Sunkig varitéstämning på landsbygden

Just den här typen av video med lite småsunkig varitéstämning poppar med jämna mellanrum upp i etern. I just love it. Detta är dessutom ett tillräckligt bra band för att matcha stämningen.

Alela Diane

Av någon anledning har jag på senaste tiden lyssnat ganska mycket på engelskspråkiga damer. Varför vet jag inte, men det blir så ibland. Man lyssnar på en artist och hittar en annan i samma stil och så håller det på. Helt plötsligt har man en blandlista på ett tiotal artister. Det här är titellåten på Alela Dianes senaste skiva.

Lite mer lågmäld är The Rifle men inte sämre för det. Skarpskuren röst och intressant frasering. Och hon behärskar verkligen gitarren. Stabilt och rytmiskt. Hon påminner om en annan artist....tror jag... men jag kommer inte på vilken.

Way Out West 2010

Jo, visst var jag på Way Out West också. Mest för att se en massa band jag aldrig hört tidigare. Men Mumford & Sons kände jag faktiskt till. Det verkade resten av publiken också, att så många kunde sjunga med i alla låtarna, inte bara refrängen utan hela texten, var förvånande.

Självfallet var de mycket bättre live än på skiva. Ståpäls. Vi tar ett klipp från balconytv i Dublin också.

Gammal knastrig calypso 3

Tillbaka från semestern så fortsätter jag envist med gammal calypso ett tag till. Lord Caresser var en av de stora på 30-talet. Tyvärr inga rörliga bilder men ett par härliga låtar. Först Gertie som behandlar om kontrasten mellan fattiga och rika.

För säkerhets skull även låten om Edward VIII som abdikerade för att gifta sig med Mrs Simpson. Ack, vad kan kärleken inte ställa till med.

Tiden går obevekligt framåt men samhällen förändras men jag undrar om vi inte förlorat något på vägen. Kanske är det tonen och stämningen i gamla 78-varvare som får mig att fundera i dessa banor.