Ali Farka Touré

Som vanligt blev jag knäckt när jag såg Papa Dee's program från Mali förut. Varför åkte jag inte till ökenfestivalen i januari? Varför går jag här och fryser i stället för att var på något varmare ställe? Jag har haft med en del musik från Mali på bloggen för inte så länge sedan, men hoppar tillbaka bara för att lyssna på den mästerlige Ali Farka Toure som tyvärr dog i fjol. Jag har ändå haft förmånen att få se honom live för..... det måste ha varit femton år sedan. Men en upplevelse som hänger kvar tydligt i mitt minne. När han fyllde femtio drog han sig tillbaka från turnélivet och ägnade sig år jordbruk och familjen(som var förbluffande stor). Han blev vald till borgmästare i sin hemstad Niafunké och de som ville spela in honom eller spela med honom fick ta sin utrustning och åka dit. Vilket till exempel Ry Cooder gjorde. Om Ali Farka Toure kan berättas mycket och nätet är fullt av historier om honom, det var en man med åsikter om både det ena och det andra. Men nu nöjer jag mig med att lyssna på hans musik. Först en stillsam låt från sädesmagasinet i Niafunke´där han spelat in flera skivor. En duett med Baobacar Traoré.

Men jag kan inte låta bli att även ta ett rockigare uppträdande. Tillsammans med påfallande många medmusikanter uppträder han på Ökenfestivalen 2003. En dubbel CD från denna festival finns faktiskt tillgänglig även i Sverige.

Franska nerver

Franska var det, och Frankrike blir det. Det finns en hel mängd band med tydlig fransk profil, vilket vanligtvis -förutom gitarrer- inbegriper dragspel, ståbas och blås. En sättning som ger utrymme för mycket variation. Ett av mina favorit band är Les Tetes Raides som verkar spelat tillsammans med de flesta franskspråkiga stjärnor. Denna video med låten Chauffe som är något tangoliknande som övergår i polka(?)har både bra ljud- och bildkvalité och dessutom finns en tuba(eller en sousaphon om man skall vara exakt) med i bandet. Jag är fasligt förtjust i tuba som verkar vara ett instrument på frammarsch igen efter många år i skymundan. Tyvärr ingen sång men det kommer fler låtar med Les Tetes Raides.

Les Cowboys Fringants

Därmed lämnar vi Afrika och hoppar till Nordamerika igen. Det franska språket hänger dock med som någon sorts röd tråd. Ett kultband med stor publik i sina hemtrakter är Les Cowboys Fringant från Ouebec i Kanada. Tyvärr i princip okända i resten av världen(utom i Frankrike). Musikstilen kallas Québécoise néo-trad. En hejdlös blandning av gammal franskkanadensisk folkmusik och rock med inslag av country, chanson och lite av varje. Omåttligt populära i Quebec. Lätt politiska texter med humoristisk touch om miljö, korruption, konsumtion och allmän civilisationskritik(så vitt jag kan förstå). Även om man inte förstår ett jota av vad de sjunger gör ett snabbt tempo och tralla-med-refränger att musiken fastnar. Som denna cirkusinfluerade låt om en himmelsdrottning som tar en vardaglig gestalt.

Skilsmässa på pygmévis

För att skrämma bort eventuella nytillkomna läsare, lyssnare och tittare så kommer ytterligare en låt med joddling. Lite modernare men ändå udda och bortom alla kategorier och stilar. Francis Bebey(1929-2001) var en intressant person. Han var son till en minister i Kamerun men den politiska banan lockade honom inte utan han blev istället musiketnolog, poet, författare, regissör, kompositör samt trakterade en mängd musikinstrument. Han sade upp sig från sin förmodligen välbetalda tjänst som chef för UNESCOs musikavdelning i Paris (som för övrigt gett ut en mängd högklassiga skivor med etnisk musik, jodå, jag har ett antal av dem) för att ägna sig åt musik på heltid. Han blandade afrikanska tongångar med influenser från resten av världen långt innan världsmusik var ett begrepp. Han kunde också joddla som pygméerna i sitt hemland, men integrerade joddlingen med modern låtkonstruktion. Den här handlar om en skilsmässa på bland pygméer och illustreras av dokumentära filmbilder. Låten (med engelsk text) finns med på A Rough Guide To Yodel som är ett måste om man är intresserad av joddling.

Pygmé joddling

När brandybeat har nått allas vår moderkontinent dyker den självklara frågan upp. Finns det joddling i Afrika? Joddlingen har ju inte varit okänd på någon av våra bebodda kontinenter(joddling i Antarktis är för mig obekant men det skulle inte förvåna mig om någon forskare joddlade då och då). Jodå, joddlingen finns även i afrika. Pygméerna i regnskogen stämmer vid olika tillfällen upp i en flerstämmig komplex joddling som saknar motstycke i världen. Här hör vi den i orginal från ett antropologiskt filmklipp men pygméjoddlingen har även använts vid inspelningar av modern pop.

Amadou och Mariam

Också från Mali är paret Amamdou och Mariam. Några veckor efter konserten med Tinariwen dök de upp i Göteborg och gjorde ett framträdande på Musiken Hus som låg på samma nivå. Intensitet, spelglädje och ett sjuherrans sväng. Svetten skvätte i den till bristningsgränsen fyllda lokalen. De lät många gånger tyngre och bättre än på skiva. Det äkta paret möttes på en skola för blinda och upptäckte att de delade intresse för samma typ av musik. Efter sina framgångar lär de inte längre ha några problem med att försörja sig. Deras skiva Dimanche en Bamako som kom 2004 producerades för övrigt av Manu Chao. Han medverkar på följande låt vars video ger oss inblick i gatulivet i Dakar huvudsta i Senegal som är grannland till Mali. Från Dakar går en beryktad järnväg till Malis huvudstad Bamako, de som har åkt den brukar kunna berätta häpnadsväckande historier om den åtskilliga dagar långa resan.

Trancemusik från Mali

Gitarr var vi inne på innan avbrottet. Det mäktigaste uppträdande jag på rak arm kan påminna mig är Tinariwens första konsert i Göteborg. Ren och skär magi. Tunga rytmer, tre gitarrer som snirklade slingor, mässande stämmsång, anslående dans och dessa egenartade scenpersonligheter som bröt ned allt motstånd och framkallade en kokande gryta av den häpna publiken. Som gitarrister är de begränsade men, herre jävlar vilket sväng de kan framkalla. Kanske något att tänka på för alla de tusentals ynglingar som spelar skalor tills fingrarna blöder. Det är inte antalet toner per sekund som skapar stor konst utan något mycket svårare än så. Kanske kan man kalla det nerv. Inspelad film ger inte ens en blek av bild av hur en livekonsert kan vara men ändå en viss stämning förmedlar de.

And now something complete different

Har det inte varit alltför seriös folkbildande verksamhet ett tag? Påfrestande dans och ekvilibristik på hög nivå. Så jävla allvarligt är faktiskt inte det här. Nej, nu behövs lite välgörande brittisk fånighet som motvikt till upplysningsverksamheten. Kvalificerad idioti så att säga. Från Rutland Weekend Television, en kortlivad budget serie på 70-talet av Eric Idle och Neil Innes. Programmen resulterad i pseudodokumentären om the Rutles men är i övrigt tämligen okända även för Monty Python fantaster. På grund av oklara rättigheter har de inte heller getts ut på DVD. En hel del minnesvärda musiknummer har dock sipprat ut på youtube. Det här, I'm The Urban Spaceman, är ett av de dummaste. Vissa går så långt att de utnämnt denna video som den fånigaste någonsin. Som kuriosa(åter denna folkbildningshysteri)är det den enda videon jag sett med instrumentet low-hat, föregångaren till high-hat som numera finns på varje trumset.

Paco de Lucia

Paco de Lucia var en mästare på flamenco tidigt men han breddade sitt gitarrspel och började exprimentera med annan musik. Sitt genombrott fick han med Entre dos aquas som låg tjugo veckor på Spanska albumlistan. Han ansåg sig inte ha några tekniska svårigheter men imponerades av jazzgitarristernas harmonier och började spela med Al Di Meola och John McLaughlin. Deras gemensamma skiva lär ha sålt i sex miljoner exemplar. Han gav sig även på att tolka det klassiska stycket Concierto de Aranjuez av Joaquin Rodrigos med full orkester(utan att kunna noter). Även här blev det succe. Paco de lucia är nog det närmaste man kan komma en komplett gitarrist. Här är en video från 1976 där han spelar rumban Entre dos Aquas.

Flamenco från 60-tal

Någon flamenco innehöll faktiskt inte förra låten överhuvudtaget, även om dansarna hade den skolningen. Det var dessutom en alldeles för polerad tillställning för att ens komma i närheten. Flamenco är trots all fingerfärdighet en betydligt mer oborstad och rå form. Jag associerar till rökiga kaféer, vin och brandy(!) snarare än prydliga danslokaler. Det finns en gammal spansk teveinspelning från slutet av 60-talet(?) som försöker förmedla just den här stämningen. Man känner verkligen att det här är improviserad musik där känsla, uttryck och teknik samspelar genom de olika personerna. Mästaren Paco Cepero på gitarr, El Turronero börjar att sjunga och Camaron de la islas tar vid. Dessutom syns den rutiga ryggen av en ung Paco de Lucia. Ursprunglig flamenco när den är som bäst.

Iron & Wine

Calexico har sedan 2005 samarbetat med Iron & Wine som också var förband till dem i Göteborg 2006. Egentligen är det ett enmans projekt med Sam Beam i huvudrollen men tidvis sjunger även hans syster Sarah. Jag hade hört någon låt med dem på skiva som var rätt okay, men på scenen gjorde de ett tämligen blekt intryck. Det är i och för sig en otacksam uppgift att fylla ut tiden innan det band publiken väntar på, men kanske passar deras introverta stil bättre i en mindre lokal. En video med det otippade temat flamencodans(!) har nått nätet och fått åtminstone mig att höja på ögonbrynen. Beams utseende och gitarrspel har hittills inte fått mig att associera till just flamenco. Det är också en förbluffande snygg video. Senare har jag läst att Sam Beam har en examen från en filmskola och lär ha varit ”professor of Film and Cinematography at Miami International University of Art & Design” (Wikipedia) så det var kanske inte så underligt i alla fall.

Crystal Frontier

Så tar vi svängen tillbaka över Atlanten, till Mexico igen. Fast nu korsar vi gränsen i norr och hamnar i Tucson Arizona där bandet Calexico huserar. Sitt namn har de tagit från gränsstaden mellan Californien och Mexico. Här är de dessutom förstärkta av ett mexicanskt mariachiband när framför sin mest kända låt Crystal Frontier. När jag såg dem i Göteborg härom året hade de bara äldre kortväxt mexikansk gentleman som dansade. Men, wow, vilken karismatisk dansare. Genom de två trumpeterna kunde de ändå behålla den mexicanska karaktären. Mäktigt framträdande.

Bang Bang

Vad kan vara lämpligare efter den här mördande musiken än att fortsätta med en låt från filmen Kill Bill 1, nämligen Bang Bang (my baby shot me down). Låten skrevs 1966 av Sonny Bono till Cher som spelade in den första versionen. Några månader efter kom Nancy Sinatra med sin version men den förblev tämligen obemärkt innan en nyinspelning gjordes till den första Kill Bill-filmen. Sedan dess har mängd andra artister har gjort covers på låten och jag väljer en fransk version som sjungs av Sheila. Kanske mest för den bedårande svartvita 60-tals videon men det är också något vackert oförstört över franska poptjejer.

Dödlig sång: Banda Guasavena och Valentin Elizalde

Det fantastiska Banda Guasavena som kompar Valentin är en av de mest samspelta och fascinerande blåsorkestrar undertecknad någonsin har hört. Lyssna bara på tubans irrgångar och de märkliga inpassen från trumpeter och saxar. Trummans ologiska trumvirvlar förstärker den egendomliga känslan av välplanerad förvirring. En del människor har haft synpunkter på Elizaldes tonkontroll, och tycker sådant är viktigt(!) medan de flesta andra-inklusive undertecknad- anser att den självsäkra bräcklighet varmed han använder rösten också är hans största tillgång. Sjunga tonrent kan många.

Den här låten till sina fiender "A mis enemigos" påstås vara en av orsakerna till hans avrättning. Där kan man också se prov på vapenfetischismen i de kretsar han rörde sig i. Diskussioner och spekulationer angående hans död är frekventa på nätet men jag nöjer mig med att höra hans sånger.

Valentin Elizalde 1979-2006

Valentin Elizalde blev bara tjugosju år vilket ju är en vanlig dödsålder bland popsångare. Den här gången var det dock ingen olyckshändelse eller egenförvållad förgiftning. Tvärtom, hans dödsfall var resultatet av överlagda beslut. Minst sjuttio skott avlossades med automatvapen mot bilen han färdades i och åtminstone tjugoåtta av dem träffade den mexicanske sångaren. Döden lär ha varit ögonblicklig. Några misstänkta har inte gripits. Förövarna misstänks tillhöra den ökända legostyrkan Los Zetas bestående av f.d. elitsoldater numera arbetande för Gulfkartellen. Elizalde sjöng ofta romantiska sånger med ett Banda, en stor blåsorkester. Men en del av hans sånger var narcocorrados, berättelser om gangster, gängstrider och smuggling som återspeglade verkliga händelser. Tydligen hade han kommit på kant med narkotikahandlarna på något sätt. På grund av frekventa dödsskjutningar tycks artistrollen var påfallande riskabel i Mexico. En av hans mest populära sånger var Vete Ya, en glad låt som åtminstone jag har svårt att sätta i samband med narkotika karteller.

Chingon: Malaguena Salerosa

En corrido är en typ av berättande historia, ofta i tretakt om hjältar eller kriminella. Sångaren kommenterar själva historien och kommer också med en sensmoral på slutet. En corrido kan spelas av nästan vilken typ av orkester till och med sådana utan stora hattar.

jo, det är rätt. Några kände vagt igen föregående låt. En upphottad version av Malaguena Salerosa var med i soundtracket till Kill Bill 2. Kanske inte så innerlig som föregående(som fick tårarna att rinna på en mig närastående kvinna) men med en mer elektrisk karaktär. Här kommer en live version.

Mexicanska eleganter

Det har varit lite klent med inläggen den här veckan. Olika teknikaliteter har förhindrat publikationen av nya spännande inslag, från det musikaliska universum som nätet numera har blivit. Vi överger joddlingen ett tag för att titta närmare på andra intressanta musikformer. Jag har länge fascinerats av musik från det sydliga Nordamerika. bland annat har jag förgäves försökt få tag i det brilljanta soundtracket till filmen Lone Star. Men det finns massor av annan bra musik och vi kan bara krafsa lite på ytan. Vi tar en titt på landet som inte bara är nachos, tequila och bredbrättade hattar. Intresset för detta land tycks vara i stigande och att notera är att Mexico var ett tema på Göteborgs filmfestival 2008 och flera filmer visades. Landet har också en rik musikalisk tradition som tyvärr kommit i skuggan av storebror i norr. En mängd sinsemellan mycket olika stilar har dock sipprat ut över världen.

Mexicanska sångare och sångerskor har en tendens att titt som tätt med bibehållen värdighet glida upp i falsett. Det är få förunnat att behärska den konsten. Med värdighet, menar jag. Falsettsång klarar många. Ett av de mer remarklabla inslagen i denna i denna genre är Trio Tariacura som bildades av tre bröder Mendoza redan 1931. Här med sin magiska version av den kända corridon Malaguena Salerosa.