Underbar ukuleleorkester

Så var de äntligen här igen. Jag missade dem ju förra gången för två år sedan(eftersom jag hamnade i Serbien)trots att jag hade biljett. Vilka? The Ukulele Orchestra of Great Britain förstås. Jag har haft dem uppe på bloggen tidigare men nu är det alltså dags igen. I går gjorde de ett bejublat framträdande på Lorensbergsteatern i Göteborg och blev inropade inte mindre än tre gånger av den entusiastiska publiken.

Det började som ett engångsgig för tjugotvå år sedan men har blivit ett väsmort maskineri som turnerar jorden runt och har inspirerat andra att starta ukulele orkestrar. Visst låter det som ett skämt men den musikalitet dess herrar och damer visar upp är inte att leka med. Virtuost är bara förnamnet. Framför allt är det fantasifullt arrangerat med en rejäl dos torr brittisk humor och framfört av de läckraste stämmor jag hört. Jag är vanligtvis inte begeistrad över lätt underhållningsmusik och stämsång men när den kommer upp på den här nivå faller jag pladask. Sanslöst.
Vad skall jag fresta med.....hm... Orange blossom till att börja med

Slutnumret var som vanligt ett vanvettigt hopkok av melodier framförda med fantastisk timing. Till synes oense med varandra börjar en att spela Georg Friedrich Händel varefter den ene efter den andre tar upp en helt annan låt till Händels musik. I slutet sjunger alla sin melodi samtidigt och på något sätt stämmer det.

Lägg märke till den fantastiska stämman Hester Goodman som sjunger I will Survive har. En egentligen djup kraftfull röst som blicksnabbt kan bli tunn och spröd. Vilken kvinna.

Ett uppträdande som det här ger mig flera olika impulser. Den första är att plocka fram min gamla ukulele igen och börja öva. Den andra säger släng den och dig själv i väggen. Du ska inte spela över huvud taget. Framför allt inte sjunga!!! Suck.

Naken joddling

Nej, det har blivit allt för sällan nu för tiden. Skrivandet på denna blogg. Tiden vill liksom inte räcka till. Och när var det joddling senast? Allt för länge sen. Men nu skall det bli ändring på det. Jag drar mig till minnes att de oborstade individerna i Dr Hook gjorde en joddlingslåt en gång i tiden, och att den enögde busen, vad var det nu han hette? Måste googla det- just det! Ray Sawyer var det, han var faktiskt en jävel på att joddla. Dr Hook gjorde ju rätt stillsamma låtar med vacker stämsång men var helt sjövilda och kunde göra oförutsägbara saker. Till exempel ta av sig alla kläderna och dra i snoppen men ändå fortsätta sjunga. Way back in the seventies förstås. Roskilde -76 till exempel. Den videon här är dock från en teveinspelning i England. Bandet verkar rejält påverkade men joddlingen är det inget fel på.

Maffigt blås

Det är väl ingen hemlighet att jag ät förtjust i blåsmusik. Inte bara för att jag spelat i ett brassband utan för att jag gillar det mänskligt ackustiska som kommer fram i en blåsorkester(i förhållande till elektroniskt frambingade toner). Det är något djuriskt, dansbart sväng som jag gillar mer än allt annat (förutom, eventuellt en tung grisig elgitarr). I vilket fall som helst, var än man hamnar på jorden finns det hejdlösa band med en tajt blåssekttion som fixar dansmusiken med gränslöst gung.
Här är det Eskorzo- ett för mig okänt band som sätter igång ett satans sväng. Somos Pobres- Vilket lär betyda Vi är fattiga enligt min skolspanska.

Dubbel Mathieu

Livets alla förvecklingar och åtaganden har gjort att jag lämnat denna blogg i sticket ett tag. Mycket måste fixas och fort skall det gå. Men jag börjar med en cool låt hämtad från Puyumayos samling med musik från den kanadensiska provinsen Quebec. Trots att fransmännen förlorade provinsen till engelsmännen vid freden 1763 har invånarna envist fortsatt att tala franska. Det gör också att musiken har en annan prägel än i resten av landet. Jag har tidigare spelat musik från Quebec och kommer att fortsätt lägga in någon låt då och då. Vi hör här Mathieu Mathieu framföra Cette Ville. Lite gipsy-swing, lite chanson och en hel del humor.