Efter en tid av kontemplation och stiltje när jag mest suttit hemma och vegeterat har jag nu tagit steget ut i den levande musikens värld igen.Våren är på väg och det är kul att gå på konsert igen.
Härom veckan såg jag Pale Honey på Pustervik. Modern minimalistisk rock med rötterna långt tillbaka i tiden. Det internationellt uppmärksammade Göteborgsbandet har tagit ett steg till. Det är fascinerande hur enkelt men ändå effektfullt det låter. Tuva och Nelly var förstärkta med sin producent på gitarr och skapade ett rått, finstämt sound som svängde. Vi lär få höra mer av dem....
Jag är som sagt var ingen nostalgiker när det gäller musik. Jag vill höra nya toner, inte grotta in mig i det som varit. Visst, någon gång ibland kan jag hänge mig åt flydda tider och spela en räcka gamla LP-skivor. Men gamla band, med någon enstaka originalmedlem, om ens det; som gör sina turnéer fyra eller fem decennier efter sin storhetsperiod, lockar mig föga. Men jag är inte sämre än att jag kan frångå mina principer.
Det gamla psykedeliska bandet Gong har jag inte haft någon starkare relation till. Egendomligt nog, eftersom jag egentligen gillar den typen av musik. Men man har sina blinda fläckar här och där.
Viss jag känner till dem, och en kompis jag delade lägenhet med förr i tiden spelade dem ofta. Skivan Camenbert Electrique dyker upp på näthinnan men det mesta har fallit ur minnet. Det känns lite som hårddisken är full och när man klämmer in nya upplevelser, faller gamla bort.
Frontmannen Kavus Torabi
När jag såg att Gong skulle uppträda på Truckstop Alaska i Göteborg passade jag på att uppdatera mig lite. Det är en ganska rörig historia om ett eller flera band som ibland funnits parallellt med varandra sedan mitten av 60-talet. Det har rört sig om experimentell musik i någon sorts space-jazz-rock-landskap med mytologiska texter. Bandet startades i Paris av australiensaren Daevid Allen och har varit en internationell företeelse med musiker från olika håll och kanter. Ett antal fascinerande videor som kan ge en bild av det vildsinta experimenterandet i olika sättningar ligger ute på youtube.
Men rocklegender blir äldre och tenderar att gå ur tiden. Efter att Daevid Allen och sångerskan Gilli Smyth nyligen dött fortsätter bandet med grundarens välsignelse att utforska planeten Gong. En ny skiva kom hösten 2016 som ett slags äreminne över döda medlemmar. Rejoice I'm Dead.
Denna skapelse skulle alltså framföras på Truckstop Alaska. Jag lyssnade på skivan och gillade vad jag hörde. Jag har inte hört Gong live tidigare så jag hade ingen klar uppfattning och inte några förväntningar.
Men konserten blev en liten oväntad pärla. Bandet var på osedvanligt gott humör. Det var den sista spelningen på den skandinaviska turnén och de gillade verkligen Trucken som ställe ( för er som inte varit där, det är en legendarisk kulturförening på Hisingen där inredningen liksom vuxit fram ur någon sorts alternativ 70-tals estetik, med spretiga förgreningar åt alla håll). Kul med en frontfigur som gillar att stå på scen och kan sina poser och hopp trots att det tidvis är rätt avancerade stycken.
Jag har spelat Rejoice rätt många gånger och tänker börja gå igenom Gongs tidigare produktioner som jag endera inte hört eller glömt bort. Inte nostalgi alltså utan snarare arkeologi, ett utforskande av för mig okända territorier.
