I vilket fall som helst såg bokningarna för årets Way Out West klenare ut än någonsin tidigare. Det ”stora” internationella bokningarna kändes som nödlösningar eller trötta föredettingar på retur. Det digra svenska uppbådet var de vanliga, de som brukar ses i Allsång på Skansen och på stadsfester runt om i landet. Flera hade dessutom varit på WoW förut.
 |
| bildtext |
Och visst var det så. Motorhead var trots volymen sövande. Outcast förbigår jag med tystnad. Vid Linnéscenen dånade subbasen och dränkte alla nyanser.
Trots imponerande skäggväxt hade sångaren i Neutral Milk Hotell samma tonläge i låt efter låt. Och så vidare.....
De obligatoriska afrikanska banden hade även de passerat bäst före datum. Tinariwen är alltid kul men har spelat ett flertal gånger i Göteborg och tycks tappa mer och mer av sin energi. Salif Keita och Les Ambassadeures gjorde så gott de kunde men lyfte aldrig (som senast jag så Salif Keita i Roskilde en magisk afton i början av seklet).
Men, undantag fanns. Queens of the Stonage visade upp en bredd och variation som jag faktiskt inte trodde de var mäktiga. The National var betydligt bättre än förra gången. För mig nya bekantskapen Darkside var befriande oortodoxa. Seasick Steve kändes genuin och Jenny Wilson charmerande.
Darkside från en radioinspelning tidigare
Video från Jenny Wilsons senaste skiva
Den tendens som klarast uttrycktes i denna upplaga utav WoW var att det finns två festivaler. En för populasen i Slottskogen med Veronica Maggio m.fl och en mindre smalare festival (Stay out West) som börjar vid midnatt på klubbarna runt om i staden. Och det är på de mindre scenerna det händer - för de som lyckas komma in.
Klockan två på natten tog Rose Windows den lilla scenen på Pustervik i besittning och höll publiken i ett järngrepp. Själv stod jag och en mig närstående dam längst fram vid scenen och försökte - trots vår respektingivande ålder och uttunnade hårman - oss på någon slags improviserad headbanging. Det var länge sedan senast. Innan dess hade Lee Baines III & Glory Fires försatt oss i rätt tillstånd. En riktigt vildsint natt.
Sista natten orkade vi inte stå i kön till Pustervik utan hamnade istället på Operan någon gång efter midnatt där vi hann höra slutet av Nils Frahms pianokonsert ( en pianist i mellanrummet rock och konstmusik jag verkligen måste kolla upp). Sedan kom världsviolinisten Daniel Hope och Göteborgssymfonikerna och körde igenom Max Richters nyversion av Vivaldis de fyra årstiderna. Behöver jag säga att vi satt som klistrade i stolarna av detta fantastiska framförande. Totala motsatsen till föregående natt men lika underbart
Så, Way out West innehöll både vatten och vin. För första gången minskade publiken något och det fanns gott om biljetter kvar. Vissa av de större akterna var pinsamt dåliga. Pärlorna dolde sig på Stay out West. Framtiden? Jag gissar att Luger behöver hitta ett eller ett par intressanta toppnamn till nästa år - utan att spräcka budgeten. Vilket inte är den lättaste uppgiften. Men nödvändig, om festivalen skall behålla ställningen som den ledande musikfesten i Skandinavien och inte tappa fler besökare.
Samtidigt är satsningen på klubbspelningarna viktig, för det är där de trendkänsliga vill befinna sig och framtidens stjärnor kan skönjas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar