Glimrande gitarrspel och cool kontrabasist

Jag har väl skrivit rätt mycket om Richard Thompson redan men jag hittade denna pärla på tuben och kan inte låta bli att spela den. Självfallet är gitarrspelet lysande men kolla på gamle Danny Thompson (inte släkt) på kontrabas. Vilket lir! Få personer är så coola vid 70 års ålder. Respekt.

Sydamerikansk resa 4: Maraccas i Caracas

Med ytterst oregelbundna mellanrum har jag publicerat mina musikaliska intryck från en resa till Sydamerika för ganska länge sedan. Det är nu dags för avsnitt nummer 4.

Flygplatsen låg vid kusten, ett par mil från Caracas. En modernt betongbygge med en muskulös luftkonditionering som fick resenärerna att huttra och ådra sig förkylningar. Den tropiska hettan slog därför emot mig som en vägg när jag klev ut och banade mig väg mellan alla påträngande taxichaufförer, för att ta mig till den betydligt billigare lokalbussen. Jag tog mig till centrum och hittade nattlogi i något som till konstruktion och utförande påminde om ett cellfängelse.

Det här var på oljeboomens tid men långt innan Chavez. Pengarna flödade, åtminstone till de rikas fickor. Staden var en enda arbetsplats. Nya hus, nya vägar, ny tunnelbana; men inget var färdigt. Överallt nya, stora amerikanska bilar, ingen utan bucklor. Nya dofter, nya synintryck och ny musik. Jag var i Sydamerika.

Oscar D’Leon är född i Caracas men har avancerat till mega-stjärna inom latinmusiken och hördes förstås på radio och kassettband. Snyggt men ovanligt att spela kontrabas och sjunga.

Fast salsa var inte någon dominerande musikform utan tävlade om mediautrymmet med många andra stilar. Cumbian var till exempel omåttligt populär i alla länderna jag besökte. Pastor Lopez är född i Venezuela men verksam i Colombia med en lång karriär bakom sig.


Men kunde man då spela maraccas i Caracas? En Venezolansk folklore-ensemble får visa hur det går till.

Efter någon vecka i Venezuela kände jag mig acklimatiserad nog att bege mig mot Colombia. Ett land med ett genuint dåligt rykte, men ändå på något sätt, lockande.

Che Sudaka i Göteborg

Tyvärr finns det inga inspelningar som matchar ett uppträdande av Che Sudaka. Av alla band jag sett - och det är åtskilliga tusen- ligger Che Sudaka i särklass när det gäller livespelningar. Med rötterna i gatumusiken och med punkens energi är det förmodligen det hårdast arbetande bandet på planeten. Gårdagkvällens uppträdande på Musiken Hus i Göteborg var inget undantag. Kanske uppnådde de inte samma höjder som en ljummen sommarkväll vid Nämforsen härom året, men för att vara en mörk onsdagkväll i februari var det häpnadsväckande. Som sagt var, inspelningarna ger bara ett svagt återsken av livekänslan, men här är ändå en ny video.

En monsterstad i förändring: Bogotá

Jag satt som förtrollad av nummer tre i SVT:s serie Monsterstäder som denna gång behandlade Bogotá i Colombia. En enorm förslummad höglandsmetropol där våldet och misären var det mest kännetecknande.
Men i mitten av 90-talet drog en skäggig universitetsrektor ned brallorna och moonade sin publik och startade därmed en process som helt förändrade stadens karaktär. En av de bästa dokumentärer jag sett och dessutom hoppingivande vilket man minsann inte är bortskämd med. Filmen visas i repris i kväll och finns på SVT Play till 2/3 2010. I ljudspåret ligger cumbiarytmerna, svagt men ändå klart urskiljningsbara, och bidrar till stämningsläget. Det finns nog ingen musik eller rytm som får mig på så gott humör som just cumbia. Här är det det tre-radiga durspelet som står i centrum hanterat av Alfredo Guiterrez