Som en påminnelse om vår dödlighet och aeronautikens nyckfullhet var El Dorado flygplatsens landningsbana kantad av flygplansvrak. Colombia var redan på den tiden illa beryktat. Enligt guideböckerna var det genomkorrumperat, fattigt och smutsigt med en galopperande kriminalitet(det här var innan förändringarna på 90- och 00-talet). Och jo, det stämde, men vilken musik det fanns. Jag blev helt översköljd av cumbia från alla barer, resturanger och skivaffärer. En av de mest populära artisterna var dragspelaren Lisandro Meza(han spelar på ett treradig durspel-Hohner Corona). Jag köpte några skivor med honom som jag med viss möda lyckades få med mig tillbaka till Sverige. Den coolt svängiga Entre Rejas var en av låtarna.
Här är han med en lite större orkester. Det ansträngningslösa svänget är kännetecknande för colombiansk musik. Många rytminstrument samverkar i en egentligen ganska enkel rytm. Men så jävla snyggt. Cumbiarytmen är nog den av alla rytmer som får mig på bäst humör och är därför en perfekt partymusik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar