Efter att ha väntat en halv dag och till slut fallit till föga och mutat passkontrollanten fick jag överskrida den strängt bevakade och befästa gränsen till Peru. Ecuador har inte kommit över att Peru slog till och snodde en bit av deras land när resten av världen var upptagna med Andra Världskriget (denna bit fanns fortfarande med på de officiella kartorna).
Kuststräckan bestod av öken där det i princip aldrig regnade men Anderna kunde anas i öster. Under bussresorna spelades det i princip alltid musik. Ganska ofta smöriga schlagers men ibland även gitarrbaserad chicha eller cumbia med blås och dragspel. Eller i bästa fall, blandningar av båda stilarna.
Anibal Velasquez är visserligen från Colombia men låten hörde jag på en buss i Peru. Han trakterar det i cumbia så vanliga treradiga diatoniska dragspelet. Fortfarande kan jag texten utantill (jag lärde mig faktiskt låten på dragspel själv en gång i tiden).
Stannade i ökenstaden Trujillo och kollade ruiner och hann med ett rånförsök vid busstationen. Dock var det två amatörer som inte riktigt visste att hantera knivarna så jag använde ryggsäcken som sköld och stångade mig ur situationen. Lärdom: gå inte in på mörka bakgator för att pissa.
Att elgitarren var så populär i Peru hade jag inte anat. En märklig mystisk användning av instrumentet som inte liknade något jag hört förut. Det här är en av de gitarrbaserad låtarna jag hörde under bussresorna som jag senare köpte på en LP (som jag har kvar än idag).
I Lima blev det ett längre stop och musiken som flödade på barer och klubbar var lite mer allmänt latino än renodlat peruansk. Two Man Sound var rätt populära med sina rätt gräsliga discodängor på spanska. Men vadå, jag var ute och dansade med Gladys från Callao och hade väldigt kul.
Härnäst väntade världens då högsta järnväg upp mot andernas tunna luft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar