Jodå, Kevin Morby uppfyllde förväntningarna med råge när han var i Sverige igen härom veckan. Svårt jetlaggade gav han en energisk konsert med både nya och gamla låtar. Jag håller nog Kevin med bans som något av det bästa man kan se i genren just nu. Förbandet d.v.s. gitarristens soloframträdande var en jämmerlig historia som jag förbigår med tystnad. Dock är hon en suverän elgitarrist som lägger av korta bändande solon i okonventionell stil när hon spelar med Kevin (lyssna till solot i I have been to the Mountains t.ex.). Det var tredje gången så vitt jag vet Kevin Morby uppträdde på Pustervik och publiken växer, denna gång fick han hålla till på Stora Scenen.
Här är det titellåten från den nya skivan:
Ibland blir man förvånad. När gamla rockrävar gör en skiva efter några decenniers frånvaro kan det lätt bli en saggig återupprepning. Men då och då finns gnistan kvar. Peter Perrett har jag inte hört talas om sedan åren i The Onely Ones i början av 80-talet. Åtminstone verkar han ha varit borta från det allra varmaste ramljuset. Men nu gör han solodebut. Hur gammal är han egentligen? Fotot ger inga definitiva svar men enligt Wikipedia fyllde han 65 i april. Pensionär således men icke. Ett fullödigt album i gammal god brittisk stil som åtminstone jag associerar till Kinks, Mott the Hoople, Pulp, Arctic Monkeys och andra band i den traditionen. Jag blir glad ( om jag vore yngre och dummare skulle jag lägga till en liten glad symbol här men det gör jag inte eftersom jag är en konservativ stofil som tycker det räcker med ord).
