Belgisk joddling

En av de mer fascinerande artisterna i Europa är Bobbejaan Schoepen från Belgien. Han är född redan 1925 men fortfarande aktiv. Karriären startade under sent trettiotal med framträdanden i lokala revyer. I grunden klassiskt skolad gitarrist och sångare började han komponera egna sånger och fick rykte om sig som en underhållande artist med ljudhärmande effekter och snärtiga ordvändningar. Eftersom han gärna tog upp afrikanska sånger fick han sitt ganska märkliga artistnamn efter en sådan; Bobbejaan=Babian. Han lyckades bli arresterad av nazisterna 1943 efter ett framträdande med texter som ansågs vara antityska(förmodligen ett riktigt antagande. Hans popularitet var i stigande efter kriget, han underhöll amerikanska trupper och lärde sig spela countrymusik med joddling och allt. I hans band ingick Thoots Thieleman och som uppvärmare anlitades en trubadur vid namn Jaques Brel. Under femtiotalet tog han en sväng över till USA och uppträdde som en av de första europeerna på Grand Ole Opry (tillsammans med Roy Acuff). Framför allt han virtuosa vissling väckte uppmärksamhet. Han turnerade flitigt, deltog i filminspelningar,1957 blev han åtta i Eurovisionsschlager-festivalen och under tidigt 60-tal fick han listettor i flera länder. Han tröttnade dock på att turnera och startade en nöjespark istället, där kunde han uppträda när och hur han ville. Under familjens skötsel växte och växte rörelsen och blev till slut rankad som den näst bästa nöjesparken i Europa. 2004 sålde han den för massor av pengar och tog upp musikkarriären igen. Bobbejaan har sålt fem miljoner album och enligt tillgängliga källor jobbar han på en ny skiva.

Judisk joddling

Hur gör man en smart övergång från judisk klezmer till joddling? Det går naturligtvis inte utan jag får byta abrupt....vänta lite här, är det möjligen så att det finns judisk joddling? Tja varför inte, joddlingsentusiaster tycks ju finnas över allt. Lite sökning på nätet och vips! Brigid Kaelin gör en yiddish-country joddellåt med en video som jag inte riktigt förstår. Men som sagt en snygg övergång blev det.

Dag att minnas

Idag är det minnesdagen över förintelsens offer. Den 27 januari 1945 befriade den sovjetiska röda armén koncentrationslägret Auschwitz. Utrotningen av för tredje riket misshagliga människor avbröts och europas två svängigaste musikkulturer-den romska och den judiska- kunde leva vidare. Till minne av det spelar vi idag en låt med Django Reinhardt som trots att han var rom och jazzmusiker lyckades överleva andra världskriget i det ockuperade Europa till skillnad från sina många olycksbröder och systrar.


Och så avslutar jag helgen till ljudet av ett modernt klezmerband med lite rock'n'roll attityd för att visa att det judiska kulturarvet överlevde och har hälsan liksom det romska. North Strand Klezmer Band från Irland

Metropolitan Klezmer Band

När det gäller modern Klezmer finns en uppsjö av band även i väster. Ett av de svängigare är Metropolitan Klezmer Band från New York. Virituost spel med driv och puls är några av kännetecknen. De har samarbetat med så olika artister som Bruce Springsteen, Rufus Winwrigth, Bonnie Riatt och Burning Spear. Medlemmarna har vitt skilda musikaliska bakgrunder vilket gör att musiken kan ta ganska oväntade vändningar. I ett lexikon över klezmer band benämns musiken neotraditionell vilket verkar vara ett tillräckligt bra epitet.Här en Freylekh på en pir vid solnedgången.En fortsättning på Yiddishtemat som varar över helgen.

Yiddish Hillbillies

Jag lovade ju Yiddish country, det är kanske att ta i men visst kan man låta sig luras.
En gammal tecknad film har klippts ihop med Mickey Katz klezmerjazz(?) eller vad det kan kallas. Om man nu skall vara så noga att sätta etiketter på musik. Ganska intressant i alla fall. Mickey Katz var som mest aktiv under fyrtio- och femtiotalet och var medlem av Spike Jones orkester innan han startade eget och började göra yiddishparodier på kända låtar.

Yidish Hula Boy

Snitsiga övergångar är ett signum för Brandybeat och här kommer en särdeles elegant.
För att förflyttningen från Hawaiiansk falsettsång till judisk klezmermusik skall flyta smärtfritt kommer här Janet Klein att framföra Yidish Hula Boy tillsammans med sitt band. Minsann finns inte där även en ukulelespelare. Förtjusande var ordet. I morgon blir det judisk country?
Och ja, det är Robert Crumb som ritat bilden, fel band men ändå!

Hawaiijoddling

Hawaii ett av brandybeats favoritområden. Känt inte bara för sina surfare och flyganfall utan även för de vokala prestationer som utförts där och som ligger så väl i stil med Brandybeats linje. Både falsettsång och joddling tillsammans med strängamusik! Dessutom ofta till det så förtjusande instrumentet ukulele som vi tidigare studerat. Den absoluta favoritlåten är Hawaiian Cowboy av Sol K. Bright som framförts av en mängd artister. Orginalet med sitt extremt snärtiga slidegitarrspel är den mest orginella versionen tätt följd av Ho’opi’i Brothers variant. Tyvärr är ingen av dem i orginalversion tillgänglig på youtube. En 42 sekunders sekvens med Sol K Bright inspelning som beledsagar en fånig dockfilm är det enda jag hittat. Dock finns för mig okända gitarrduon The Barefoot Natives som gör en inte alls illa version och sätterihop den med ytterligare en glad joddling. Aloha.

Sanddans 1933?

Från systerbloggen vodkabeats avslutande Mellanösternspecial lånar brandybeat 1900-talets bästa dansnummer. Varför det är det bästa? Ett kort dansnummer som kan försörja sina utövare i flera årtionden måste helt enkelt vara bra. Efter upptäckten av Tut-Ankh-Amons grav på tjugotalet var Egypten trendigt. De brittiska Music Hall artisterna Wilson, Keppel och Betty kom på ett genialt nummer i upptäcktens efterföljd. De sandade scenen för att kunna använda fötterna som rytmackompanjemang och lade till en pseudoegyptisk koreografi inspirerad av gamla bilder. Akten lär ha uppförts för första gången 1932 till Luginis Egyptian Ballet och sedan upprepats fram till sextiotalet. Dansen utfördes Wilson och Keppel medan Betty mest såg på. Andra varianter testades men den ursprungliga var den som slog bäst. Två långa magra -i det närmaste indentiskt lika män- med mustasch och likbjudarmin tar scenen i besittning och utför The sand dance eller Cleopatras nigthmare som den också benämns. Intressant är att Goebbels lär ha fördömt trion på grund av deras bara ben. Mussolini å sin sida lär ha gillat dem. Den ursprungliga Betty ersattes av sin dotter och senare av sin dotterdotter. Trion uppträdde för både prominenser och vanligt folk och turnerade runt hela världen. De lär till och med ha varit i Skandinavien. Inte ens Egypten klarade sig från deras dans och eftersom dansen krävde en speciell fin sorts sand lär trion varit några av de ytterst få personer som importerat sand till Egypten. Gruppen lär enligt inte helt samstämmiga källor ha existerat mellan 1910 0ch 1963.

Yma Sumac

När vi ända är inne på märkliga röster är den peruanska sångerskan Yma Sumac ett måste. Märkligare röst får man leta efter. Hon påstås härstamma från den siste inkan och upptäcktes under musikstudier i Lima av bandledaren Moises Vivanco som senare gifte sig med henne. De flyttade till USA 1946 där hon gjorde stor succe inom exotica-genren under femtiotalet. Hennes röst sägs spänna över fyra oktaver och troligen är det ingen annan som kan sjunga hennes stämmor. Hon briljerar i de höga partierna men kan också gå ned och väsa, nästan growla i de låga. Låtarna är ofta ett omarbetade versioner av gamla folkmelodier i moderna orkesterarrangemang blandat med nykomponerade stycken i exotisk stil. Här är ett liveframträdande av den i USA boende peruanska sångerskan, presentation på ryska med fransk textning. Härligt förvirrande.


En av de gamla klassiska låtarna med inkamotiv är Taita Inti. En sång till solen där man hör den unga Yma Sumacs kontroll i koloraturpartierna.

Avskräckande joddling

Åter till joddling. Slim Whitman undvek de sorgligare joddlingarna och ägnade sig åt mer avslappnade melodier om kärlek och romantik. Framför allt blev han populär i England så amerikan han var och fick en långvarig listetta 1955.
Hans slicka joddling har inte varit populär i alla läger men i filmen Mars Attacks! är det Whitmans joddling som räddar jorden från de grymma marsianerna. Här är den lite fartigare låten Casting my Lasso.

Cool Cumbia

Det finns en del suveräna samlingar med cumbia på CD.
Cumbia Cumbia del 1 och 2 är tyvärr utgångna men kanske kan gå att hitta. Framför allt tvåan är oemotståndlig. Rough Guide to Cumbia är också bra. Det här är skivor sammansatta från det legendarisk colombianska skivbolaget Discos Fuentes lager och det borgar för kvalité. Om nu dessa ganska sällsynta skivor inte går att uppbringa finns naturligtvis nätets mörkare sidor att tillgå. Om man har den läggningen. Jag vill naturligtvis på intet sätt vill uppmana till lagbrott. En del gamla låtar finns på youtube men autentiska filminspelningar är sällsynta. Oftast är det helt andra filmsnuttar som läggs på till musiken.
När det gäller gammal storbandscumbia är namn som Lucho Bermudez, Lito Barrientos, Guillermo Gonzalez och Pedro Laza värda att lägga på minnet. Dragspelare som Armando Hernandez och Lisandro Meza har jag nämnt tidigare men även Anibal Velasquez är intressant. Sedan finns det massor andra men det kan vara bra att börja någonstans om man skall gräva på nätet. En låt som ofta brukar var med på samlingar är den instrumentala Tolu med Lucho Bermudez (eller Guillermo Gonzalez).

Storbandscumbia

Cumbia är dessutom så mycket mer än bara dragspel. På femtio- och sextiotalet gjordes en mängd låtar i storbandsarrangemang. Fett blås och många slagverkare skapade en sanslös dansmusik som är oslagbar när det gäller att få igång stela fester.

Cumbia

Ingen joddling men ändå. När jag ändå är inne på cumbia känner jag mig tvungen att spela en till. Ibland undrar jag om inte cumbia är världens bästa partymusik. Kroppen kommer liksom i självsvängning. La Zenaida med Armando Hernadez är en klassisk dragspelscumbia. När jag var i Colombia i min ungdom fastnade jag på ölhak med jukbox där jag matade i mynt efter mynt och fick höra de mest häpnadsväckande låtar. Eftersom jag aldrig hört cumbia förut blev det nästan en religiös uppenbarelse. Dessutom en rytm man kan dansa med viss värdighet till(med ett glas i handen!)

Sydamerikansk joddling

Cumbia är -tillsammans med den närliggande stilen vallenato- de mest typiska musikformerna för Colombia. Den blandar sig gärna med andra musikformer och har spritt sig till många länder men har aldrig uppnått någon högre status utan är mest popuär bland de lägre samhällsklasserna. Starkt rytmisk med jordnära texter hörs den ständigt från musikspelarna på bussar, taxi, caféer, enklare krogar och danshak. Sprit och kvinnor är ämnen som ofta avhandlas ingående av de företrädesvis manliga sångarna.
Alfredo Guiterrez är dragspelare och sångare i den här låten (inte Lisandro Meza den äldre dragspelskungen av Colombia som står angivet på videon, det finns ofta fel på youtube). I El diario de un borracho-en drinkares dagbok leker han med rösten och minsann är det inte en joddling han får till.

Japansk joddling

Sedan Frazl Lang drog sig tillbaka från aktiv joddling har en undran vilat över joddlingsvärlden. Vem vågar axla den stores mantel? Vem vågar ta upp den repertoar som han förvaltade i så många år? Många ansett sig vara kallade men ingen utvald. Eller kanske... Som så många gånger förut kommer ljuset från öster. I Japan satt Takeo Ischi och lärde sig spela zither och hackbräde och sjöng med i sin idol Franzl Langs skivor. Mer och mer begeistrad i musiken från alperna blev han så småningom känd i sitt hemland. Han reste till Europa och blev snabbt uppmärksammad som den joddlande japanen och fick till och med framträda tillsammans med Franzl Lang. Här framför han Langs paradnummer Klarinettenmuckl jodler med bravur.
Visserligen har han kanske inte den gamle mästarens tyngd och auktoritet i joddlingen men med en bländande teknik och humoristiskt approach har han erövrat joddlingsvärlden. Han är numera gift med tyska och bosatt i Reit im Winkl.

Som smakprov på han tyska sångkonst kommer här klassikern Bibi- Hendl ackompanjerad av en äkta bayersk blåsorkester.

Hårdrocksjoddling

En gång för mycket länge sedan var det holländska bandet Focus något av det hippaste som fanns.
Det låter otroligt men så var det. Det var en egendomlig blanding av flöjtslingor och exprimentell sång av klaviaturspelaren och grundaren Thijs van Leer som tillsammans Jan Akkermans märkliga gitarrspel, bas och trummor lyckades ta sig upp på listorna och sälja guld. Blandningen av joddling och gitarriff var de så vitt jag kommer ihåg ensamma om. De lyckade göra två hitsinglar varav Hocus Pocus var den ena, Sylvia var den andra. För övrigt var deras skivor rätt ojämna men liveskivan At the Rainbow från 1973 fångar energin i bandet bra. Jag lyckades faktiskt se dem en gång i den grå forntiden på ett dammigt fält på den då ännu inte särskilt stora Roskilde festivalen. Men får väl erkänna att jag inte kommer ihåg särskilt mycket av framträdandet. Kan ha med alkohol att göra. I bästa fall.
Det är väl knappast troligt att ett sådant apart band skulle kunna bli populära i vår strömlinjeformade nutid. Tyvärr.

Indisk Joddling

I vår spaning efter märkvärdiga joddlare kommer vi in på systerbloggen Vodkabeats riktning, nämligen den östliga men det kan inte hjälpas. Joddling fordrar en omfattande forskning i olika väderstreck som vi snart skall se. Kichore Kumar agerade som skådespelare 81 filmer men hans röst hördes i 574 under en trettifem år lång karriär. Han var en prisbelönad kompositör och sångare som också regisserade och skrev manus till filmer. Han blev dock (ö)känd för sitt exentriska uppförande och var inte alltid så lätt att ha attgöra med. Som barn lärde han sig joddla efter några skivor hans äldre bror köpt under en resa i Europa. Denna talang använde han som gimmick för att profilera sig i Bollywood. Tyvärr har jag inte hittat hans suveräna joddling Main Hoon Jhumroo från filmen Jhumroo i orginal men en fin live joddling har jag lyckats gräva fram på Youtube. Spaningarna fortsätter.

Carolina Cotton

The yodeling blonde bombshell! Ja, så kallades hon: Carolina Cotton eller Helen Hagström som hon egentligen hette. Född i Arkansas 1925 med en svensk far började hon tidigt sin sång och joddlingskarriär. Gjorde massor av radioinspelningar med olika band, spelade in skivor och medverkade i westernfilmer. Hon lärde sig dessutom att spela ukulele, gitarr, ståbas och alla andra instument som hon lade händerna på dessutom kunde hon dansa. Gissa om hon var eftertraktad. Carolina Cotton dog 1997 men självklart har hon hemsida till sitt minne och tillika myspacesida. Här i en teveshow från 1955.

Joddlingsmästaren

För något år sedan hittade jag en skiva med joddling för en femma på stadsmissionen. Den skulle komma bra till pass när det gällde att få upp sega tonåringar ur sängarna framåt förmiddagen tänkte jag. Rejält pådrag på stereon och öppna dörrar fick upp den mindre skock datanördar som jag tidvis härbergerade. Bieffekten blev att jag kom att älska joddling i alla dess former. Allt fler joddlingsskivor letade sig till mitt hem och jag finkammade nätet efter joddling.

Denna första skiva jag hittade hade en bastant man med lederhosen och gitarr på omslaget. Jag hade haft tur för det var Der Königsjodler Franzl Lang, bayersk mästerjoddlare.

Den numera pensionerade Franzl Lang har fullständig kontroll på rösten och gnistrar i sina solon. Musiken är traditionell alpmusik, som kan vara svårsmält till att börja med men man vänjer sig. Numera finns joddling en mängd olika musikstilar från disco till frijazz men ingen joddlar bättre än Franzl!

Countryjoddling

Spel om pengar, whiskey, kvinnor, mord, sjukdom och döden var ämnen i Jimmie Rodgers texter. Ämnen som vanligt folk kunde relatera till. Oftast sjunget med glimten i ögat och en joddling emellanåt. Jimmie Rodgers är en av grundarna till den moderna countrymusiken och stilbildande när det gällde countryjoddling.
Hans texter och musik har även påverkat modern pop och rock. Han jobbade vid järnvägen och brukade kallas "The Singing Brakeman" men dog tuberkulos redan vid 35 års ålder 1933. Innan dess hann han spela in ett hundratal låtar. Ett fåtal har även fastnad på film. Här är Blue Yodel No 1 (T for Texas)

Joddling

Jag när en oförbätterlig svaghet för joddling. Detta ofta förlöjligade sångsätt som har en så uppiggande och positiv inverkan på sin omgivning. Även när sångerna handlar om allvarliga ämnen är det svårt att inte le när joddlingen kommer igång. Jimmie Rodger kan exempelvis sjunga om tuberkelos och död och ändå inte låta(alltför) bitter.

Men! Jo, det skall medges, vissa personer har utvecklat en allergi mot joddling som gör dem oemottagliga för sångsättets alla olika uttryck. För det finns många sätt att joddla på. Förutom den alpina joddlingen från centraleuropa finns även countryjoddlingen i USA, joddling i Latinamerika, på Hawai, i Indien och Afrika samt andra ställen runt omkring på jorden.
Mycket kan ha spritt sig från Alperna men en del har nog uppstått av sig själv som ofta sker när människor försöker meddela sig över stora avstånd, kallar på djuren eller bara leker med rösten. Personligen har jag prövat men aldrig lyckats få fram något annat än ett brandbilsliknande ylande. Jag får nöja mig med att vara entusiastisk lyssnare.
Jag tänkte försöka visa upp många olika typer av joddling på den här bloggen, utportionerat i omgångar, men jag börjar med klassisk alpin joddling framförd av en ny ung grupp. Oesch's Die Dritten från Schweiz där Melanie, en fantastisk joddlerska, ger sig på Ku-Ku Jodel