Sydamerikansk resa 3

Nästa anhalt var alltså Trinidad-Tobago. Calypson och oljefatens förlovade öar. Efter en skakig flygtur genom orkanens efterdynigar kom jag till ett regnigt Port of Spain. Redan på trettiotalet hade man exprimenterat med slagverk av metall men någon gång under Andra Världskriget gjordes de första oljefats-instrumenten Steel Pan. Kriget hade satt stopp för karnevalen och folksamlingar över huvud taget men efter kriget återupptogs festligheterna och större Steel Pan-orkestrar uppstod. Instrumentat betraktas som önationens nationalinstrument men Steel Pan- orkestrar finns i olika former över hela världen. Annars är det kanske kalypso man främst förknippar Trinidad med. Den moderniserade formen soca hade jag stött på i Sverige, framför allt var det en LP med Black Stalin jag spelade om och om igen. Här har vi en video med en lätt ålderstigen Black Stalin tillsammans med Steel Pan spelare.

Den kanske mest kända socalåten Hot Hot Hot med Arrow som kom 1982 och blev en världshit. Flera artister har gjort egna versioner av den men som vanligt är orginalet bäst.


Musiken på Trinidad-Tobago innehåller inte bara afroamerikanska influenser, där finns även en stor indisk befolkning som gett sitt bidrag till den musikaliska mixen. En av de mest kända sångarna i genren Chutney-Soca är Sundar Popo(1943-2000) som här framför sin Suraije My Darling. Svängigt är bara förnamnet

Den mesta tiden i landet tillbringade jag på Tobago där jag flanerade och tog det rätt lugnt. Jag umgicks en tid med några kanadensiska tjejer av indiskt ursprung som hade sina rötter på Trinidad-Tobago. Av någon anledning hade de snöat fullständigt in på en amerikansk discolåt som de spelade om och om igen på sin lilla bärbara kassettbandspelare. Jag har knappast hört den sedan dess men minnet är en underlig mekanism. Den finns för evigt i mitt huvud och nu har jag en anledning att spela upp den igen.

Mörker Mörker om igen

Nu när höstmörkret börjat tränga sig på dyker det upp andra låtar i minnet än vad som vanligtvis brukar ligga och skvalpa där. Hux flux poppar det upp saker man trodde sig ha glömt för alltid. Mitt minne är visserligen inte vad det varit men vissa låtar har bränt sig fast på hjärnbarken. Rätt vad det är hör man några fragment av en gammal melodi på radion och man måste bläddra genom sina skivor för leta upp en dammig LP för att lyssna på hela låten. En av dessa gamla favoriter är Darkness Darkness. Mitt första minne av den låten kom med Brain Capers, en Mott The Hoople LP som kom innan bandet blivit kända på allvar. Tyvärr går denna fantastiska version inte att bädda in i bloggen men den finns här. En gång i tiden spelade jag den väldigt ofta. Låten är egentligen en tämligen enkel tre-ackords historia fast med en suggestiv text. Från början gjordes den av The Youngbloods vars orginal kanske ändå är den bästa. Ni får avgöra själva.

Det har dock inte hindrat mängder av andra artister att göra egna försök. Jo, jag har försökt spela låten själv på både dragspel och gitarr. Problemet är att den är för enkel. Man måste ha en röst för att kunna göra låten rättvisa, och det har jag inte. Men jag kanske kan övertala någon som har det... En som verkligen har en röst är Robert Plant.

Självklart kan låten sjungas även av kvinnor. Här är det Lisa Torban som gör en hyfsad version.

Jag kör en sista variant. Denna gång med Screaming Trees. Hyfsad även den.