Det är faktiskt ingen hejd på hur mycket spelningar man missar här i livet. En del med flit(tid och pengar) andra för man inte visste om dem eller helt enkelt befann sig på fel plats vid fel tidpunkt. Ingenting att göra åt och ingenting att gråta över, eller jo ibland. Dylan LeBlanc på Pustervik hade jag till exempel velat sett häromveckan. Det är typiskt en såndär spelning som man borde ha varit på. Jag bor dessutom i närheten.
Tyvärr missade jag Oh Harry på Pustervik i veckan eftersom jag var på ett annat evenemang. Tid och ekonomi sätter gränser som är svåra att ta sig över. Harriet Ohlson som tidigare sjöng i Hellsongs gör en egensinnig musik som biter sig fast även genom datorns minimala högtalare.
Med jämna mellanrum brukar jag rasera min ekonomi genom köpa ytterligare ett instrument till min redan allt för utrymmeskrävande samling. Troligtvis i fåfängt hopp om att jag någon gång skall finna just det instrument som känns helt rätt för mig. Som är liksom spelar av sig själv i mina händer. Där musiken kommer utan ansträngning och utan nötande av teknik och skalor. Senast i raden av instrument är en autoharp. En typ av cittra som kan spelas på flera olika sätt. Svårt att förklara så jag låter Basia Bulat visa hur det kan gå till.
Jo hon har polska rötter men uppvuxen i Kanada där hon uppträder till både gitarr, ukulele, piano och autoharp.
Ylande saxofon är kanske inte något man förknippar med Richard Thompson låtar men på Sidney Wells från senaste skivan Attic Dreams får Pete Zorn tuta på rejält. En av de otäckare låtarna han gjort men de traditionella brittiska balladerna är ganska blodiga och innehåller sällan lyckliga slut. Här är det den seriemördande lastbilchaffisen Sidey Wells som är huvudperson.
Thompson vore ju inte Thompson om han inte klämde i med ett riktigt elakt gitarrsolo på slutet. Vissa - inte många - artister blir bara bättre med åren och Richard Thompson hör till dem. Texten ligger under klippet.
Oh Sidney Wells he drove the country North to South On the walkie-talkie, shooting off his mouth The other lorry drivers thought he was a laugh They didn't know the truth, they didn't know the half
Sidney Wells he had a lovely line in chat Before a girl could think he'd have her at his flat Dansette playing soft, a gin'll do no harm No one could resist Sidney Wells' charm
Now Cheryl was a waitress at the works canteen Older than she looked, she'd pass for 17 Too pretty to be doing such a lousy job Beauty queen smile, hair cut in a bob
Sidney Wells' rig came weaving down the road At Hennessy and Sons he dropped his heavy load Cheryl checked her make-up, looked up at the clock She had a date with Sidney at the loading dock
Oh he led her to the woods, the sky was getting dark She thought it was romantic, thought it was a lark Buried in her mind there rang a small alarm But no-one could resist Sidney Wells' charm
And he took off her clothes and threw them in a pile He watched her stand there cold and shivering for a while He picked up her stocking lying on the floor And wrapped it round her neck until she breathed no more
He tried to burn the body, didn't do it well Up on a pile of tyres, it was an awful smell They found her poor remains and summoned the bereft And took her to the church to bury what was left
Now Sidney Wells he was a heartless kind of rake The blood within his veins was colder than a snake He didn't run, he carried on just like before Until the CID came knocking at the door
Oh the judge said, Mr Wells, the evidence is strong Said Wells, I'll not deny, what took you all so long? All you see is victims, all I see is brides I'm guilty to the gills, and 7 more besides, yeah
They took him to the jail, ready for the worst Justice would be served, but who would get there first? He bled like a pig slaughtered on a farm The inmates weren't impressed by Sidney Wells' charm
Jo, skivan innehåller även en långsam sorglig kärleksballad. Som vanligt frestas man säga. Långsamma dystra låtar är en av Thompsons bästa grenar. Doom and gloom liksom. Jag behöver väl inte tillägga att den innehåller ett glimrande elgitarrsolo.
Att jag hamnade på Claude Francois beror på att jag kollade in Brisa Roché, en amerikanska som bygger upp en karriär i Frankrike. Intressant artist, lite ojämn förstås men klart hörvärd. Hon sjunger på både franska och engelska, lite singer-songwriter, med en internationell touch.
Mest kända låten är kanske Whistle som har en snygg melodi med ett långsamt ompa-omp komp och därför följdriktigt hamnat på några samlingar.
Jo, hon medverkar på en skiva (Autrement Dit) där några av dagens artister tolkar Claude Francois repertoar. En skiva jag lyssnat på en hel del på den senaste tiden. Här kommer smakprov från skivan som faktiskt går att hitta på spotify.
I Mars 1978 försökte Claude Francois rätta till en glappande lampa i ett vått badrum. Det satte punkt för en imponerande karriär inom franskt musikliv, som innefattade en lång räcka hitlåtar under två decennier. Kanske är han nu mest känd för att ha varit medkompositör till en av världens mest inspelade låtar, men han gjorde framför allt massor av shower och teve-framträdanden. Hans sång och dansnummer är värda att ses om och om igen. Svårt att inte dra på munnen. Koreografier tycks sällan åldras med värdighet.
Den kända låten? "My Way" som i orginal hette "Comme d’habitude" men omarbetades av Paul Anka och sedan spelades in av Frank Sinatra. Men så här lät orginalet.
I sin nya serie "Black XS Live Sound Take Away Shows" har La Blogotheque lämnat Frankrike och rest ut i världen för att filma lokala band. De tar med sig det mexicanska bandet Plastics Revolution på en båtfärd. Av en lycklig slump kommer en av medlemmarna på att de skall försöka spela ihop med ett ambulerande mariachiband i en annan båt.
Plastics Revolutions annars rätt så tillintetsägande musik har aldrig låtit bättre. La Blogotheques lyckas som vanligt pressa ut det bästa av ett tämligen okänt band och jag kommer med spänt intresse följa "Take Away Shows" ut i världen.
Mariachiband (bröllopsorkestrar av engelskan mariage) kan uttrycka både smärta och glädje. Jag kan inte låta bli att slänga med en gammal mariachilåt med filmidolen Pedro Infante. Bara för att illusrera musikstilen.
I Frankrike gör flera produktionsbolag märkliga och underbara videoinspelningar med olika typer av band. Dessa anspråkslösa tagningar tycks på något sätt locka fram det bästa hos banden. Här är det det amerikanska O'Death som gör en finstämd version av sin låt Home. Trumsetet består främst av en IKEA-stol i plast och en pappkartong.
Om någon till äventyrs missat O'Death så slänger jag med deras genombrottslåt som hördes i ofta i etern för några år sedan. Skramlig, tungt, innerlig och skitbra. Resten av skivan var lättare att glömma.
C.W. Stoneking är född 1974 fast låter som om hans födelseår vore runt år 1900. En ny bekantskap för mig, men en angenäm sådan. En härlig video som trots sin lågbudgetimage sannerligen inte är något hastverk. Snygga 20-tals riff i blåset med en svag calypsoförnimmelse.
Visst är låten inspirerad av tjugtalet men uppvisar rätt stora skillnader mot kompositörens Jelly Roll Mortons egen Jungle Blues.
Tyvärr och av någon anledning hade Timber Timbre bestämt sig för att lägga på en hel del eko. Mycket eko. Alla låtar fick en likartad och rejält otydlig ljudbild. Man hörde med andra ord inte ett jävla ord. Synd på så rara ärtor för inspelningarna är riktigt bra.
Desto gladare blev man däremot av Phosphorscent som med stora mått överträffade sin ändå mycket bra skiva. Och därmed bekräftade att även klassisk rockmusik är som bäst just nu(och inte för 30-40 år sedan som nostalgikerna framhåller). Självsäkra, coola, snortajta med självdistans. Vad mer kan man begära?
Inspelningen är från igår i Köpenhamn! Brandybeat är för en gång skull på bettet.
Ett annat av alla dessa folkligt förankrade band med rötterna i den amerikanska musikmyllan är Felice Brothers. Som vanligt är de lite ojämna, en blandning av dystra ballader och mer taktfasta rytmer. Tidvis riktigt bra. Min favorit är nog Run Chicken Run, en av de svängigare låtarna. Flera liveinspelningar med rörliga bilder ligger på Youtube men ljudkvalitén är så dålig att jag väljer en stillbildsversion.
Just den här typen av video med lite småsunkig varitéstämning poppar med jämna mellanrum upp i etern. I just love it. Detta är dessutom ett tillräckligt bra band för att matcha stämningen.
Av någon anledning har jag på senaste tiden lyssnat ganska mycket på engelskspråkiga damer. Varför vet jag inte, men det blir så ibland. Man lyssnar på en artist och hittar en annan i samma stil och så håller det på. Helt plötsligt har man en blandlista på ett tiotal artister. Det här är titellåten på Alela Dianes senaste skiva.
Lite mer lågmäld är The Rifle men inte sämre för det. Skarpskuren röst och intressant frasering. Och hon behärskar verkligen gitarren. Stabilt och rytmiskt. Hon påminner om en annan artist....tror jag... men jag kommer inte på vilken.
Jo, visst var jag på Way Out West också. Mest för att se en massa band jag aldrig hört tidigare. Men Mumford & Sons kände jag faktiskt till. Det verkade resten av publiken också, att så många kunde sjunga med i alla låtarna, inte bara refrängen utan hela texten, var förvånande.
Självfallet var de mycket bättre live än på skiva. Ståpäls. Vi tar ett klipp från balconytv i Dublin också.
Tillbaka från semestern så fortsätter jag envist med gammal calypso ett tag till. Lord Caresser var en av de stora på 30-talet. Tyvärr inga rörliga bilder men ett par härliga låtar. Först Gertie som behandlar om kontrasten mellan fattiga och rika.
För säkerhets skull även låten om Edward VIII som abdikerade för att gifta sig med Mrs Simpson. Ack, vad kan kärleken inte ställa till med.
Tiden går obevekligt framåt men samhällen förändras men jag undrar om vi inte förlorat något på vägen. Kanske är det tonen och stämningen i gamla 78-varvare som får mig att fundera i dessa banor.
Ytterligare en gammal calypso som även den har Wilmoth Houdini som upphovsman. Här är det dock Gracie Barrie som sjunger om att hon var tvungen att slå in skallen på sin karl. Vilken kvinna!
Jag återvänder till Trinidad men tar ett ännu längre kliv bakåt i tiden, till calypsons guldålder, på 30-talet. Då var calypson full av politisk kommentarer, satir och tvetydigheter i kombination med snygga blåsriff, genialiska solon och dansanta rytmer. Mannen med det fantastiska artistnamnet Wilmoth Houdini inleder med Black but Sweet. Lägg märke till trumpetsolot!!!
Om ni känner igen inledningsriffet så har använts i flera låtar på senare tid. Här har vi en hopprepsvideo med riffet som bärande tema.
Wilmoth hette egentligen Hendricks men tog namnet Houdini efter den världsberömde utbrytarkungen som dött 1926. Harry Houdini var mest känd för sina utbrytartricks men använde också sina kunskaper till att avslöja personer med påstådda övernaturliga gåvor. Han var en tidig superstar i underhållningsbranschen och hann även med en kort filmkarriär som vi kan se i följande trailer.
Som en påminnelse om vår dödlighet och aeronautikens nyckfullhet var El Dorado flygplatsens landningsbana kantad av flygplansvrak. Colombia var redan på den tiden illa beryktat. Enligt guideböckerna var det genomkorrumperat, fattigt och smutsigt med en galopperande kriminalitet(det här var innan förändringarna på 90- och 00-talet). Och jo, det stämde, men vilken musik det fanns. Jag blev helt översköljd av cumbia från alla barer, resturanger och skivaffärer. En av de mest populära artisterna var dragspelaren Lisandro Meza(han spelar på ett treradig durspel-Hohner Corona). Jag köpte några skivor med honom som jag med viss möda lyckades få med mig tillbaka till Sverige. Den coolt svängiga Entre Rejas var en av låtarna.
Här är han med en lite större orkester. Det ansträngningslösa svänget är kännetecknande för colombiansk musik. Många rytminstrument samverkar i en egentligen ganska enkel rytm. Men så jävla snyggt. Cumbiarytmen är nog den av alla rytmer som får mig på bäst humör och är därför en perfekt partymusik.
Tillbaka till 70-talet och stillbilder igen. The Last Poets var föregångare inom svart musik när det gällde politiska budskap. Slagverk bildar bakgrund till rytmiskt pratsjungna texter. Fortfarande lika aktuella. Raden "Dow Jones owns the peoples homes" verkar förutspå framtiden kusligt väl. E Pluribus Unum är för övrigt mottot på USA:s statsvapen.
Men när revolutionen kommer blir det andra bullar. Inga reklamavbrott då inte.
Jo, jag vet att det var en cover. Gil Scott-Heron kan sin musikhistoria och gör en nytolkning av Robert Johnsons legendariska låt Me and the Devil(se föregående inlägg). Covers kan göras på många olika sätt. Det vanligaste tycks vara att göra en själlös kopia utan den nerv som gör orginalet bra(se till exempel alla de enfaldiga svenska coverbluesband som monomant misshandlar amerikanska orginal- det borde självfallet vara straffbart. Nu avvek jag från ämnet men jag blir så upprörd bara jag tänker på det).
Gil Scott-Heron gör som sagt var något helt annat. Men låt oss höra det epokgörande orginalet också. Och för ordningens skull: det är bara en gitarrist.
Animeringen är inte så dum. Anspelar på historien om hans avtal med Djävulen i vägkorsningen. En berättelse som bland annat dyker upp i filmen O Brother, Where Art Thou. Den mytomspunne R.Johnson korta liv tog slut 1938 efter att ha blivit förgiftad av en svartsjuk äkta man. Han har sedan fått inte mindre än tre gravstenar uppsatta efter sig, i den amerikanska södern. Var han egentligen ligger är oklart.
Jag brukar med jämna mellanrum lufta min ovilja mot amerikansk rap. Framför allt den infantila variant där någon valt ut världshistoriens tråkigaste rytm och en snabbrabblare med enstaviga rim, ondgör sig- inte över samhällssystemet i sig- utan sin egen plats i det. Nej, bättre var det förr när uppretade agitatorer som Gil Scott-Heron läste lusen av det amerikanska samhället till suggestiv musik. Revolutionen skulle verkligen inte bli tevesänd.
Fast han kallades "the Godfather of rap" gav han inte mycket för de flesta moderna rap-artisterna som han ansåg vara obildade posörer utan politisk medvetande. Vilket man kan höra i Message to the Messenger från det tidiga 90-talet.
Trots en rejäl djupdykning i drogträsket med fängelsevistelser som följd har den gamle rabulisten tagit sig samman och kommit med en ny skiva 2010. Delvis sensationellt bra skulle jag vilja säga. Blytungt komp. Rösten är ärrad och medfaren men full av kraft. Me and the Devil.
Jag har väl skrivit rätt mycket om Richard Thompson redan men jag hittade denna pärla på tuben och kan inte låta bli att spela den. Självfallet är gitarrspelet lysande men kolla på gamle Danny Thompson (inte släkt) på kontrabas. Vilket lir! Få personer är så coola vid 70 års ålder. Respekt.
Med ytterst oregelbundna mellanrum har jag publicerat mina musikaliska intryck från en resa till Sydamerika för ganska länge sedan. Det är nu dags för avsnitt nummer 4. Flygplatsen låg vid kusten, ett par mil från Caracas. En modernt betongbygge med en muskulös luftkonditionering som fick resenärerna att huttra och ådra sig förkylningar. Den tropiska hettan slog därför emot mig som en vägg när jag klev ut och banade mig väg mellan alla påträngande taxichaufförer, för att ta mig till den betydligt billigare lokalbussen. Jag tog mig till centrum och hittade nattlogi i något som till konstruktion och utförande påminde om ett cellfängelse.
Det här var på oljeboomens tid men långt innan Chavez. Pengarna flödade, åtminstone till de rikas fickor. Staden var en enda arbetsplats. Nya hus, nya vägar, ny tunnelbana; men inget var färdigt. Överallt nya, stora amerikanska bilar, ingen utan bucklor. Nya dofter, nya synintryck och ny musik. Jag var i Sydamerika.
Oscar D’Leon är född i Caracas men har avancerat till mega-stjärna inom latinmusiken och hördes förstås på radio och kassettband. Snyggt men ovanligt att spela kontrabas och sjunga.
Fast salsa var inte någon dominerande musikform utan tävlade om mediautrymmet med många andra stilar. Cumbian var till exempel omåttligt populär i alla länderna jag besökte. Pastor Lopez är född i Venezuela men verksam i Colombia med en lång karriär bakom sig.
Men kunde man då spela maraccas i Caracas? En Venezolansk folklore-ensemble får visa hur det går till.
Efter någon vecka i Venezuela kände jag mig acklimatiserad nog att bege mig mot Colombia. Ett land med ett genuint dåligt rykte, men ändå på något sätt, lockande.
Tyvärr finns det inga inspelningar som matchar ett uppträdande av Che Sudaka. Av alla band jag sett - och det är åtskilliga tusen- ligger Che Sudaka i särklass när det gäller livespelningar. Med rötterna i gatumusiken och med punkens energi är det förmodligen det hårdast arbetande bandet på planeten. Gårdagkvällens uppträdande på Musiken Hus i Göteborg var inget undantag. Kanske uppnådde de inte samma höjder som en ljummen sommarkväll vid Nämforsen härom året, men för att vara en mörk onsdagkväll i februari var det häpnadsväckande. Som sagt var, inspelningarna ger bara ett svagt återsken av livekänslan, men här är ändå en ny video.
Jag satt som förtrollad av nummer tre i SVT:s serie Monsterstäder som denna gång behandlade Bogotá i Colombia. En enorm förslummad höglandsmetropol där våldet och misären var det mest kännetecknande. Men i mitten av 90-talet drog en skäggig universitetsrektor ned brallorna och moonade sin publik och startade därmed en process som helt förändrade stadens karaktär. En av de bästa dokumentärer jag sett och dessutom hoppingivande vilket man minsann inte är bortskämd med. Filmen visas i repris i kväll och finns på SVT Play till 2/3 2010. I ljudspåret ligger cumbiarytmerna, svagt men ändå klart urskiljningsbara, och bidrar till stämningsläget. Det finns nog ingen musik eller rytm som får mig på så gott humör som just cumbia. Här är det det tre-radiga durspelet som står i centrum hanterat av Alfredo Guiterrez
När det gäller Reggae är ju 70-talet guldåldern. Spretigt och utforskande utan klara gränsdragningar. En skiva som jag saknar i min skivsamling är Althea & Donna Uptown Top Rankin. Annorlunda och fräck på det där oefterhärmliga 70-talsviset. Det här live-framträdandet ger oss även en antydan om att kläd- och frisyr-ideal har förändrats något. Låten blev etta på Englandslistan 1978.
Bakom sig har de The Revolutionaries med gräddan av Jamaicas musiker. Althea & Donna släppte flera singlar men fick ingen mer hit. Tyvärr. En av mina personliga favoriter är Make A Truce. Stenhårt komp med bland andra Sly & Robbie på trummor och bas; Bobby Ellis på trumpet; Herman Marquis på saxofon och Vin Gordon på trombon.
En betydligt fridsammare trombonist än föregående man är Rico Rodriquez. Två år yngre, lärde han sig trombonspel av Don Drummond. Har spelat i otaliga sammanhang på Jamaica och i England. Liksom hos Drummond är det är inga blixtrande passager, utan snarare tyngd och stor ton som är kännetecknande. Min favoritplatta är hans instrumentalskiva Man from Waraika. Rytmiskt magnifik. Och lyssna bara på trombonspelet........
Snacka om stor ton...
Ytterligare en låt från samma skiva.
En intressant intervju med Rico finns i den här dokumentären om ska. Han menar att man måste lida för att kunna bli en bra instrumentalist. Bara den som vet vad det innebär att vara fattig kan bli en god musiker.
Å andra sidan tycks viss musik vara helt tidlös. Vi ligger kvar i 60-talet men förflyttar oss till den västindiska övärlden. Närmare bestämt Kingston, Jamaica 1964. I Studio One, ägd av Clement Seymour "Sir Coxsone" Dodd spelas ett ett antal legendariska låtar in med trombonspelaren Don Drummond.
Don Drummonds karriär tog abrupt slut 1965 när han dömdes för mord på sin fästmö, den exotiska dansösen Anita "Marguerita" Mahfood. Han ansåg dock inte vara tillräknelig och hamnade på Bellevue Asylum(intressant namn på ett dårhus förresten) där han dog 1969. Som trombonist blev han dock stilbildande och hans påverkan hör än idag. Inte minst i Östeuropa där tusentals ska-band vuxit upp efter järnridåns fall.
En av mina favoriter är ljudmässigt Let George do it som har underbart släpiga trummor och en härligt burkig ljudbild.
Det nya året har tagit fart och vi är dessutom inne på ett nytt decennium. Själv hinner jag inte med utan tar spjärn i det förgångna. På den gamla svartvita tiden i det förra millenniet. En lättsam duett som visar tidens gång på ett svindlande sätt.
Som en inblick i en helt främmande kultur fast det är i Sverige. Märkligt. Det är väl inte så mycket musiken och tekniken som attityden som ger ett så sällsamt och exotiskt intryck.
