En önskan om Decemberists

Om jag fick önska band till Way out West skulle jag nog först och främst önska att Decemberists kom till Göteborg. Tyvärr är de sällan i Europa och nu verkar de ha ett uppehåll i alla fall.

Ett band jag spelade i för några år sedan började med repa in Decemberistslåtar och sedan dess sitter både melodier och texter inristade i hjärnan. Bland annat O Valencia. En poplåt som har en klassisk gammal konflikt som bärande tema i texten. Romeo och Julia förflyttade till USA i nutid.

Mera Way out West 2014

Jag får inte glömma att berömma Neko Case heller. Rösten försvann en bit in i framträdandet vilket borde ha knäckt vilken artist som helst. Men Neko - iklädd skelett byxor - fortsatte envist och lät körsångerskan ta allt större plats och sköta mellansnacket tills det inte gick längre. En bra konsert som trots allt bara blev en kvart förkortad. Bra jobbat. Här är en video när den hårfagra Neko Case har rösten i behåll.


Även Seasick Steve är värd en video. Små berättelser ur hans liv blandades med låtar på ett sätt som i alla fall i mina öron verkade äkta. Han verkar ha levt ett tämligen brokigt liv. "Hobos are people who move around looking for work, tramps are people who move around but don't look for work, and bums are people who don't move and don't work. I've been all three." som han säger i en intervju....

.

Way out West 2014

Har Luger tappat fingertoppskänslan eller är ryktet att de är på ekonomiskt obestånd sant?
I vilket fall som helst såg bokningarna för årets Way Out West klenare ut än någonsin tidigare. Det ”stora” internationella bokningarna kändes som nödlösningar eller trötta föredettingar på retur. Det digra svenska uppbådet var de vanliga, de som brukar ses i Allsång på Skansen och på stadsfester runt om i landet. Flera hade dessutom varit på WoW förut.

bildtext

Och visst var det så. Motorhead var trots volymen sövande. Outcast  förbigår jag med tystnad. Vid Linnéscenen  dånade subbasen och dränkte alla nyanser.
Trots imponerande skäggväxt hade sångaren i Neutral Milk Hotell samma tonläge i låt efter låt. Och så vidare.....

De obligatoriska afrikanska banden hade även de passerat bäst före datum. Tinariwen är alltid kul men har spelat ett flertal gånger i Göteborg och tycks tappa mer och mer av sin energi. Salif Keita och Les Ambassadeures gjorde så gott de kunde men lyfte aldrig (som senast jag så Salif Keita i Roskilde en magisk afton i början av seklet).

Men, undantag fanns. Queens of the Stonage visade upp en bredd och variation som jag faktiskt inte trodde de var mäktiga. The National var betydligt bättre än förra gången. För mig nya bekantskapen Darkside var befriande oortodoxa. Seasick Steve kändes genuin och Jenny Wilson charmerande.



Darkside från en radioinspelning tidigare



 Video från Jenny Wilsons senaste skiva


Den tendens som klarast uttrycktes i denna upplaga utav WoW var att det finns två festivaler. En för populasen i Slottskogen med Veronica Maggio m.fl och en mindre smalare festival (Stay out West) som börjar vid midnatt på klubbarna runt om i staden. Och det är på de mindre scenerna det händer - för de som lyckas komma in.




Klockan två på natten tog Rose Windows den lilla scenen på Pustervik i besittning och höll publiken i ett järngrepp. Själv stod jag och en mig närstående dam längst fram vid scenen och försökte - trots vår respektingivande ålder och uttunnade hårman - oss på någon slags improviserad headbanging. Det var länge sedan senast. Innan dess hade Lee Baines III & Glory Fires försatt oss i rätt tillstånd. En riktigt vildsint natt.

Sista natten orkade vi inte stå i kön till Pustervik utan hamnade istället på Operan någon gång efter midnatt där vi hann höra slutet av Nils Frahms pianokonsert ( en pianist i mellanrummet rock och konstmusik jag verkligen måste kolla upp).  Sedan kom världsviolinisten Daniel Hope och Göteborgssymfonikerna och körde igenom Max Richters nyversion av  Vivaldis de fyra årstiderna. Behöver jag säga att vi satt som klistrade i stolarna av detta fantastiska framförande. Totala motsatsen till föregående natt men lika underbart



Så, Way out West innehöll både vatten och vin. För första gången minskade publiken något och det fanns gott om biljetter kvar. Vissa av de större akterna var pinsamt dåliga. Pärlorna dolde sig på Stay out West. Framtiden? Jag gissar att Luger behöver hitta ett eller ett par intressanta toppnamn till nästa år - utan att spräcka budgeten. Vilket inte är den lättaste uppgiften. Men nödvändig, om festivalen skall behålla ställningen som den ledande musikfesten i Skandinavien och inte tappa fler besökare.

Samtidigt är satsningen på klubbspelningarna viktig, för det är där de trendkänsliga vill befinna sig och  framtidens stjärnor kan skönjas.

Cat Empire i Köpenhamn

Popvärldens snyggaste logga?

Ett av de första inläggen (2007) på den här bloggen handlade om det Australiska bandet Cat Empire och varför de är så totalt okända i Sverige. I princip ingen jag känner har hört talas om dem trots att de funnits sedan sekelskiftet och turnerat en hel del i resten av världen.

 När bandet i år annonserade att de skulle spela i Köpenhamn i Augusti införskaffades biljetter i god tid. Det var en tropisk varm kväll på Pumpehuset. En fullspikad lokal (utan märkbar ventilation) och en ymnigt transpirerande publik verkligen levde sig med i musiken. Och bandet gjorde ingen besviken. De levererade den ena dansanta slagdängan efter den andra där allsången dånade under refrängerna. 

Maken till svettig spelning har jag aldrig varit med om. När publiken vacklade ned för trappan efter två inropningar såg de - som inte hade bar överkropp - ut som de deltagit i en "wet T-shirt contest".

En lite voodoo/steampunkish video från skivan Steal The Light


Ett grundsväng med västindisk touch gör det extremt svårt att stå still. Att bandet har två sångare med olika röster ger en varierat sound. Självfallet kan även sångarna spela (trumpet och slagverk) när de inte håller i mikrofonen. En übertajt blåsektion ökar trycket och en turntablekille fullbordar ljudbilden.

När folk frågar om vilken stil de spelar i har jag svårt att ge något ordentligt svar. Jag brukar svamla lite vagt om somrig partymusik, en grillkväll på stranden i Australien eller något sådant. Musik att bli glad utav när höststormarna närmar sig.  I Sverige är det väl kanske främst personer som tillbringat en tid i Australien som känner till dem men de är helt klart värda en större publik.

Själv upptäckte jag dem när vi spelade på samma festival ( Woodford Folk Festival) för tio år sedan, ett faktum som jag fortfarande är lite mallig över.

Jag hittade en konsert från Belgien i fjol som kanske ger en bild av hur bandet låter live.