Av någon anledning kommer jag att tänka på Manu Chao. Det är kanske spanskan eller färgerna i föregående video. Manu Chao är ju så känd att han knappast behöver vara med här men jag blir med jämna mellanrum sugen på att lyssna till hans låtar och då kan jag lika gärna lägga ut dem. För länge sedan...måste ha varit i början av 90-talet såg jag hans gamla band Mano Negra på Trädgårn i Göteborg och det var en lätt hysterisk upplevelse. Ett jävla tempo och en desperat energi som fick publiken att hoppa som popcorn. När han lämnade bandet och gjorde solokarriär skruvade han ned tempot och jobbade i studion på slappt sväng med mycket ljudeffekter. På Way Out West i somras var det en äldre person med mer erfarenhet i bakfickan som spelade men visst fanns lite av den desperata känslan kvar i framförandet. Live höjer han tempot igen gör en helt annan grej än på skivorna, som även de är mästerverk fast på ett mer cool sätt. Svårt att förklara. En beundransvärd man i vilket fall.
Titellåten från den latininspirerad skivan Clandestino som kom 1998.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar