Richard Thompson till Urkult!

Fast vad som mina ögon att spärras upp på allvar när jag läste Urkults artistlista var att Richard Thompson skulle spela. RICHARD THOMPSON!! I Sverige! I Norrland! Jösses! Gitarristerna gitarrist. Ständigt på listan över de tio mest inflytelserika rockgitarristerna. Englands mest underskattade artist enligt Nick Hornby i High Fidelity. Tydligen utan band denna gång men även solo är Richard Thompson en upplevelse. Han brukar ytterst sällan dyka upp i Skandinavien. Jag har haft turen och sett honom en gång för ganska länge sedan. Då helt ensam med sin gitarr, på helt fel ställe. Som pausunderhållning på ett diskotek där de flesta bara ville supa och ragga medan en mindre grupp devota dyrkare bad majoriteten hålla käften och lyssna. Inget perfekt läge alltså. Men ändå en minnesvärd konsert. Senare under samma turné någonstans i Norrland blev Thompson under knivhot befalld att spela något ordentligt. Han löste dilemmat genom att dra igång med en Elvislåt.Undrar om den upplevelsen kan ha bidragit till hans sparsamma Sverigebesök? Om Richard Thompson kan man skriva hur mycket som helt, kolla gärna in hans hemsida. Jag har varit ett fan av hans musik i många år och undrar om det inte blir att åka till Urkult i alla fall nu. Här kommer en sololåt från 1992 bara för att visa vad man kan vänta sig. Tuning of the Tide


Helst hade jag velat se honom med sitt band men det får bli en annan gång. Jag har hittat en rockigare låt som The Simpsons tecknare animerat. Självklart ingår ett av hans oefterhärmliga gitarrsolon. I Feel So Good

Mera Urkult: Watcha Clan

När jag slår upp den lokala morgondraken ser jag en recension av det franska bandet Watcha Clan. I går när jag såg artistlistan från Urkultfestivalen betämde jag mig för att skriva lite om några artister och dagens ämne var faktiskt Watcha Clan. I tidningen får skivan medelmåttig kritik men det är främst produktionen och inte musiken recensenten vänder sig emot. Själv har jag inte hört särskilt mycket av dem men jag får ändå känslan av att det kan vara ett riktigt bra liveband under rätt förhållanden.

De ingår i den där svängiga sydeuropeiska musikscenen med arabiska och latinamerikanska influenser. Sångerskan Sista K kan blanda en sisådär fyra-fem språk i ett baktaktsgung med nutida ljudbild. Gillar man Manu Chao så tror jag det här är band att satsa på. I den norrländska natten skulle det kunna vara magiskt. Vi lyssnar på en liveinspelning av titellåten från nya skivan Diaspora Hi-Fi.

Che Sudaka på Urkult i sommar

På grund av en förkylning missade jag Che Sudaka när de var i Göteborg i Januari. Det var tydligen en minnesvärd spelning enligt de rapporter jag fått och de klipp som finns på youtube. En god bild av bandet fick man också i teveserien Papas kappsäck där Papa Dee jammade loss med bandet. Men Che Sudaka kommer tillbaka till Sverige i sommar och skall spela på Urkultfestivalen i Näsåker. En god anledning att åka till Norrland. Att det dessutom är sanslöst vackert vid Ångermanälven får man på köpet. Jag hade turen att få spela där förra året och är klart sugen på att åka tillbaka. Artistlistan ser än så länge mycket intressant ut så det finns mer än en anledning att åka dit. Jag återkommer till den senare men lyssnar nu till Che Sudaka. Che lär vara ett indianskt ord för människor medan Sudaka är ett spanskt nedvärderande ord för personer från Sydamerika.En ackustisk version av Alma Rebeldes där energin i bandet kommer till sin rätt.

Noir Desir och svart åtrå

Manu Chao har haft fingrarna med i spelet i många produktioner. En av dem är rockbandet Noir Desir. De började som ett punkband i mitten av åttiotalet men har blivit mer nyanserade med tiden. Samarbetet med Manu Chao gav dem deras största succe i början av 2000-talet. Bandet försvann därefter från scenen efter att sångaren Bertrand Cantat efter ett otrohetsgräl slog sin flickvän, den berömda filmstjärnan Marie Trintignant, så illa så att hon blev medvetslös och dog några dagar senare.

Tragisk historia men låten är fortfarande en av de bästa franska som spelats in. Kanske den bästa någonsin! Manu Chao's ljudbild är tydlig men inte dominerande. Le Vent Nous Portera

Live versionen är inte att leka med heller så jag lägger till den med. Ganska lika i ljud men kanske med mer nerv.

Mer fransk hip-hop

Nu har jag städat hela lägenheten och fingrarna är skrumpna av alla lösningsmedel jag använt för att lösa upp den där oförklarliga substansen som bildas inne i hörnen. För att hantera skurborsten på bästa sätt har jag spelat tung modern musik. Till själva plockandet av prylar och dammande blir det lättare tongångar.
Undrar om inte fransk hip-hop är bäst i världen just nu. Här är Ministere Des Affaires Populaires med Lillo. Stilen kallas rap-musette och självklart har de med dragspel och fiol i det blytunga kompet. De ligger på den politisk-alternativa kanten och har jämförts med Java.

Sex, Accordéon et Alcool

På systerbloggen vodkabeat har hip-hop varit tema för ett par inlägg och även här blir det en hip-hop låt. Men vi fortsätter med det franska språket.
Av någon anledning befann jag mig i Australien 2004 och skulle spela på Woodfordfestivalen utanför Brisbane. Alllting var ganska rörigt, arbetstillståndet var ogiltigt, flera bandmedlemmar fick feber, solsting, eller nervsammanbrott och spelningarna var väl inte optimala om man säger så. Jag irrade runt lite håglöst på festivalområdet och hittade ett tält fullt av människor och ett djävla tryck. Det franska hip-hop bandet Java stod på scenen och levererade en enorm show.

De var fransmän ut i fingerspetsarna och körde en slags musette-rap med tillhörande skådespel och eggade upp publiken till max. Fruktansvärt svängigt och en ruggig stämning. När jag kommit hem så fick jag leta ganska länge på nätet innan jag hittade bandet och deras låtar. Fransk musik är ett sorgligt undanskymt kapitel i på internet. Men, i alla fall, en av de mer minnesvärda låtarna från konserten hade en av 2000-talets coolaste låttitlar. Sex, Accordeon et Alcool! Vad mer kan man begära. En mig närstående kvinna, som fått höra låten mer än en gång, menar att jag gör mitt bästa för att personifiera låttiteln. Det tycker jag är lite orättvist. Så mycket dragspel spelar jag faktiskt inte... Någon riktig video med rörliga bilder finns inte men här är skivversionen med text i alla fall.

Den här skakiga videon med det skräniga ljudet ger en god uppfattning om hur en Java spelning kan vara. Tjoho!

J'veux le Soleil

En av mina favoritlåtar när det gäller fransk musik är J'veux le soleil. Bandet vet jag egentligen ingenting om mer än att de startade 1991. Jag trodde först att det var Les Negresses Vertes som hade gjort låten och blev förvånad att det var ett annat band. Så lika tyckte jag att de lät. I vilket fall som helst är det en låt med ett typiskt avslappnat dragspelssväng i fransk stil. Bandet kallade sig Au P'tit Bonheur och det är svartvitt som gäller.

De Gröna Negresserna

Ett annat franskt band som gjorde stort intryck på mig vid ungefär samma tid och som också spelade på Trädgårn var Les Negresses Vertes. En nästan mer chockartad spelning som helt ändrade på mina tankar om franska band. Fullständigt helgalen. Medlemmarna kastade sig ut i folkhavet och bars omkring på ganska vingliga armar och tappades i golvet, vill jag minnas. Efter konserten ställde sig hela bandet i baren för hälla i sig öl. Första skivan Mlah gick varm på min skivspelare i flera år. Namnet Les Negresses Vertes fick den när någon skrek namnet som en förolämpning åt dem. Tyvärr dukade sångaren Helno under av heroin i början av nittiotalet och andra medlemmar lämnade bandet i efterdyningarna. De gröna negresserna tappade farten och fick väl aldrig det stora genombrottet som de var värda men fortsatte under andra former.
Voila le été en låt med det typiskt coola svänget från Mlah

Mano Negra

Som jämförelse kan det vara kul att höra hur Mano Negra lät när det begav sig. Mano Negra räknas som ett franskt band fast sången var på spanska. Det startades 1987 av Manu Chao, hans bror och hans kusin och vann rykte i både Europa och Sydamerika. Släktingarna hoppade av redan 1992/93, efter en kaotisk turné i det av inbördeskrig drabbade Colombia, och bandet upphörde 1995. Manu Chao fortsatte ensam och gjorde sin banbrytande skiva Clandestino med enkel utrustning 1998 och resten är historia. Men Mano Negras egensinniga blandning av reggae, rock och latinrytmer i en punkigt anarkistisk anda har påverkat en våg av nya band. De brukar räknas till en av huvudinfluenserna för den vildvuxna musikstil som brukar kallas Mestizo som har sitt huvudsäte i Barcelona. Konserten på Trädgårn i Göteborg var en av de mer hysteriska jag sett vid den tiden, bandmedlemmarna dröp av svett och slängde sig ut bland publiken. Här är Mala Vida

Manu Chao

Av någon anledning kommer jag att tänka på Manu Chao. Det är kanske spanskan eller färgerna i föregående video. Manu Chao är ju så känd att han knappast behöver vara med här men jag blir med jämna mellanrum sugen på att lyssna till hans låtar och då kan jag lika gärna lägga ut dem. För länge sedan...måste ha varit i början av 90-talet såg jag hans gamla band Mano Negra på Trädgårn i Göteborg och det var en lätt hysterisk upplevelse. Ett jävla tempo och en desperat energi som fick publiken att hoppa som popcorn. När han lämnade bandet och gjorde solokarriär skruvade han ned tempot och jobbade i studion på slappt sväng med mycket ljudeffekter. På Way Out West i somras var det en äldre person med mer erfarenhet i bakfickan som spelade men visst fanns lite av den desperata känslan kvar i framförandet. Live höjer han tempot igen gör en helt annan grej än på skivorna, som även de är mästerverk fast på ett mer cool sätt. Svårt att förklara. En beundransvärd man i vilket fall.
Titellåten från den latininspirerad skivan Clandestino som kom 1998.

Lila Down: Cumbia de Mole

Nej, lite gladare tongångar får det bli nu. Det regnar för, jag vet inte vilken dag i ordningen och jag måste ha värme. Helst torr värme. Lila Downs mor var mixtek och hennes far gringo, själv ser hon ut som Frida Kahlo. Inte underligt att hon fick medverka i soundtracket till filmen. Hon gör mexicanskinspirerad musik som går in i kroppen som en ökenvind. Cumbia de Mole från hennes album La Cantina som kom 2006 och fick stor uppmärksamhet och sålde förvånandsvärt bra.

O'Death

Med tidsresenärens förakt för kronologins realiteter beger vi oss med ett jämfotahopp rakt in i nutiden. O’Death förvaltar den ackustiska musiken i USA balanserande på en knivsegg. Skramlig svart-folk-rock på dödligt allvar. Skrammel och ylande men med bibehållen värdighet. Förmodligen ett underbart band live att supa skallen av sig till. Åtminstone om man är lite deppad och inte orkar med glad musik men vill dansa ändå, så där lite för sig själv. Hela skivan Head Home kan bli lite mycket på en gång men den första låten är magnifik.

Whistler’s Jug Band

Vi är kvar i USA en video till och lyssnar till en låt ackompanjerad av gitarr, banjo och blås. Även här har vardagsföremål blivit till instrument. Gamla stengodskrus får ersätta en hel blåssektion. Jug band var vanliga i 1900-talets början och förknippas mest med bluesens utveckling men det här är en av få filmsekvenser(med ljud). Självklart har bandet klätt upp sig i vit skjorta slips eller fluga när nu filmkamerorna är på. En har till och med fått på sig en hög hatt. Här är det Whistler’s jug band som spelar på en inspelning från 25 maj1930. En värld som är borta för länge sedan. Men kanske borde man ta fram ett krus eller en stor butelj och börja öva.

Man tager vad man haver i USA

Ali Farka Touré menade att han inte spelade någon sorts blues utan bluesen var bara en förenklad form av den afrikanska musiken. Han spelade orginalet. Innan bluesen blev helt förflackad i USA gjordes dock en del häpnadsväckande inspelningar. Eftersom få eller inga traditionella instrument kommit med över haven fick man konstruera nya modeller eller ta det som fanns tillgängligt där man befann sig. Filmer av den här typen finns det inte många av. Här är Eddie Thomas och Carl Scott från Richmond Virginia, en duo med ukulele, tvättbräda, kazoo, kaffekanna och järnrör inspelad första november 1928. Mer vet jag inte om artisterna men de har givit mig inspiration att ta fram min gamla kaffekanna igen.