Om bandet Solidamor vet jag i princip inget. Jag googlat dem och kollat Wikipedia på fyra språk men inte hittat något. Om man är slängd i Italienska kan man dock läsa om bandet på deras Myspacesida. De lär alltså vara Italien men sjunger tydligen ibland på franska. Men vad spelar det för roll. Musiken får stå för sig själv. Det här är en sådan låt som jag blir pigg och glad av. Den påminner mig om sommar, sol och en paraplydrink på stranden. En dag när livet leker och det vinterslaskiga Göteborg är långt borta. Bonjour!
Fotboll är påfallande ofta förekommande i media. Varför kan man ibland undra? Visst kan det vara kul att leka med en boll, men att titta på när andra gör det? På en teve? Det är inte Brandybeats melodi. Såvida det inte görs till musik förstås. Här är det La Kinky Beat som gör en reggaeinfluerad fotbollsvideo. Visst får man lite lust att "joxa lite med trasan". La Kinky Beat är ett Barcelonabaserat band med den där grundläggande mestizo-blandningen av reggae, rock, latin och allt annat svängigt de kan hitta som jag gillar så mycket.
Vi kan väl ta en livetagning från ett radioprogram också, så vi får lite grepp om hur de kan tänkas låta på scenen. Black Panter.
In i Mestizoswingen igen. Jag bara älskar den här musiken. Blandningen och svänget. Här är det Rupa & The April Fishes i en förnämlig produktion. Och bäst av allt. Bandet kommer till Sverige och spelar på Clandestinofestivalen i juni. Clandestinofestivalen har ett blandat utbud som vanligt, en del spännande och en del mer slätstruket. För en sak är säker, datanördar är sig lika över hela världen. Även de som gör musik. Problemet med festivalen tidigare har - förutom den sparsamma informationen om festivalen och de vitt skilda lokalerna - varit de mer än lovligt röriga programmen.
Tydligen har de ansvariga lidit av den vanföreställningen att program blir bättre, om någon som tror sig vara konstnärligt lagd, fått fria händer att utforma dem utan hänsyn till läsbarheten. De har tryckt i märkliga färgkombinationer, egenartade typsnitt med säregen sidordning. Ett år orkade jag inte ens läsa igenom eländet trots att det säkert var artister jag varit intresserad av. Inte mindre besynnerliga har affisherna varit, svårupptäckta med otillgänglig information. Få av mina vänner har ens noterat att det varit en festival trots att de ofta springer på konserter. Om någon kritik nått fram vet jag inte men klart är att den informationen som finns på nätet i år är föredömlig i sin enkelhet. Förhoppningsvis är det tryckta materialet på samma nivå. Dessutom är festivalen betydligt mer samlad kring Storan vilket gör att man inte behöver åka fram och tillbaka i stan. Sannolikt kommer fler besökare att hitta till festivalen i år.
Tillbaka till Rupa & The April Fishes. Det egendomliga är att det står (USA) bakom namnet. Jag kunde ha svurit på att de var från Frankrike. Men det är konstigare än så, Rupa som har amerikansk-indisk-fransk bakgrund bor i San Francisco och jobbar till vardags som läkare(!). Hon har samlat ett brokigt band bakom sig och gör en förtjusande gryta med fransk-latinska ingredienser och exotisk kryddning. Vilken kvinna! Une Americaine a Paris
Nu lämnar vi strängarnas värld och återvänder vi till de tyngre rytmerna. Vi letar efter dansmusiken med baktakt och fett blås. Från San Diego åker vi över gränsen till Mexico och stöter på Panteon Rococo. De blandar musikstilar hejvilt och har en politisk profil liksom så många av den här typen av band. Ett sådant sjuhelvetes sväng! Jag vill dansa, det är snart sommar och blodet strömmar hastigare genom ådrorna. Om vi inte kan åka till söderns länder får vi väl skapa stämningen här hemma. Ge mig en tequila, lite salt och en citronklyfta! Höj volymen. Baila Baila!
Ingen ukulele på ett tag således. Men vi överger inte stränginstrumenten för det utan byter upp oss ett par storlekar. Fantastiska gitarrister finns det gott om. Gudabenådade tekniker med musikalitet, snabbhet och fantasi. Den ena mer fingerfärdig än den andra. Fast tåfärdig? Den tåspelande gitarristen i San Diego glömmer man inte i första taget. Även här är det en yngre anförvant som tipsat mig om videon.
Jag tänkte avsluta ukuleleperioden med den mest kände av dem alla. Ja, jag pratar förstås om George Formby. Mannen med den fåniga uppsynen och en banjo-ukulele som blev stor idol i England på trettiotalet. Varenda ukuleleband med självaktning måste träna in åtminstone en George Formbylåt. Till exempel She's got two of everything, det är kanske inte den vanligaste, men det finns en fin inspelning av den på Youtube.
Fullständigt slut i benen efter 21 kilometer på Göteborgsgator sitter jag med en öl framför datorn och bläddrar fram lite musik att varva ned till. När japanska Kuricorder gör en animerad video till sin version av Deep Purplelåten Highway star blir resultatet häpnadsväckande. Denna video har redan varit med i systerbloggen vodkabeat men den är så bra att jag tar med den även här, när vi nu är inne på ukulele. Kuricorder har på denna låten nämligen den underbara sättningen bastuba, blockflöjt och ukulele. Wow! En ny medlem tycks ha kommit till sedan den här videon spelats in och sättningen har därmed komplicerats lite.
Tja, om vi skall fortsätta med ukulele några dagar till kan vi ju ta Elvis Costello som också tidvis använder instrumentet. Elvis Costello eller Declan Patrick McManus som han egentligen heter är väl så känd att någon närmare presentation knappast behövs. Han har gjort massor av plattor sedan han slog igenom i mitten av 70-talet och sammarbetat andra artister i olika genrer. Här framför han The Scarlett Tide till ukulele.
Apropå Fligth of the Conchords, när jag nu nämner namnet får jag väl också ge ett exempel på deras humor och musikaliska stil. De är ju trots allt inte så välkända i Sverige, tror jag i alla fall. Den lätt nördiga uppsynen och det flyhänta gitarrspelet tillsammans med en språklig ekvilibristik ger dem en särställning i det musikaliska komedifacket. Allting framfört med en sällsynt god timing. Så håll till godo.
Ett koncept som liknar föregående bands, har Wellington International Ukulele Orchestra, lite mindre sofistikierat, lite ruffigare men med en sprittande entusiasm så ger de sig på poplåtar som man inte i första taget förknippar med ukulele. Och i mängden hittar vi Brett McKenzie från Fligth of the Concords, en duo med kultstatus i komedifacket som låter höra talas om sig mer och mer(en mig närstående anförvant spelar dem hela tiden, det är därför jag känner till dem, måste jag väl erkänna). Nåväl, här kommer Hey ya.
Jag vet att ukulele brukar förknippas personer i lustiga hattar som flåshurtigt kväker fram några åldriga slagdängor med fånig uppsyn. Men, det behöver inte vara så. Det kan vara bra på riktigt som The Ukulele Orchestra of Great Britain som jag haft med tidigare med den mäktiga versionen av Life on Mars. När vi nu är inne på det lilla retsamma instrumentet igen måste jag visa ytterligare en video med det förnämliga bandet. Jag har redan nämnt att de kommer till Sverige i höst men det tål att upprepas. Missa inte det. Denna gång tar de sig an en Ennio Morricone låt: The God, The Bad and the Ugly. En inspirerad version med många ljudillustrationer. Jag ser nästan Clint Eastwood och Lee van Cleef framför mig och... ja, vad hette den tredje. Längesedan jag såg filmen...måste slå upp det. Eli Wallach var det, en för mig okänd förmåga. Sergio Leone har i alla fall regisserat denna klassiska spagettivästern och Morricone har gjort musiken.
Bob Brozman sa ju i föregående video att han försökte motverka den skada Tiny Tim haft på Ukulelespelandet. Jag håller väl kanske inte helt med den gode Bob där. Tiny Tim kan nog verka påfrestande i längden men i små doser, vid rätt ögonblick är han charmerande i all sin nipprighet. Herbert Khauri som han egentligen hette var av libanesiskt-judiskt ursprung och började som gatumusikant och arbetade sig uppåt med sin vibrato-falsett som sitt främsta konkurrensmedel. Han fick snart kultstatus och stod på höjden av sin karriär i slutet av sextiotalet då han bland annat medverkade på The Beatles julskiva. Därefter dalade hans stjärna långsamt. I början av 90-talet började han spela in skivor igen och en ny generation började upptäcka hans musik. Han led dock av ett svagt hjärta och fick en hjärtattack under ett framträdande 1996 och dog strax därpå. Ett alldeles för tidigt men ändå ett värdigt slut på en märkvärdig artistkarriär.
Om någon till äventyrs då inte känner till hur Tiny Tim lät kommer här en av hans mest kända melodier, för övrigt den Bob Brozman härmade, Tip-Toe thru' the Tulips.
Jo, det var ju vackert men....lite långsamt och gravallvarligt. Eller? Skall inte Ukulele spelas snabbt och humoristiskt? Jo, kanske det. Ibland i alla fall. Men okey då. Här kommer Bob Brozman den förnämlige strängartisten som är en av de mest underhållande enmansvirtuoser jag vet. Förutom ett gudabenådat spelande slänger han käft med publiken, berättar anekdoter, drar vitsar och agiterar politiskt(han gillar inte Bush). Dessutom är han en trevlig prick som jag haft den äran att träffa två gånger. Här försöker han motverka Tiny Tim effekten med sin Ukulele Spagetti. Den här inspelningen är över 20 år gammal men han ser märkligt lika ut idag.
Från Japan är steget inte långt till Hawaii. Och nu har vi kommit till Ukulelens hemland. Ja, eller nästan i alla fall. Enligt myten var det en portugis som tog med sitt hemlands stränginstrument på en sjöresa och hamnade på Hawaii. Invånarna blev så begeistrade över portugisens spelande att han stannade och började tillverka instrumentet åt spelsugna hawaiianer. Namnet Ukulele lär betyda "den hoppande loppan" och syfta på fingrarnas rörelse över strängarna. Detta skall ha skett någon gång på 1880-talet. Tja, varför inte. Det duger som förklaring. Senare spred sig ukulelen till USA och blev "inne" på 20-talet. Även till Europa spred sig ukulelen och efter en downperiod på några decennier har den upplevt en renässans igen på senare år. Inte minst på grund av The Ukulele Orchestra of Great Britain(som för övrigt gästar Göteborg till hösten-missa inte dem)och många andra ukuleleband. Här är det en välkänd virtuos som spelar en en lyrisk låt men det blå Stilla havet som bakgrund. Det är så det skall se ut förstås! Ytterligare en dröm som jag skulle vilja förverkliga någon gång. Att stå på en klippa vid, ja helst Hawaii men i värsta fall något annat ställe, och spela ukulele. Hmm, det tål att tänka på. Otha - San med Hawaii.
En nyare version av Caravan och framför allt helt annorlunda i temperament är Tokyo Ska Paradise version. Lätt hysterisk men inför en entusiastisk publik som verkligen är med på noterna.
Caravan är en av mest välkända melodierna i världen. Den kan spelas i många sorters stilar och temperament. Här hör vi Duke Ellingtons orkester där även medkompositören Juan Tizol ingår på ventiltrombon. Den här versionen är från 1952.
Om bandet Solidamor vet jag i princip inget. Jag googlat dem och kollat Wikipedia på fyra språk men inte hittat något. Om man är slängd i Italienska kan man dock läsa om bandet på deras Myspacesida. De lär alltså vara Italien men sjunger tydligen ibland på franska. Men vad spelar det för roll. Musiken får stå för sig själv. Det här är en sådan låt som jag blir pigg och glad av. Den påminner mig om sommar, sol och en paraplydrink på stranden. En dag när livet leker och det vinterslaskiga Göteborg är långt borta. Bonjour!
