Jag ser att gamle country-rockaren Rodney Crowell är på väg till Malmö, Göteborg och Stockholm. En ganska okänd herre för de flesta men en som varit med i en hel del sammanhang. Spelat i Emmylou Harris band och gjort en duett med Johnny Cash bland annat. Skulle kunna bli riktigt bra. De här gamla rävarna gör ofta väldigt avslappnande spelningar med underhållande mellansnack. Själv har jag bara en hemmabränd skiva jag fått av en kompis men jag skall försöka lyssna på lite mer. Senaste skivan Sex & Gasoline från 2008 tycks ha fått mycket bra recensioner. Här är titellåten.
Ett av banden pop/rock-genren jag lyssnar på nu för tiden är Pale Young Gentlemen från Wisconsin som kom med sin andra platta i oktober. Med cello och violiner låter de inte särskilt amerikanska utan snarare brittiska. Men ett intressant sound som av någon anledning sätter sig i huvudet. Varför? Ingen aning, men sådan är ju musiken, man vet inte vad som fastnar. Pretentiöst? Javisst, men ändå.... jag har nog ett pretentiöst drag i mig som legat latent sedan 70-talet. Cockney Rebel, Jobriath m.m. ja, ni vet sånt som man inte direkt pratar högt om. Men som med jämna mellanrum dyker upp i huvudet Någon vidare video med Pale Young Gentlemen har jag inte hittat men här är en låt från deras första skiva. Clap your hands.
Ytterligare ett band som jag inte vet något om men videon får mig på gott humör. Får mig att glömma slask och mörker och istället att tänka på värme och ljusare tider. Det kommer en vår även om den kan synas avlägsen. Från Spanien är gruppen förstås och lite i Manu Chao, Che Sudaka stilen.
Visst kan man beundra dessa sagolika virtuoser som då och då syns i mediabruset. Men de är inte alltid några muntra musikanter och bara fingerfärdighet blir tämligen slätstruket efter en stund. Det finns dock lysande undantag. Aningen för sent firar vi därför hundraårsminnet av Victor Borges födelse 3/1 1909.
En sanslös musikant försedd med ett danskt sinne för humor; en showman med timing och briljans långt upp i åren under en osedanligt lång karriär. Han uppträdde i princip fram till sin död vid 91 års ålder. De som hade förmånen att få stå på samma scen som Victor Borge hade det nog inte alltid så lätt utan fick finna sig i att spela andrafiolen(!) och bli utsatta för det ena och det andra. Lägg i denna pianoduett särskilt märke till Borges underbara minspel och skenbart förvånade ansiktsuttryck.
Lhasa sjunger ju på minst tre olika språk och en av de mer suggestiva låtarna på skivan The Living Road är Anywhere on This Road. På skivan har hon dessutom den goda smaken att ha med den libanesiske trumpetaren Ibrahim Maalouf som gör ett makalöst solo. Han spelar för övrigt på en fyrventilstrumpet som tillåter honom att spela helt andra skalor än de sedavanliga. Tyvärr inga rörliga bilder till denna låt men trumpetsolot är värt att vänta på.
Att jag är förtjust i mexikansk musik är väl ingen nyhet. Det finns så mycket musik i det mellanstora landet i väster. Influenser från mexiko letar sig också ut över världen, inte bara till grannen i norr. Lhasa de Sela är född i USA och har en mexikansk far och en amerikansk mor. Hon är uppvuxen Mexiko och USA men är nu bosatt i Kanada. Hon blandar friskt mexikanska influenser med psykedelisk rock, country, östeuropeiska och orientaliska tongångar. Som gästartist har hon dessutom uppträtt med bland andra Tindersticks och den franska gruppen Bratsch.
Ett tag vistades hon i Europa och förenade sig med sina tre systrar i en nycircus och teatergrupp (som en fullständigt oviktig upplysning i sammanhanget vill jag här tillägga att jag 2004 var på en märklig föreställning med en nycircus vid namn Cie Cirque vid Röda Sten i Göteborg där två av artisterna hette De Sela i efternamn!). Nåväl, Lhasa De Sela har en sådan där gåtfull vacker röst som jag smälter fullständigt för. Sedan har hon också god smak när det gäller att välja musiker. Hennes två album La Llorona och The Living road har därför sålt i förvånandsvärt stora upplagor - närmare en miljon ex- för att vara en smal ganre.
Jag läser att Lars Hollmer har dött och inser att Sverige har förlorat en stor musiker. Det finns inte många klipp med herr Hollmer på youtube men mängder av andra artister över hela världen spelar hans musik. Här är det två ryssar som ger sig i kast med Boeves Psalm som blivit en standardlåt för dragspelare.
