Tyvärr har årets första förkylning slagit till med fullkraft och sängen är min käraste möbel. Annars hade jag befunnit mig på Pustervik och lyssnat på Wildbirds & Peacedrums som jag länge siktat in mig på. Men det känns ända ned i bihålorna att det här inte är en bra kväll. Så jag får väl sitta hemma och trösta mig med en video i stället. Fascinerande att de kan få ut så mycket av bara slagverk och sång.
Ett av mina favoritband är Beirut från USA. Eller rättare sagt, ledaren Zach Condon är från USA men bandet har aldrig låtit särskit amerikanskt utan de har hämtat influenser från bland annat Östeuropa och Frankrike. Eftersom jag själv spelar i ett band som inspirerats av Beirut och kan väl knappast räknas som neutral. Jag är svårt förtjust i det sättet att skapa musik.
På sin nya skiva March of the Zapotec har Zach Condon vänt sig västerut igen men inte till USA utan ett snäpp söderut, till Mexico. Det vill säga på halva skivan. Den andra halvan är ett elektroniskt popexpriment som jag mest tar som ett uttryck för Herr Condons oförutsägbarhet. I vilket fall som helst. Tillsammans med en mexicansk blåsorkester låter Beirut alldeles bedårande. Jag har redan tidigare deklarerat min kärlek till sådana bandas och jag blir bara stärkt i min åsikt. Det här är La Llorona. Härligt bruten tretakt.
Det är någonstans vid rivieran, Det är bekymmerstlöst sextiotal med öppen sportbil och pastellfärger. Solen glittrar över medelhavet och mahogny-racern är beredd. Fast vad är det egentligen som händer? Gammal filmkänsla i en nutida video. Italienska In-grid sjunger på franska, Tu Es Foutu från 2003.
Hennes föräldrar drev en biograf så hon är uppvuxen med film. Självfallet är hon efter Ingrid Bergman.
Nog med engelska och över till det galliska idiomet. Sångerna blir annorlunda i sitt uttryck på franska. Det finns dessutom så många artister man aldrig hört talas om. Det här är Poney Express som gör sval luftig pop. Jag vet egentligen inget om dem. Vad handlar låten om? Jag får gissa, min franska är mer än ringrostig.
För säkerhets skull kör vi en låt till med Elbow. Grounds for Divorce live i Abbey Road Studion. Inga krångligheter, bara väl utfört. Hela skivan Seldom seen Kid går för närvarande varm i mina maskiner.
En intressant video räcker för att hamna på den här bloggen. Någon tipsade mig om ett band jag aldrig hört talas om. Det finns rätt många av dem, här är Elbow med The Bones of You. Sångaren låter lite som en ung Peter Gabriel. Kanske är även klangerna som får mig att associera ditåt. Enkel men effektfull video i alla fall.
Det var ett tag sen det joddlades på Brandybeat men när jag nu hittade en video med den oemotståndliga kombinationen dragspel och joddling kan jag förstås inte låta bli att visa den. Alltid skrämmer den väl bort några. Den gamle surdegen Sourdough Slim har tiolitershatten på och ett avslappnat förhållande till sin musik.
