då (oftast efter ett par glas vin) brukar jag göra ett försök med varierande framgång. Det vill egentligen säga att en mig närstående kvinna, som behärskar denna svåra konst, har lyckats lura upp mig på dansgolvet. När jag åter en gång kollar igenom Urkults program ser jag att det finns möjlighet att pröva på den argentinska varianten igen. Bandet Funyi Tango Trio har sättningen gitarr, bandoneon och kontrabas och spelar en mycket dansbar musik. Frågan är snarare om det kommer att finnas plats. Tango är en ganska utrymmeskrävande dans och det är lätt att ramma andra danspar.
Urkult kommer allt närmare och om allt går vägen kommer jag sätta min gamla SMW av 1965 års modell i skick och fason och rulla dit, fast denna gång enbart som åskådare, tja, ett och annat jam på campingen lär det väl bli. Och några av texterna i katalogen har jag faktiskt skrivit så lite delaktig kan jag väl känna mig.
Här kommer Funyi Tango Trio med dansare. Det finns även en snygg hemsida där man kan få veta mer om bandet på flera språk.
Spanien är en smältdegel (åh nej, detta trist pretentiösa ord som används lite slentrianmässigt när någon multietnisk mix skall förklaras. Brrr... Jag skäms... Jag lovar att inte skriva det igen....På hedersord!) och många intressanta band har formerat sig ur denna soppa. Ytterligare ett exempel är Dusminguet. Jag köpte en skiva med det för ganska länge sedan (som jag tappade bort , eller lånade ut) den gav dock inte något bestående minne. Men en del musik jag hört på senare tid visar att det finns både låtar och attityd i bandet. Det bildades i Katalonien men fick snart medlemmar från andra ställen. Bandets historia finns utförligare beskriven här. Vi hör influenser från Manu Chao och mycket annat i Dusminguets musik och här kommer Ritmo Americano.
Appropå Spanien, har jag ju glömt Ojos de Brujo (Trollkarlens ögon). De borde ha varit med för länge sedan. Men men, så är det, vissa band faller bort och hamnar längst bak i hanteringen. I vilket fall som helst spelar de någon sorts modern medelhavsmusik med starka inslag av flamenco.
Jag såg Ojos de Brujo i Roskilde för några år sedan och insåg att de måste vara ett strålande liveband; när de har högre(eller lägre) makter med sig. I Roskilde blev det aldrig någon ordning på ljudet vilket påverkade framträdandet i högsta grad. Musikerna viftade frenetiskt mot tekniker och pekade på mikrofoner och medhörning större delen av tiden. När det äntligen började stämma var det dags att sluta. Tidsplaneringen går före allt på stora festivaler. Lite snopet. Men, någon gång, då och då glimtade deras fulla potential till och jag förstod att under ideala omständigheter skulle det vara ett helt annat band. Sultanas de Merkaillo med Ojos de Brujo.
Idag börjar Clandestino fetivalen i Göteborg med många olika typer av artister på programmet. Förutom Rupa & The April Fishes som jag haft med tidigare tycker jag Mala Rodriguez verkar intressant. Visserligen låter kompet slentrianmekaniskt men hennes röst har ett flamencoklös som gör att vi står ut med maskinrytmerna. Kan bli mycket bra.
Det är enkla men visuellt minnesvärda videos. Inte minst har Mala en karismatisk utstrålning och en självklar kaxighet som gör sig bra på rörliga bilder. Ja, orörliga bilder med. När jag googlade efter henne fanns det en uppsjö av sinsemellan mycket olika bilder att välja på. Hon måste vara ett favoritobjekt för fotografer. Här är i alla fall en låt till.
För att bryta stiltjen och fira sommarlovets ankomst - förväntningarnas och besvikelsernas tid - kör vi igång med en av de förnämsta partylåtar jag vet. När hörde jag den för första gången? Ja, det måste ha varit för tio år sedan.... eller kanske mer....? En fräck samba-reggae rytm, tagen från Bahias i Brasilien, blandas med argentinsk rock. En kokande gryta av rytmer och en favorit på dansgolvet som jag brukar ta till när trycket behöver höjas. Och vilken video sen! Mycket bättre blir det sällan.
När jag lyssnar på den tycker jag att samba-reggae är världens häftigaste rytm. Jag har en viss, men ytlig kunskap om rytmen för en gång i tiden ledde jag faktiskt en sambaorkester, med mycket samba-reggae på programmet och spelningar i både Danmark och Tyskland. Särskilt bra var vi inte, men ibland fick vi igång publiken på ett sanslöst sätt. Varför jag ledde orkestern vet jag inte. Kanske för att ingen annan ville. Borde kanske börja med samba igen? Tills dess. El Matador med Los Fabulosos Cadillacs. Ingen begravningsstämning trots likfärden.
Rahib Abou Khalil växte upp i Beirut men flydde till Tyskland under inbördeskriget i slutet av 70-talet. Han spelar oud, en bandlös luta som är vanlig i hela Mellanöstern och Nordafrika. Han har studerat både klassisk arabisk och västerländsk musik men började mer och mer blanda in jazz i sina kompositioner. Han väljer sin medmusikanter med omsorg vilket ibland kan skapa en ganska märklig instrumentering. Till exempel bastuba, munspel, trumpet, oud och slagverk. Varje skiva tycks ha olika musiker även om några stadigvarande vanligtvis finns med. Oftast väldigt cool och meditativ musik även om det kan svänga loss ibland. Sammanlagt har han spelat in ett 20-tal skivor i eget namn sedan 1988. Jag gillar nogBlue Camel och Sultans Picnic bäst men alla har en förvånansvärd jämnhet och man hör genast vem det är som spelar. Här är en liveupptagning från 1990.
Att Khaled trivs på scenen går inte att ta miste på. Trots att han uppträtt sedan 1974 ser han fortfarande lika glad ut och hans humör smittar av sig. Den vokala uppvisningen var för övrigt sanslös. Jag har glömt bort hur sällsam hans röst är. Den tekniska nivån, både intonation och uttryck var direkt bländande. Dessutom är karlen begåvad med en extra röst, en djup, sträv -nästan strupsångsliknade stämma- som han kan ta fram när han behagar. Han kryddar tidvis framträdandet med små märkliga ljud av nästan fågelliknande karaktär.
Var det här då en fem-poängare? Tyvärr inte. Khaled själv är en extraordinär upplevelse som är värd alla poäng som finns. Problemet är hans band. Visst, det är kompetent men delvis träigt och två syntspelare var definitivt en för mycket. Ibland t.o.m. två. Franska studiomusiker är vanligtvis snortajta men inte sällan rätt trista och de här inget undantag, Jag talar då om synt, trummor, bas och gitarr(speciellt gitarrsolona var gräsliga). Dock fanns en mer traditionell sättning som komplement. En lycklig oudspelare, en violinist och en darbukaspelare som verkligen lyfte musiken. När dessa efterhand fick en spela en allt större roll lossnade det.
Jo, det var en stor upplevelse som kanske saknade det där lilla extra. I GP stod det att den 80-årige pianisten Maurice Médioni skulle medverka vilket gladde men samtidigt förvånade mig med tanke på hans ålder. Troligtvis hade journalisten fått det hela om bakfoten för någon Médioni dök inte upp. Tråkigt nog. Hans pianospel är sensationellt och så särpräglat att det saknar motstycke och hade förstås varit pricken över i'et. De glada nordafrikanerna längst fram viftade med flaggor och sjöng med men för övrigt var det rätt stelt. Kanske var det biljettpriserna som gjorde att medelålders medelklass dominerade, ett samhällsskikt som inte direkt är kända för att släppa loss.
Jag kommer att minnas konserten länge, framför allt Khaleds röstakrobatik och hans smittande leende. Om jag delade ut någonting(brandyglas kanske?) så skulle konserten få en stark fyra. Fortsättningen på lördagkvällen beskriver jag mer utförligt på systerbloggen vodkabeat.
Någon gång då och då får jag i uppdrag att spela skivor offentligt och Maurice Médioni är en av de artister jag brukar värma upp med. Det slår aldrig fel utan det kommer fram någon och frågar vad det är för musik. Så därför spelar jag denna söndag en låt från Médionis CD Café Oran som kom 1996. Han föddes 1930 i Oran av judiska föräldrar och började tidigt spela på ett gammalt piano hans bror hittat på en loppmarknad. När de allierade landsteg 1942 lärde han sig snabbt jazz, boogie-woogie och latinamerikanska melodier för att kunna underhålla soldaterna. På sextiotalet flydde han till Paris och har spelat sedan dess med massor av olika artister. På låten Bienvenue hör vi bland andra Frank London på trumpet.
I annonserna för Khaled står det (dz) efter namnet och jag har undrat vad det står för. Det ser ju inte ut att vara en förkortning av Algeriet. Men enligt Wikipedia heter Algeriet الجزائر Al Jaza'ir på arabiska och Dzayer på berber vilket då förklarar förkortningen. Tur att nätet finns så man slipper gå ovetande. Eftersom konserten med Khaled är i morgon är det dags för ytterligare en video med denne extraordinäre artist. En äldre låt med Khaled på dragspel(!) och workout-dans.
Tyvärr har Matmatah precis lagt av efter tretton år som band. Medlemmarna ville följa sina egna musikaliska väger och fann bandets ramar för trånga. Så går det ju ofta som bekant. Matmatah var förutom i Frankrike stora i Indien(!) där de ofta turnerade. Helt okända i Sverige så som de flesta franska band. De kan väl katalogiseras i facket keltisk rock. Men lyssna själv.
Det är hett som i en bakugn trots att klockan är tio. Den plötsliga hettan gör det lätt att associera till medelhavsmusik. En låt som jag spelade ofta i bilen en annan het sommar för ett antal år sedan var Mano Chaos Me Gustas Tu och det kan väl vara dags för den igen. Minnesbilder av en virrig bilsemester den där sommaren dyker upp, ja när var det? 2001 kanske? Hmm, måste kolla upp det.
Jag har skrivit om Khaled och rai tidigare men eftersom han kommer till Göteborg på lördag känns det som viktigt att ladda upp rejält inför den konserten. Förutom två låtar på EM-invigningen för några år sedan var det ju....ja hur länge sedan var det? 13-14 år sedan han var här. Jag var där i alla fall och det var snorbra. Biljetterna gick den här gången på 400 vilket känns som i saftigaste laget. Men det är en världsstjärna och jag tror och hoppas att det blir en magisk kväll. Så vi börjar med Henna en riktigt partyrökare.
