Sydamerikansk resa 2

Jag landade alltså på Barbados mitt i orkansäsongen. Radiovarningar utgick och folk förberedde sig för det värsta. Vindstyrkor på upptill 75 meter per sekund förväntades. Lyckligtvis tog orkanen en annan riktning och kraschade en grannö istället innan den drog norrut med sammanlagt 2000 dödsoffer i bagaget. Barbados berördes endast av orkanens ytterkant men jag fick ändå en handfast lektion i tropisk meteorologi. Jag stannade någon vecka på ön för att vänja mig vid nya förhållanden. Redan första dagen stal någon min kamera och proceduren att få intyg att visa upp mitt försäkringsbolag när jag kom hem, var en Kafka-liknande historia som tränade upp mitt tålamod flera snäpp. En lärdom som jag hade mycket nytta av senare. Att ha koll på sina ägodelar var en annan. Inte för att jag hade så många med mig, när kameran var stulen vägde bagaget bara fyra kilo.

Jag vågsurfade för första gången i mitt liv- vansinnigt roligt när det började stämma men oj, vad man kunde slå sig- hängde på strandbarer och kom in i den västindiska rytmen. Trodde mig till och med förstå lite av den engelska lokalbefolkningen talade, vilken i hög grad skilde sig från den jag lärt mig i skolan. Till exempel kom en kille in och frågade: oäyimbi? Och jag kunde faktiskt - efter en stunds begrundan - peka i den riktning där jag trodde Jim befann sig.

Gruppen Typically Tropical låg 1975 etta på toplistan i England med låten I’m going to Barbados som handlar om busschauffören som vill åka hem till sin flickvän. Någon mer hit fick de aldrig och glömdes bort som de flesta one-hit-wonders. Fin 70-tals känsla i videon i alla fall.

Rocheller Rosenthal & Kickball Queen

Ett annat band som jag heller inte vet något om är Rochelle Rosenthal & Kickball Queen. Inte heller en snabb koll på nätet ger mer än basfakta. Singeln är inspelad sådär 69/70 och gjorde inget väsen av sig när den släpptes, men har kommit med på några samlingar med psychedelica och anti-krigslåtar. Här har någon gjort en hyfsad video med tidstypiska bilder som hittills har setts av endast 163(!) personer. The Lottery - skulle jag gissa - är en drift med den slumpmässiga uttagningen till militärtjänstgöring i Vietnam-kriget som pågick under 60-talet. "If the killing gets slow then you can work on your tan".

Kvinnlig gitarrhjältinna

Rockmusikens mest spännande tid tyck ju ligga där i slutet av 60-talet och början av 70-talet. På min samling med psychedelica hittar jag den ena låten efter den andra med för mig obekanta artister. Sorgligt okänd är också Char Vinnedge och hennes band The Luv'd Ones. Kvinnliga rockmusiker är det ont om och varför denna innovativa sångerska och gitarrist och hennes band är så bortglömt kan man ju bara spekulera i. Om man är konspiratoriskt lagd skulle man kunna gissa att könstillhörigheten har spelat in. I vilket fall som helst. Från 1967 Your Mind Is.

Psykedeliska munkar

Ibland halkar jag in på helt andra spår. Av någon anledning lade jag in en samling gammal obskyr psykedelica från 60- och 70-tal i min ipod och fastnade. I flera dagar har jag hört den en märkliga låten efter den andra av för mig helt okända band. En exprimetlusta och ett uttryck som knappast haft sin motsvarighet sedan dess.

Ett av banden,The Monks kommer jag ihåg från en gammal dokumentär, men mest för deras frisyrer. Jag hade glömt hur nyskapande och fräsch musiken lät. Jag vet inte hur många som känner till dessa amerikanska soldater, som framför allt var verksamma i dåvarande Västtyskland och som istället för hårsvall hade rakat en tonsur. Trots sitt spektakulära yttre var de tämligen okända redan på sin tid. Idag anses de som kultband som flera moderna band nämner som inspirationskälla. Det flitiga användandet av tamburiner fick många efterföljare men att var långt före sin tid innebär inte automatiskt ära och berömmelse. Först The Monk Chant.

Oh, How To Do Now från 1966 har en tidlös karaktär. Bra sång och tung drivande rytm.

Sydamerikansk resa 1

Under denna vinjet kommer jag att då och då berätta om min sydamerikanska resa och musikaliska intryck jag fick genom den en gång i tiden.


Det var en gång för ganska länge sedan fick jag en idé om att resa till Sydamerika. Varför? Det var väl det gamla vanliga. Hemstaden kändes trång och välbekant och äventyret och ovissheten hägrade. Tågluffat hade jag redan gjort ett antal gånger och det kändes inte tillräckligt exotiskt. Några böcker om Inkariket och Amazonas hade jag läst samtidigt som intresset för reggae och soca vaknat. Vid den tiden satt nattvak på ett sjukhus och hade dessutom pratat en hel natt med en tjej som just kommit tillbaka från en liknande resa. Hon hade ganska hiskliga historier att berätta och jag ville också kunna berätta sådana historier någon gång. Kort sagt: jag var ung och fånig och vill göra något dramatiskt. Innan hade jag funderat på att åka till Indien, men nu köpte jag mig en stor karta över den sydamerikanska kontinenten och nålade upp på väggen. Med pekfingret följde jag alla tänkbara och otänkbara färdvägar kors och tvärs över landmassan. Jag toksparade pengar och levde extremsnålt ett halvår. Mycket makaroner blev det.

En billig flygbiljett med Virgin från Luxemburg till Barbados och några anslutnings biljetter vidare in mot fastlandet införskaffades. En del visste jag väl om världsdelen men det var ofta väldigt motstridiga uppgifter.
Vad förväntade jag mig? Jag kommer inte ihåg men det var med viss bävan jag äntrade tåget till Luxenburg. Min lägenhet hade jag hyrt ut och med en enkelbiljett på fickan gav jag mig av. Jag visste inte när eller vilken väg jag skulle ta mig hem och möjligheten att jobba ett tag fanns ju också. Så jag sade adjö till den svenska hösten och såg fram emot den tropiska värmen.

Genom Evert Taube hade sydamerikanska takter och toner tidigt blivit välbekanta för den större allmännheten. Andra, som Povel Ramel, Owe Thörnqvist och Cornelis Vreeswijk använde gärna samba och rumba i sina låtar. På 70-talet anlände sedan en mängd flyktingar till Sverige från diverse sydamerikanska länder och förde sin musiktradition med sig. Militärdiktatur och frekventa statskupper hade gjort livet osäkert för aktivister på vänsterkanten. Proggrörelsen och vissångare anammade snabbt de nya influenserna och skapade eget i samma stil. Hoola Bandoolas sång om Victor Jara är ett tydligt exempel.

Men det är intressant att se att Sydamerika redan långt innan hade influerat svensk populärmusik. Tangon blev populär på 20-talet, rumba på 30-talet och samba slog igenom redan på 40-talet och calypson på 50-talet. Självklart kom kom detta att påverka den musikaliska utvecklingen. En mycket bra artikel om det sydamerikanska inflytandet på svensk populärkultur stod i Kapten Stofil och finns här.
En av de stora stjärnorna i den tidiga sambavågen var Carmen Miranda som gjorde ett antal Hollywoodfilmer på 40-talet och på så sätt blev känd över stora delar av världen.



En annan influens som inte skall underskattas är Kalle Anka. Walt Disneys tecknare reste runt i Sydamerika och skapade en märklig film där tecknade sekvenser blandades med shownummer och dokumentära bilder. Jag minns fortfarande filmen Saludos Amigos från en repig kopia på någon matinéföreställning.

Sydamerikanskt dragspel i tysk-iransk houseproduktion

Därmed lämnar vi tangon för ett tag men håller oss kvar vid dragspel och åtminstonde delvis i Sydamerika. Tysk-Iranske producenten Samim använder sig av en gammal Cumbia melodi från Colombia i sin houselåt Heather som var populär i Europa förra året.

Visserligen har ha klippt in dragspelare på olika platser runt jorden men orginal slingan är en Colombiansk inspelning från Discos Fuentes med Alberto Pacheco: Cumbia Cienaguera. Men som sagt, så kan man göra och resultatet är en fräck men samtidigt cool party låt. Jag gillar kanske gammal musik bäst men det är aldrig fel att låna av det som är bra.