Liveframträdanden under året

Undrar hur många band jag sett under året? Det måste vara fler än hundra. De flesta bra, några besvikelser förstås men på det hela taget bra. Stora upplevelser Tja, Che Sudaka, Richard Thompson, Dengue Fever, Fleet Foxes, Nortec Collective, Boban Markovic, Khaled, Neil Young, Watcha Clan och några till. Jag kommer förmodligen på ännu fler om jag får lite tid.

När det gäller svenska band under året har Glesbygd’n gjort starkt intryck på mig. Bra gung, skarpa texter, catchy refränger och en naturlig pondus på scenen gör att de kandiderar för årets svenska liveupplevelse. Här är en teveinspelning från i somras.

Årets svenska skiva: Wermland

Årets svenska skiva är utan tvekan Detektivbyråns nya med det sympatiska namnet Wermland. Med dragspel och vibrafon som huvudinstrument och tretakten i blodet gör dessa unga musiker en egensinnig musik som sätter sig som ett häftplåster på hjärnan. Skivan har snurrat sedan den kom i september och kommer att fortsätta att göra det länge. Kan vi hoppas på att tretakt och dragspel får en mäktig revival i det annars så monomant enkelspåriga svenska musiklivet. Generation Celebration.

Det är intressant att följa skivan tillblivelse i en serie korta filmer på youtube. Den första, när dragspelet skall inhandlas i den osannolika musikaffären Karlssons musik är en pärla jag inte kan underlåta att ta med.

Durspel och tuba med Bellowhead

Nu gör vi ett av de där snabba hoppen i geografin. Kontinuiteten från förra inlägget bevaras genom att det diatoniska durspelet finns kvar. Just nu snurrar en skiva med brittiska Bellowhead i min skivspelare. Jag har hört dem förut men glömt bort hur egenartade de är. De plockar hej vilt från den brittiska traditionen och har en spretande instrumentuppsättning som gör att de kan spela allt från mäktig brassbandsmusik till sprött strängaspel. Ofta blandar de dessa polariteter i samma stycke i ett exentriskt arrangemang. Här kommer Sloe Gin Set från Royal Albert Hall i år.

En lite äldre inspelning från Jools Hollands Show 2006 ger ytterligare en bild av Bellowheads komplexitet. Lite jazz, lite Brecht, lite musichall, lite.....Ja, döm själva. Rigs of Time.

Tex-mex eller Norteño?

Min favorit av alla Flacos låtar är Juarez som det tyvärr inte finns någon video till, men den är klart lyssningsvärd. Känslosamt dragspel och cool rytm. Ja hela skivan är förstås bra om man gillar Tex-mexmusik eller Musica Norteño som man säger i Mexico(om man skall vara en riktig besserwisser-och det skall man ju- bör man tillägga att de inte alls är samma musikstil utan att Tex-mex är en senare avknoppning från Norteñon.

Mer Flaco

Ja men herregud! Underbart dragspel. Jag skulle bra gärna vilja ha ett treradigt durspel. Undrar om de finns i Sverige. Fast kunna spela som Flaco är få förunnat. Vi får ta en låt till. Ay Te Dejo En San Antonio finns på skivan med samma namn. Jag brukar sätta på den när jag skall laga Tacos hemma för att få upp rätt stämning. Lyssna till de underbara disharmoniska löpningarna upp efter knappbrädan.
Ay Te Dejo En San Antonio tillsammans med Los Lobos.

Flaco Jimenez dragspelskung

Bestämt har jag glömt att introducera tex-mex-dragspelets mästare. Flaco Jimenez är född in i en dragspelande familj och vårdar arvet från fadern Santiago Jimenez Sr. Under sin karriär har han hunnit spela med Ry Cooder, Bob Dylan, David Lindley m.fl. och medverkat på oräkneliga skivor. Han spelar på ett treradigt diatoniskt dragspel av märket Hohner som är stämt speciellt för musikstilen. Här syns han i en avspänd duett med Oscar Tellez under en Workshop 1990.