Ett annat band jag lyssnat mycket på under året och som kan tryckas in i den flytande genren folkpsykedelia är Heron Oblivion. Även om detta band kommer från USA tycks de ha lyssnat en hel del på brittisk musik. Med en sångerska som även spelar trummor sticker de ut från mängden av liknande band. Jag får lite Fairport Convention vibbar och bilder flimrar förbi ögonen. Gissningsvis kommer vi får höra mer av dem i framtiden, kanske som filmmusik?
Min musiksmak tycks ha kommit in i en regressiv fas. Allt mer dras jag till nygammal folkpsykedelia, med analoga känsla och 70-talsestetik i ljudbilden. Måhända börjar jag gå i barndom och de första tecknen på senilitet kommer smygande.
Under året har jag lyssnat ganska mycket på Wolf People som lyckas med den svåra konsten att väva ihop skira melodier med tungt komp till en hållbar helhet. Känslig röst och snygga elgitarrer i bästa brittiska tradition. Det är framför allt förra skivan Fain har jag lyssnat på
Den nya skivan Ruin är hårdare, mer psykadelia än folk och kanske inte lika lättillgänglig. Men vacker på sitt sätt.
Eftersom jag blandar digital teknik med analog blir det rörigt ibland. Jag brukar spela in spotifylistor på kassettband för att ha i den åldriga volvon jag tidvis lånar av min ännu åldrigare moder. Under sommaren lyssnade jag ofta ett band inspelat från min lista Country and Eastern. Vad det var för låtar hade jag inte en aning om, inte heller vilka som spelade. Vilket ibalnd är skönt men ibland störande när man verkligen vill veta. När jag kom hem efter semestern fick jag göra efterforskningar. En av de låtar som gjort störst intryck på mig var den här, en för mig helt okänd artist som jag av någon anledning lagt till i min lista och sedan glömt bort.
En kvalificerad gissning är att han har hört en hel del på Fairport Convention, Steeleye Span och liknande band. Och visst anar man att Johnny Flynn även är skådespelare.
Visst är BBC är en gedigen kvalitetsförsäkring. För vissa videor är trots allt mer påkostade och genomtänkta än andra. Om Orkestra Obsolete vet jag absolut ingenting (och ingen annan heller verkar det som). Men videon är värd att se i alla fall.
New Orders gamla 80-tals hit i en helt ny kostymering. Om inte steampunk så kanske dieselpunk? Vem vet? Kanske mer 2010-tal än någonting annat, mitt i vår lite märkliga vurm för allt som kan stämplas som "retro" eller "vintage". När framtiden skrämmer finns alltid det förflutnas trygga famn att vila ut i. För visst var det väl bättre förr?
Apropå kassetter så köpte jag faktiskt en helt ny efter konserten
med Woods i början av sommaren. Detta med tanke på bilsemestern i den
gamla volvon. Faktiskt, så vitt jag kan komma ihåg den första
färdiginspelade kassett jag någonsin köpt. Bra men lite ojämn konsert
för övrigt.
Kassettbandet låg där alldeles oemotståndligt
En video någonstans ifrån som ändå ger en glimt av den folkpsykedeliska stämningen bandet frambringar i sina live framträdanden. Även med begränsad bubliksupport
En av årets konserter som ligger starkast kvar i minnet är Kevin Morebys. Flera av låtarna har jag dessutom spelat in på kassett och lyssnar på i bilen (ja, ja, jag lånar en Volvo från -90 och då är det kassett som gäller). Det kanske inte låter som musik för solodans direkt men denna videon visar motsatsen. Snyggt gitarrsolo dessutom, lite avigt och bortanför standardfraserna.
En av de låtarna som satte sig på hjärnan efter konserten var Harlem River. Repetativ med få ackordsbyten men suggestiv med nervig intensitet.
Visserligen har det här varit ett ganska slött år när det gäller bloggande men jag kan inte låta bli att försöka sammanfatta de musikaliska upplevelserna det gångna året. Spotifys statistik ger mig vissa ledtrådar men då jag spelat musik från andra plattformar på nätet och på alla typer av obsoleta uppspelningsanordningar från CD, Lp, kassettband och till och med stenkakor på 78 varv, blir den ofullständig. Om ni inte tror mig så titta på den gamla grammofonen som i sjuttioåtta varvs hastighet spelar upp Edmundo Ros gamla slagdänga Take her to Jamaica.
Enligt Spotify har jag lyssnat mest på skivan Axis Mundi med Brown Bird vilket troligen stämmer då jag spelat in den på kassettband och haft i den Volvo 740 jag brukar låna. En skiva som bara växer trots att den kanske inte var helt färdig då David Lamb avled tragiskt i förtid. Den ligger liksom deras övriga på Spotify.
För övrigt finns det gott om live-uppträdande på youtube med denna dynamiska duo som lyckas få fram så mycket med två personer på scenen. Nästan ingen jag talar med i Sverige känner till denna grupp, inte ens personer som brukar vara insatta i det som brukar benämnas americana.
Ett annat kassettband som spelats ofta i bilen är låtar av Mathias Kom och den kanadensiska gruppen Burning Hell. Burning Hell är troligen än mer obekanta för en svensk publik, trots att de en gång i tiden gjorde några spelningar här. Av ren slump fick jag reda på att de skulle gästa en mycket informell klubb i ett avlägset industriområde där jag fick träffa bandet och fick vara med om en märkvärdig konsert som jag skrivit om tidigare. Mathias Kom är lysande när det gäller att berätta små vardagliga historier med eller utan poäng. Den senaste videon från gruppen är en historia om kärlek på en nyårsfest som jag tror många känner igen sig i...
När det gäller andra stilar finner jag att jag också lyssnat mycket på "opera-jazz"! En stil som jag inte visste existerade innan 2015, kanske gjorde den inte det heller. Eventuellt är det ett en helt påhittad stil men Christina Pluhar spelar det magnifika instrumentet teorb och leder orkestern i denna video.
Även gruppen Kronthaler med liknande ambitioner har spelats ofta ser jag. Tja, man lär så länge man lever och musiksmaken förändras och utvecklas i takt med stigande ålder. Stillaståendet är inget att
sträva efter. Elgitarr och opera alltså....
Här berättar Theresa Kronthaler själv om inspelningen.
