Brandy Beat -rester från väster

Mr Cat & the Jackal

2012-01-13T00:00:00.001+01:00

Av ren slump stötte jag på den här videon i mitt rastlösa sökande på tuben. Har aldrig hört tals om bandet tidigare och särskilt många har inte sett videon heller. Skönt dovt banjoplonk och snygga dockor.

En till då med Mr Cat & the Jackal. Något åt tangohållet.

Lyxbabianerna

2012-01-07T15:08:00.000+01:00

Eftersom mina vänner Lyxbabianerna framträder på Mitt Andra Hem i kväll tar jag tillfället i akt att spela en låt från deras senaste framträdande på Oceanen. En liten betraktelse över att livet inte alltid blir som man tänkte sig när man var ung. Ack ja. Skitliv med Lyxbabian

2012 alltså

2012-01-06T23:21:00.000+01:00

Ja, då är vi igång igen. Nytt år alltså. Jag slår på måfå lite i mina listor och chansar. Den här är en video många tittat på, men jag tar med den i alla fall. Jag brukar ju inte bli helt till mig i trasorna över instrumental ekvilibrism men det här är snitsigt. En instruktion i hur två personer spelar på en gitarr.

Julmusik

2011-12-26T13:15:00.000+01:00

Julmusik är problematisk. Egentligen tycker jag julmusik skall gå i tretakt (polska eller hambo) och ha text på svenska och sjungas i samband med snaps. Men denna jul har Franska trions julskiva snurrat på min cd-spelare i köket. Från teveserien Nordstan som jag missade, men efter att ha hört musiken, letade upp på SVT play och såg i efterhand. En mycket sevärd dokumentär.

Amerikansk julmusik brukar i allmänhet vara smörig och på gränsen till outhärdlig men ju äldre den är desto trevligare låter den i mina öron. Den här är från 1933 och således riktigt fin.

Vi avslutar med Smaklösas dramatiska epos Jul vid Lauterhorn. Tidlös och lite bortanför alla genrer....

Cesaria Evora är död

2011-12-19T19:06:00.003+01:00

Så har den legendariska barfotasångerskan lämnat jordelivet. Sjuttio år gammal enligt tidningarna, men det sägs hon inte riktigt höll ordning på åren och kunde vara betydligt äldre. Vem vet. Två dagars landssorg är utlyst på Cap Verde.

Jag såg henne en förtrollad afton på Göteborgs konserthus. Det kändes som om den samlade delen av västra Skandinaviens exil capverdianer satt i publiken. Bredvid mig satt en äldre gentleman som svagt sjöng med i alla texter samtidigt som tårarna strömmade ned längs kinderna.

Det där avslappnade svänget och hennes mjuka sorgsna röst skapar en stämning av nostalgi och sentimentalitet trots att jag inte förstår ett ord.

Steampunk

2011-12-18T22:05:00.003+01:00

På systerbloggen visades häromveckan en rysk steampunkvideo och jag tänkte inte vara sämre här. Steampunk som begrepp myntades på 80-talet men har som företeelse naturligtvis funnits mycket längre. Grunden är någon slags fascination för 1800-talets framtidsvisioner kombinerat med en vurm för ålderdomlig teknik. Om jag skulle exemplifiera genren med något är det väl Jules Vernes romaner som ligger närmast till hands. Som ett fundament hela rörelsen bygger på, liknande socialismens förhållande till Karl Marx Kapitalet. Själv upptäckte jag bilder på nätet, av datorer i trä och mässing och liknande tingestar, i början av 2000-talet och tilltalades av estetiken och fantasin i utförande.

Om varför en subkultur som blandar 1800-tal med alternativ verklighet skulle man kunna skriva en lång utredning om men det gör jag nog någon annanstans. Själv har jag utan att veta om det intresserat mig för steampunk en längre tid. Jag har läst de flesta Jules Vernes romaner och en hel del Science-fiction med retro-futuristiska drag. Michael Moorcocks Warlord of the Air, Anubisportarna av Tim Powers, Sam J. Lundwalls Inga hjältar här och Uppdrag i universum och framför allt

Hans pastisch Mörkrets Furste eller Djävulstornets hemlighet. En sanslös äventyrshistoria i ett ett alternativt Europa i tidigt 1900-tal. Ädla hjältar, ondsinta skurkar och vackra kvinnor förekommer i denna eviga strid mellan ont och gott där luftskeppen regerar luften och Wembleytornet höjer sig över London

Den film med steampunkestetik som jag närmast kommer att tänka på är De förlorade barnens ö (Jeunet och Caro 1995). En fantastisk film med märkliga karaktärer, victorianskt maskineri och en ond vetenskapsman i en dystopisk värld.

Musik i steampunkstil är inte på något sätt enhetlig. Det finns renläriga som spelar på (relativt)gammaldags vis med akustiska instrument och andra som använder den moderna tidens teknik för att skapa en illusion av en annan värld.

Den här var med i systerbloggen men den är så intressant att jag bara inte kan låta bli att ta med den här också. Ett inlägg i debatten om vad steampunk är med en tydlig bild av vad låtskrivaren anser vara rätt och riktigt. Lite mindre renlärig är Ghostfire med The last steampunk walz

Det var allt för tillfället men jag återkommer i ämnet.

Durspel på Cap Verde

2011-11-11T16:21:00.001+01:00

Jag har ett tvåradigt diatoniskt dragspel, ett lite lurigt, begränsat instrument som i Sverige mest förknippas med folkmusik. Ur denna sorts instrument kan man emellertid skapa mycket olika musik.
Cap Verde är en ögrupp i Atlanten utanför Afrika som varit en portugisisk koloni. Där sitter Sema Lopi med sitt Hohner Erica och spelar framför en liten grupp åhörare. Musikstilen heter Funaná och det låter definitivt inte som i Sverige.

Durspelare i Sverige brukar dock sällan uppvaktas med sådan närgången dans som mannen i den här videon. Ytterligare en låt, en långsam funaná med samma namn som sångaren.

Låten Sema Lopi känner jag igen från en gammal LP jag har. På 80-talet återupplivade popgruppen Bulimundo musikstilen funaná genom sitt elektrifierade gitarrdominerade sound. Här Sema Lopi igen. Fin låt med elegant gitarrspel men den klagande refrängen får åtminstone mig att associera till en svårare baksmälla!

Cumbia igen

2011-11-08T21:53:00.000+01:00

Visserligen är det höst och förkylningarna duggar som spön i backen, men ärligt talat har det inte varit allt för introvert och dyster musik på spellistan en tid nu? Som alltid när jag vill bli på bättre humör och se saker från en soligare synvinkel är det cumbiarytmer som gäller. Si, denna gång får den gamla gruppen (startades 1962) Los Corraleros de Majaguel som får stå för musiken.

Franskt skägg

2011-11-04T18:32:00.001+01:00

Fast å andra sidan behöver man inte sjunga på engelska bara för att man har skägg. Det franska bandet Arit innehåller en man med en imponerande skäggväxt. Låten har lite skräckfilmsfeeling i refrängen.
Lite irriterande till att börja med men rätt vad det är så fastnar det.

Brown Bird

2011-10-22T09:57:00.002+02:00

Så här på hösten är man inte alltid så uppåt. Den glada somriga musiken har tappat sin charm. Var det ens någon sommar? Nej, lite smådystert plinkande på diverse stränginstrument har till vardags ersatt blås och slagverk som dominerande musikform. Och det finns otaliga band från olika länder som uppfyller detta kriterium. Visst blir det lite anglosaxisk slagsida(i början försökte jag undvika det engelska idiomet på den här bloggen, men man kan ju ändra sig). Brown Bird är ytterligare ett av alla dessa band som jag aldrig hört talas om, men en trivsam bekantskap. Inte påträngande men ett stillsamt sväng i bakgrunden som passar en fuktig oktoberdag.

En intervju angående den senaste skivan The Devil Dancing med små smakprov på musiken. Ett imponerande skägg vilket nu för tiden ger en antydan om hur musiken låter.

Gitarr, banjo, fiol och cello(!) live från vardagsrummet. Härlig lågbudgetproduktion som ofta säger mer än pengaslukande projekt.

Så värst mycket rörliga bilder fanns inte på youtube men jag lägger ut lite låtar, faller det någon på läppen finns faktiskt Brown Bird på Spotify.

Kungsgatan

2011-10-16T11:45:00.000+02:00

Jag såg den fina isländska filmen Kongavegur i vintras. En skruvad historia om ett husvagnsläger i ett gråmulet landskap som gud glömt. Komplett med en övernitisk uppsyningsman och diverse udda existenser. Klart sevärd. Att denna isländska succé skulle dyka upp på svenska biografer är väl otänkbart, men vem vet, kanske kommer den i SVT en dag. Annars bör den väl flyta runt där ute på nätet någonstans.....
Nåväl, helt plötsligt dyker delar av filmen upp i en video med Lovísa Elísabet Sigrúnardóttir eller Lay Low som hon kallar sig. Och visst, hon har gjort flera av låtarna i filmen.

Konsten att spela gitarr

2011-09-28T23:17:00.000+02:00

Dags att ta fram gitarren igen och börja öva. Jag har ju gjort fel hela tiden. Så här skall det förstås gå till.

Fan, vad glad jag blir av den här videon. Musik som gnistrar och glimmar från Botswana
På Youtube står en träffsäker kommentar som jag inte kan låta bli att återge:

"my friend has had guitar lessons since he was in the fifth grade and owns 6 guitars and 4 amps, cumulating into over $15,000 worth of guitar equipment, and it all collects dust in his attic while he sits on his ass and plays call of duty all day. This video makes me want to punch him in the face."

Country & Eastern igen

2011-09-28T00:06:00.001+02:00

Fast mer Country & Eastern än Paula Darwish & the Country and Eastern band kan det väl inte bli. Självfallet är det Dolly Partons hit Jolene som görs om i en orientaliskt klingande verison.

Väster och öster

2011-09-05T22:58:00.000+02:00

Blandningar av olika musikstilar är något av bloggredaktörens favoritämnen. Gärna en sanslös cocktail, som ändå på något sätt fungerar. Termen Country & Eastern har en slingrig historia på några decennier bakom sig. Först tycks den ha betecknat countryband med hemvist på den amerikanska östkusten.När amerikansk country sedan blandades med influenser från mellanöstern utökades begreppet och nu används det lite hipp som happ när anglo-sachsisk songwriting mixas med tongångar från den gamla världen. No blues är från Holland men får illustrera hur man kan blanda influenser. Själva kallar de sin musicstil Arabicana, alla vill ju skapa en egen genre.Ganska fräckt, om jag får säga det själv. En låt till får det bli.

Brasilien på gammaldags vis

2011-06-19T11:46:00.005+02:00

Jag blir inte till mig i trasorna för brasiliansk musik. Det görs ungefär lika mycket ointressant mainstreamsoppa där som i de flesta andra länder. Sedan finns det någon slags faiblesse för smörig sång som jag har svårt att förlika mig med. Men guldkornen är trots det talrika, även om de ofta inte är lätta att hitta bland topplistemusiken. Ett sådant är sångaren Siba som letade sig tillbaka till rötterna. Ut på landet för att hitta de som fortfarande kunde spela på gammaldags vis. Traditionell musik från Zona da Mata i Minas Gerais i nordöstra Brasilien. Ett troget äktenskap mellan slagverk och blås som håller för påfrestningar av alla slag.

Märklig musik, liknar inte något annat. Både fyrkantigt rått och följsamt svängigt på samma gång.

Avdelningen för oanvändbara fakta meddelar att Siba även kan spela det medeltida instrumentet rebec.

Dansbandsdags

2011-06-02T22:18:00.004+02:00

Social dans till bruksmusik är populärt i stora delar av världen. Åtminstone där det är tillåtet att hålla i vilt främmande personer av motsatt kön till rytmisk musik. Några rutinerade herrar med avslappnad attityd spelar sin traditionella repertoar inför en lika van publik. En fin dokumentär från Louisianas träskmarker. Boozoo Chavis med band inpelat ngon gång på 1980-talet.

Tillbaka till rötterna

2011-05-15T18:26:00.005+02:00

Ibland, ganska ofta, letar jag efter något oförstört, något bortanför musikstudiornas fräcka ljudbilder, snygga arrangemang, skolade stämmor. Vanligen hittar man den musiken i någon avkrok som kan ligga nästan var som helst i världen. På 60-talet upptäcktes Roscoe Holcomb längst ut på en enslig bergsväg i Kentucky. Opåverkad av radio och andra påfund hade han utvecklat sin spelstil ur gammal tradition och tränat sin röst i den lokala baptist kyrkan.

Både banjo och gitarr trakterades med en arkaisk teknik som skapade ett naturligt sväng. Många har försökt efterlikna detta märkliga spelsätt, men upptäckt att det inte är så lätt som det ser ut.

Roscoe Holcomb jobbade som kolgruvearbetare under största delen av sitt liv och dog följaktligen av lungproblem 1981. Här syns han i sin hemmiljö i ytterligare ett härligt klipp där dansen(vid 1.15) lägger ytterligare en dimension till musiken.

En kväll på Park Lane

2011-04-23T21:56:00.006+02:00

Nej, jag missade inte Black Mountain på Park Lane härom veckan - för övrigt första gången jag besökte denna lokal- men jag har inte haft tid att skriva om evenemanget. Bandet var bra, inte tu tal om det, men tidig onsdagkväll och avvaktande publik (för lite alkohol) gjorde att den där riktiga stämningen inte infann sig. Lite synd för det var fräck musik.

Förbandet Spindrift överraskade med sin episka spagettiwestern-musik som manade fram bilder av torr öken, saguarokaktusar, cirklande gamar och en sammanbiten man i poncho som går mot sitt öde. Till och med indianöverfallet var inkluderat. Allt i 70-tals stil komplett med dubbelhalsad gitarr(när såg man en sådan senast?). Här är en tidigare inspelning.

Men som alltid är det otacksamt att vara förband när hela publiken väntar på huvudattraktionen. Cool var bara förnamnet.

Sydamerikansk resa 7

2011-04-11T22:13:00.005+02:00

Air Ecuadoriana hade de mest psykedeliskt målade flygplanen i världen vid den här tiden. Här är en liten utvikning om sydamerikanska piloter på plats. De var självsäkra, hade snitsiga uniformer, bländande leenden och mössan på svaj och var beredda till vilka manövrar som helst för att imponera på passagerarna, särskilt om där fanns ett övermått unga damer. Gärna lägga planen på sidan för utsiktens skull. Inte helt förtroendeingivande för en tämligen flygrädd person således.

Vi skulle över Anderna. Har ni sett filmen ”Alive”? Ja, ni fattar. Tur att det fanns sprit att bedöva nerverna med.

Nu var jag i Quito i 2700m över havet i centrala Ecuador. Men cumbian var fortfarande populär. Visserligen började höglandsindianernas flöjter och rytmer höras allt mer, men ständigt dessa envisa cumbia rytmer. Den här låten är av senare datum, men låter typisk ecuadoriansk så som jag kommer ihåg det. En glimt av Quito tror jag bestämt vi får se också.

En helt annan typ av låt som spelades ofta på radion var Maria Magdalena med Trigo Limpio som jag trodde var en Ecuadoriansk låt men som senare visade sig vara från Spanien. Men populär var den. Gräsliga flugor, ja, gräslig klädsel över huvud taget. Gräslig låt också kanske, men eftersom jag förknippar den med min tid i Ecuador får den vara med (av någon anledning har jag även den den som single).

Jodå, Quito stannade jag ett tag och gjorde avstickare ut bland bergen men efter någon vecka hoppade jag på den beryktade järnvägen ned mot kusten. Yes, serpentinjärnväg var det frågan om.

Vykortsvyer och hisnande perspektiv. Förbi vulkaner och glaciärer, ned mot låglandet och djungeln. Folk satt på taken av de vaggande vagnarna som långsamt ringlade och sicksackade sig nerför Andernas branter mot Guayaquil. Nu finns bara en kortare sträcka kvar av järnvägen men en glimt av hur det kunde te sig kan man fortfarande få. En film om detta finns förtjänstfullt utlagd på tuben.

I den beryktade hamnstaden Guayaquil var tempot hetsigare än uppe på höglandet. Folk rörde sig och pratade annorlunda. Men jag skulle jag leta efter en båt och försöka lifta till Galapagosöarna.

What a Time To Live

2011-03-31T22:07:00.007+02:00

En gång i tiden sjöng John Watts i Fischer-Z som gjorde postapocalyptiska betraktelser i baktakt i början av 80-talet. Han karakteristiska ljusa stämma hade en desperat ton som passade hand i handske på titlar som Cruise Missiles och Red Skies Over Paradise.

Nu är baktakten borta och rösten skrovligare. Samhällskritiskt? jodå, men med ett lätt nostalgiskt skimmer. En mycket vacker sång dock, från 2007.

Om någon blir nyfiken på Fischer-Z rekommenderas Red Skies Over Paradise från 1981. Min gamla LP är sönderspelad efter att gått oavbrutet en sommar. Här är titellåten.

Grottsångarna

2011-03-14T18:04:00.004+01:00

Om The Cave Singers vet jag i stort sett intet men de har ändå gått varma i min dator de senaste dagarna. Om de håller för ett längre lyssnande vet jag inte men för stunden är de helt rätt. De finns förstås på spotify och om man vill veta mer på Wikipedia.

En juvel i Göteborg (och Torsby)

2011-02-22T22:43:00.007+01:00

Nej, jag har inte missat att, den tidigare i bloggen omskrivna, Eilen Jewell med band kommer till Sverige. Jag är lite sen på tangenterna bara. Pusterviksbaren i Göteborg besöks den 23/2 och sedan bär det vidare till Stjärnan i Torsby 24/2. En oväntad men snygg bokning.

Jag har köpt biljett till Pustervik i god tid för säkerhets skull. Det lär bli utsålt. Sångerskan med den släpigaste rösten i branchen är det självklara huvudnumret men den briljante gitarristen Jerry Miller, en rutinerad herre, är värd pengarna bara han. Det kan bli en minnesvärd afton. Här är en spelning på en radiostation, inte så intressant video men en bra låt....

Kanadensisk körrock

2011-02-15T18:17:00.007+01:00

Efter ett tips lyssnar jag idag på Bruce Peninsula. Inte dansant men mäktigt på ett storslaget vis. Körsång och rock musik låter på förhand inte särskilt spännande utan ger istället lite elevuppvisningsvibbar. Men det kanadensiska bandet gör något helt annat. De låter i alla fall inte som något annat jag hört. Den kraftfulla gospelkören(!) ger bandet en tyngd som ingen elektronik i världen kan matcha.

Skivan A Mountain is a Mouth som finns på spotify har gått runt hela dagen. Här är Crabapples från en konsert 2009. Det är lite oklart hur många de är, på bilden ovan är de tio men i videon nedan bara åtta.

Den stora tystnaden

2011-02-13T23:35:00.006+01:00

Utan att riktigt veta varför slänger jag in en video som legat i lagret ett tag. Bara för att. En Cumbia från Mexico med El Gran Silencio. En fräck blandning av rock och colombianska rytmer som är mer än dansbara. Den får åtminstone mig att börja röra på mig.

Jäpp, det blir en till. Ännu mer fartfylld dessutom. Viva Mexico.

Ny skiva med Decemberists

2011-01-17T22:01:00.003+01:00

Förra plattan med The Decemberists, The Hazard of Love blev en besvikelse för många fans. I stället för det förväntade kom en skruvad rockopera som inte föll alla på läppen (undertecknad gillar den dock).

Förväntningarna var därför höga på det nya albumet The King is Dead. Och de tycks ha blivit uppfyllda. Decemberists är tillbaka i gammal god form. Skrammel och skönsång inbäddat i brittisk folkmusik och americana. Självklara melodier och intrikata arrangemang. Här är ett litet smakprov från inspelningen.

Ingen video men väl första låten från skivan med omslaget som bakgrund.

Sydamerikansk resa 6

2011-01-13T22:48:00.006+01:00

Med ganska ojämna mellanrum brukar jag lägga upp mina diffusa minnen från en resa i Sydamerika för en hel del år sedan. Om nu någon till äventyrs skulle vara intresserad. Jag försöker i alla fall, så gott det nu går, koncentrera mig på de musikaliska intrycken,

Bogotá var rätt scary på den tiden, åtminstone för en mesig svensk. Skottlossning på avstånd i natten. Beväpnade nervösa vakter överallt. En pengatransport från en bank liknade en mindre militärmanöver. Enligt (den inte alltid så tillförlitliga) pressen var en tjuv så fingerfärdig att han lyckades med bedriften att sno en guldtand från en gäspande kvinna.

Jag träffade inte så många människor utan drev mest omkring ensam. Slank in på ett och annat ställe och lyssnade på musik. Ofta fick jag nöja mig med inspelad musik på något hak och hade jag tur kunde jag få höra någon av de gamla klassikerna från storbands-cumbians glansdagar. En ny och hittills förborgad värld av blåsorkestrar öppnade sig för mig. Jag hade dittills förknippat blåsorkestrar med marschmusik och gubbjazz men fick anledning att tänka om.

Till exempel Lucho Bermudez som på 50-talet försökte lansera colombiansk musik i Nordamerika. Det gick inget vidare rent ekonomiskt men snacka om ansträngningslöst sväng.

Eller Lito Barrientos, en annan av de stora orkesterledarna som komponerat den kanske mest kända cumbian. Cumbia en do menor som med tydlighet visar att variation inte alls har med täta akordsbyten att göra.

Eller Adolfo Echeverria en annan gammal storhet som här försetts med en modern video...

Eftersom jag varken hade råd eller plats i min minimala packning blev det ett fåtal skivor som kunde inköpas. Det kändes som om jag lämnade en guldgruva utan att kunna utforska den. Mycket frustrerande. Föga anade jag att tjugofem år senare skulle vara en knapptryckning från skatterna. Men det var dags att dra vidare. Mot Anderna och mot Stilla Havet.

En juvel i skivfloden

2011-01-02T20:36:00.004+01:00

Jodå, vi inleder det nya året i USA. Jag vet att jag brukar ondgöra mig över den angloamerikanska dominansen men av någon anledning har jag haft amerikanska artister i högtalarna när jag har kört bil(vilket inte är så ofta men i alla fall). Till exempel Eilen Jewell. Knappast känd i Sverige men en cool tjej med härligt släpig frasering. Men lyssna även till bandet. Framför allt den rutinerade herren med gitarr. Jerry Miller gör underverk med små medel både i komp och solo. Titellåten från senaste platta heter Sea of Tears.

Eftersom det ligger en låt till så lägligt från samma konsert känner jag mig manad att ta med den också.

Missade spelningar och spilld mjölk

2010-11-25T00:25:00.005+01:00

Det är faktiskt ingen hejd på hur mycket spelningar man missar här i livet. En del med flit(tid och pengar) andra för man inte visste om dem eller helt enkelt befann sig på fel plats vid fel tidpunkt. Ingenting att göra åt och ingenting att gråta över, eller jo ibland. Dylan LeBlanc på Pustervik hade jag till exempel velat sett häromveckan. Det är typiskt en såndär spelning som man borde ha varit på. Jag bor dessutom i närheten.

Oh Harry vill ta tillbaka sin gata

2010-11-14T12:31:00.006+01:00

Tyvärr missade jag Oh Harry på Pustervik i veckan eftersom jag var på ett annat evenemang. Tid och ekonomi sätter gränser som är svåra att ta sig över. Harriet Ohlson som tidigare sjöng i Hellsongs gör en egensinnig musik som biter sig fast även genom datorns minimala högtalare.

Autoharp med Basia Bulat

2010-11-09T22:20:00.004+01:00

Med jämna mellanrum brukar jag rasera min ekonomi genom köpa ytterligare ett instrument till min redan allt för utrymmeskrävande samling. Troligtvis i fåfängt hopp om att jag någon gång skall finna just det instrument som känns helt rätt för mig. Som är liksom spelar av sig själv i mina händer. Där musiken kommer utan ansträngning och utan nötande av teknik och skalor. Senast i raden av instrument är en autoharp. En typ av cittra som kan spelas på flera olika sätt. Svårt att förklara så jag låter Basia Bulat visa hur det kan gå till.

Jo hon har polska rötter men uppvuxen i Kanada där hon uppträder till både gitarr, ukulele, piano och autoharp.

Otäck ballad med Richard Thompson

2010-11-05T19:01:00.005+01:00

Ylande saxofon är kanske inte något man förknippar med Richard Thompson låtar men på Sidney Wells från senaste skivan Attic Dreams får Pete Zorn tuta på rejält. En av de otäckare låtarna han gjort men de traditionella brittiska balladerna är ganska blodiga och innehåller sällan lyckliga slut. Här är det den seriemördande lastbilchaffisen Sidey Wells som är huvudperson.

Thompson vore ju inte Thompson om han inte klämde i med ett riktigt elakt gitarrsolo på slutet. Vissa - inte många - artister blir bara bättre med åren och Richard Thompson hör till dem. Texten ligger under klippet.

Oh Sidney Wells he drove the country North to South
On the walkie-talkie, shooting off his mouth
The other lorry drivers thought he was a laugh
They didn't know the truth, they didn't know the half

Sidney Wells he had a lovely line in chat
Before a girl could think he'd have her at his flat
Dansette playing soft, a gin'll do no harm
No one could resist Sidney Wells' charm

Now Cheryl was a waitress at the works canteen
Older than she looked, she'd pass for 17
Too pretty to be doing such a lousy job
Beauty queen smile, hair cut in a bob

Sidney Wells' rig came weaving down the road
At Hennessy and Sons he dropped his heavy load
Cheryl checked her make-up, looked up at the clock
She had a date with Sidney at the loading dock

Oh he led her to the woods, the sky was getting dark
She thought it was romantic, thought it was a lark
Buried in her mind there rang a small alarm
But no-one could resist Sidney Wells' charm

And he took off her clothes and threw them in a pile
He watched her stand there cold and shivering for a while
He picked up her stocking lying on the floor
And wrapped it round her neck until she breathed no more

He tried to burn the body, didn't do it well
Up on a pile of tyres, it was an awful smell
They found her poor remains and summoned the bereft
And took her to the church to bury what was left

Now Sidney Wells he was a heartless kind of rake
The blood within his veins was colder than a snake
He didn't run, he carried on just like before
Until the CID came knocking at the door

Oh the judge said, Mr Wells, the evidence is strong
Said Wells, I'll not deny, what took you all so long?
All you see is victims, all I see is brides
I'm guilty to the gills, and 7 more besides, yeah

They took him to the jail, ready for the worst
Justice would be served, but who would get there first?
He bled like a pig slaughtered on a farm
The inmates weren't impressed by Sidney Wells' charm

Jo, skivan innehåller även en långsam sorglig kärleksballad. Som vanligt frestas man säga. Långsamma dystra låtar är en av Thompsons bästa grenar. Doom and gloom liksom. Jag behöver väl inte tillägga att den innehåller ett glimrande elgitarrsolo.

Brisa Roché

2010-10-31T22:50:00.006+01:00

Att jag hamnade på Claude Francois beror på att jag kollade in Brisa Roché, en amerikanska som bygger upp en karriär i Frankrike. Intressant artist, lite ojämn förstås men klart hörvärd. Hon sjunger på både franska och engelska, lite singer-songwriter, med en internationell touch.

Mest kända låten är kanske Whistle som har en snygg melodi med ett långsamt ompa-omp komp och därför följdriktigt hamnat på några samlingar.

Jo, hon medverkar på en skiva (Autrement Dit) där några av dagens artister tolkar Claude Francois repertoar. En skiva jag lyssnat på en hel del på den senaste tiden. Här kommer smakprov från skivan som faktiskt går att hitta på spotify.

Claude François Autrement dit Vidéo attitude sélectionnée dans Musique

En stilig koreografi

2010-10-20T20:52:00.008+02:00

I Mars 1978 försökte Claude Francois rätta till en glappande lampa i ett vått badrum. Det satte punkt för en imponerande karriär inom franskt musikliv, som innefattade en lång räcka hitlåtar under två decennier. Kanske är han nu mest känd för att ha varit medkompositör till en av världens mest inspelade låtar, men han gjorde framför allt massor av shower och teve-framträdanden. Hans sång och dansnummer är värda att ses om och om igen. Svårt att inte dra på munnen. Koreografier tycks sällan åldras med värdighet.

Den kända låten? "My Way" som i orginal hette "Comme d’habitude" men omarbetades av Paul Anka och sedan spelades in av Frank Sinatra. Men så här lät orginalet.

Två band på båtar

2010-10-15T19:27:00.005+02:00

I sin nya serie "Black XS Live Sound Take Away Shows" har La Blogotheque lämnat Frankrike och rest ut i världen för att filma lokala band. De tar med sig det mexicanska bandet Plastics Revolution på en båtfärd. Av en lycklig slump kommer en av medlemmarna på att de skall försöka spela ihop med ett ambulerande mariachiband i en annan båt.

Plastics Revolutions annars rätt så tillintetsägande musik har aldrig låtit bättre. La Blogotheques lyckas som vanligt pressa ut det bästa av ett tämligen okänt band och jag kommer med spänt intresse följa "Take Away Shows" ut i världen.

Mariachiband (bröllopsorkestrar av engelskan mariage) kan uttrycka både smärta och glädje. Jag kan inte låta bli att slänga med en gammal mariachilåt med filmidolen Pedro Infante. Bara för att illusrera musikstilen.

Ett IKEA-trumset i Frankrike

2010-10-13T22:01:00.005+02:00

I Frankrike gör flera produktionsbolag märkliga och underbara videoinspelningar med olika typer av band. Dessa anspråkslösa tagningar tycks på något sätt locka fram det bästa hos banden. Här är det det amerikanska O'Death som gör en finstämd version av sin låt Home. Trumsetet består främst av en IKEA-stol i plast och en pappkartong.

Om någon till äventyrs missat O'Death så slänger jag med deras genombrottslåt som hördes i ofta i etern för några år sedan. Skramlig, tungt, innerlig och skitbra. Resten av skivan var lättare att glömma.

Jungle Blues

2010-10-06T22:16:00.005+02:00

C.W. Stoneking är född 1974 fast låter som om hans födelseår vore runt år 1900. En ny bekantskap för mig, men en angenäm sådan. En härlig video som trots sin lågbudgetimage sannerligen inte är något hastverk. Snygga 20-tals riff i blåset med en svag calypsoförnimmelse.

Visst är låten inspirerad av tjugtalet men uppvisar rätt stora skillnader mot kompositörens Jelly Roll Mortons egen Jungle Blues.

Två band på Pustervik

2010-09-22T01:00:00.005+02:00

Tyvärr och av någon anledning hade Timber Timbre bestämt sig för att lägga på en hel del eko. Mycket eko. Alla låtar fick en likartad och rejält otydlig ljudbild. Man hörde med andra ord inte ett jävla ord. Synd på så rara ärtor för inspelningarna är riktigt bra.

Desto gladare blev man däremot av Phosphorscent som med stora mått överträffade sin ändå mycket bra skiva. Och därmed bekräftade att även klassisk rockmusik är som bäst just nu(och inte för 30-40 år sedan som nostalgikerna framhåller). Självsäkra, coola, snortajta med självdistans. Vad mer kan man begära?

Inspelningen är från igår i Köpenhamn! Brandybeat är för en gång skull på bettet.

Run Chicken run

2010-09-05T20:10:00.003+02:00

Ett annat av alla dessa folkligt förankrade band med rötterna i den amerikanska musikmyllan är Felice Brothers. Som vanligt är de lite ojämna, en blandning av dystra ballader och mer taktfasta rytmer. Tidvis riktigt bra. Min favorit är nog Run Chicken Run, en av de svängigare låtarna. Flera liveinspelningar med rörliga bilder ligger på Youtube men ljudkvalitén är så dålig att jag väljer en stillbildsversion.

Sunkig varitéstämning på landsbygden

2010-08-28T23:51:00.003+02:00

Just den här typen av video med lite småsunkig varitéstämning poppar med jämna mellanrum upp i etern. I just love it. Detta är dessutom ett tillräckligt bra band för att matcha stämningen.

Alela Diane

2010-08-26T22:09:00.005+02:00

Av någon anledning har jag på senaste tiden lyssnat ganska mycket på engelskspråkiga damer. Varför vet jag inte, men det blir så ibland. Man lyssnar på en artist och hittar en annan i samma stil och så håller det på. Helt plötsligt har man en blandlista på ett tiotal artister. Det här är titellåten på Alela Dianes senaste skiva.

Lite mer lågmäld är The Rifle men inte sämre för det. Skarpskuren röst och intressant frasering. Och hon behärskar verkligen gitarren. Stabilt och rytmiskt. Hon påminner om en annan artist....tror jag... men jag kommer inte på vilken.

Way Out West 2010

2010-08-15T21:41:00.004+02:00

Jo, visst var jag på Way Out West också. Mest för att se en massa band jag aldrig hört tidigare. Men Mumford & Sons kände jag faktiskt till. Det verkade resten av publiken också, att så många kunde sjunga med i alla låtarna, inte bara refrängen utan hela texten, var förvånande.

Självfallet var de mycket bättre live än på skiva. Ståpäls. Vi tar ett klipp från balconytv i Dublin också.

Gammal knastrig calypso 3

2010-08-05T23:13:00.003+02:00

Tillbaka från semestern så fortsätter jag envist med gammal calypso ett tag till. Lord Caresser var en av de stora på 30-talet. Tyvärr inga rörliga bilder men ett par härliga låtar. Först Gertie som behandlar om kontrasten mellan fattiga och rika.

För säkerhets skull även låten om Edward VIII som abdikerade för att gifta sig med Mrs Simpson. Ack, vad kan kärleken inte ställa till med.

Tiden går obevekligt framåt men samhällen förändras men jag undrar om vi inte förlorat något på vägen. Kanske är det tonen och stämningen i gamla 78-varvare som får mig att fundera i dessa banor.

Gammal knastrig calypso 2

2010-06-25T09:00:00.002+02:00

Ytterligare en gammal calypso som även den har Wilmoth Houdini som upphovsman. Här är det dock Gracie Barrie som sjunger om att hon var tvungen att slå in skallen på sin karl. Vilken kvinna!

Gammal knastrig calypso 1

2010-06-19T09:11:00.005+02:00

Jag återvänder till Trinidad men tar ett ännu längre kliv bakåt i tiden, till calypsons guldålder, på 30-talet. Då var calypson full av politisk kommentarer, satir och tvetydigheter i kombination med snygga blåsriff, genialiska solon och dansanta rytmer. Mannen med det fantastiska artistnamnet Wilmoth Houdini inleder med Black but Sweet. Lägg märke till trumpetsolot!!!

Om ni känner igen inledningsriffet så har använts i flera låtar på senare tid. Här har vi en hopprepsvideo med riffet som bärande tema.

Wilmoth hette egentligen Hendricks men tog namnet Houdini efter den världsberömde utbrytarkungen som dött 1926.
Harry Houdini var mest känd för sina utbrytartricks men använde också sina kunskaper till att avslöja personer med påstådda övernaturliga gåvor. Han var en tidig superstar i underhållningsbranschen och hann även med en kort filmkarriär som vi kan se i följande trailer.

Sydamerikansk resa 5: Colombia

2010-05-14T23:30:00.010+02:00

Som en påminnelse om vår dödlighet och aeronautikens nyckfullhet var El Dorado flygplatsens landningsbana kantad av flygplansvrak. Colombia var redan på den tiden illa beryktat. Enligt guideböckerna var det genomkorrumperat, fattigt och smutsigt med en galopperande kriminalitet(det här var innan förändringarna på 90- och 00-talet). Och jo, det stämde, men vilken musik det fanns. Jag blev helt översköljd av cumbia från alla barer, resturanger och skivaffärer. En av de mest populära artisterna var dragspelaren Lisandro Meza(han spelar på ett treradig durspel-Hohner Corona). Jag köpte några skivor med honom som jag med viss möda lyckades få med mig tillbaka till Sverige. Den coolt svängiga Entre Rejas var en av låtarna.

Här är han med en lite större orkester. Det ansträngningslösa svänget är kännetecknande för colombiansk musik. Många rytminstrument samverkar i en egentligen ganska enkel rytm. Men så jävla snyggt. Cumbiarytmen är nog den av alla rytmer som får mig på bäst humör och är därför en perfekt partymusik.

De sista poeterna

2010-04-04T20:04:00.006+02:00

Tillbaka till 70-talet och stillbilder igen. The Last Poets var föregångare inom svart musik när det gällde politiska budskap. Slagverk bildar bakgrund till rytmiskt pratsjungna texter. Fortfarande lika aktuella. Raden "Dow Jones owns the peoples homes" verkar förutspå framtiden kusligt väl. E Pluribus Unum är för övrigt mottot på USA:s statsvapen.

Men när revolutionen kommer blir det andra bullar. Inga reklamavbrott då inte.

Djävulen och jag

2010-03-16T21:29:00.006+01:00

Jo, jag vet att det var en cover. Gil Scott-Heron kan sin musikhistoria och gör en nytolkning av Robert Johnsons legendariska låt Me and the Devil(se föregående inlägg). Covers kan göras på många olika sätt. Det vanligaste tycks vara att göra en själlös kopia utan den nerv som gör orginalet bra(se till exempel alla de enfaldiga svenska coverbluesband som monomant misshandlar amerikanska orginal- det borde självfallet vara straffbart. Nu avvek jag från ämnet men jag blir så upprörd bara jag tänker på det).

Gil Scott-Heron gör som sagt var något helt annat. Men låt oss höra det epokgörande orginalet också. Och för ordningens skull: det är bara en gitarrist.

Animeringen är inte så dum. Anspelar på historien om hans avtal med Djävulen i vägkorsningen. En berättelse som bland annat dyker upp i filmen O Brother, Where Art Thou. Den mytomspunne R.Johnson korta liv tog slut 1938 efter att ha blivit förgiftad av en svartsjuk äkta man. Han har sedan fått inte mindre än tre gravstenar uppsatta efter sig, i den amerikanska södern. Var han egentligen ligger är oklart.

Livstecken från revolutionär rappare

2010-03-13T17:53:00.011+01:00

Jag brukar med jämna mellanrum lufta min ovilja mot amerikansk rap. Framför allt den infantila variant där någon valt ut världshistoriens tråkigaste rytm och en snabbrabblare med enstaviga rim, ondgör sig- inte över samhällssystemet i sig- utan sin egen plats i det.
Nej, bättre var det förr när uppretade agitatorer som Gil Scott-Heron läste lusen av det amerikanska samhället till suggestiv musik. Revolutionen skulle verkligen inte bli tevesänd.

Fast han kallades "the Godfather of rap" gav han inte mycket för de flesta moderna rap-artisterna som han ansåg vara obildade posörer utan politisk medvetande. Vilket man kan höra i Message to the Messenger från det tidiga 90-talet.

Trots en rejäl djupdykning i drogträsket med fängelsevistelser som följd har den gamle rabulisten tagit sig samman och kommit med en ny skiva 2010. Delvis sensationellt bra skulle jag vilja säga. Blytungt komp. Rösten är ärrad och medfaren men full av kraft. Me and the Devil.

Glimrande gitarrspel och cool kontrabasist

2010-02-25T00:43:00.002+01:00

Jag har väl skrivit rätt mycket om Richard Thompson redan men jag hittade denna pärla på tuben och kan inte låta bli att spela den. Självfallet är gitarrspelet lysande men kolla på gamle Danny Thompson (inte släkt) på kontrabas. Vilket lir! Få personer är så coola vid 70 års ålder. Respekt.

Sydamerikansk resa 4: Maraccas i Caracas

2010-02-20T16:50:00.011+01:00

Med ytterst oregelbundna mellanrum har jag publicerat mina musikaliska intryck från en resa till Sydamerika för ganska länge sedan. Det är nu dags för avsnitt nummer 4.

Flygplatsen låg vid kusten, ett par mil från Caracas. En modernt betongbygge med en muskulös luftkonditionering som fick resenärerna att huttra och ådra sig förkylningar. Den tropiska hettan slog därför emot mig som en vägg när jag klev ut och banade mig väg mellan alla påträngande taxichaufförer, för att ta mig till den betydligt billigare lokalbussen. Jag tog mig till centrum och hittade nattlogi i något som till konstruktion och utförande påminde om ett cellfängelse.

Det här var på oljeboomens tid men långt innan Chavez. Pengarna flödade, åtminstone till de rikas fickor. Staden var en enda arbetsplats. Nya hus, nya vägar, ny tunnelbana; men inget var färdigt. Överallt nya, stora amerikanska bilar, ingen utan bucklor. Nya dofter, nya synintryck och ny musik. Jag var i Sydamerika.

Oscar D’Leon är född i Caracas men har avancerat till mega-stjärna inom latinmusiken och hördes förstås på radio och kassettband. Snyggt men ovanligt att spela kontrabas och sjunga.

Fast salsa var inte någon dominerande musikform utan tävlade om mediautrymmet med många andra stilar. Cumbian var till exempel omåttligt populär i alla länderna jag besökte. Pastor Lopez är född i Venezuela men verksam i Colombia med en lång karriär bakom sig.

Men kunde man då spela maraccas i Caracas? En Venezolansk folklore-ensemble får visa hur det går till.

Efter någon vecka i Venezuela kände jag mig acklimatiserad nog att bege mig mot Colombia. Ett land med ett genuint dåligt rykte, men ändå på något sätt, lockande.

Che Sudaka i Göteborg

2010-02-18T23:29:00.003+01:00

Tyvärr finns det inga inspelningar som matchar ett uppträdande av Che Sudaka. Av alla band jag sett - och det är åtskilliga tusen- ligger Che Sudaka i särklass när det gäller livespelningar. Med rötterna i gatumusiken och med punkens energi är det förmodligen det hårdast arbetande bandet på planeten. Gårdagkvällens uppträdande på Musiken Hus i Göteborg var inget undantag. Kanske uppnådde de inte samma höjder som en ljummen sommarkväll vid Nämforsen härom året, men för att vara en mörk onsdagkväll i februari var det häpnadsväckande. Som sagt var, inspelningarna ger bara ett svagt återsken av livekänslan, men här är ändå en ny video.

En monsterstad i förändring: Bogotá

2010-02-03T20:53:00.002+01:00

Jag satt som förtrollad av nummer tre i SVT:s serie Monsterstäder som denna gång behandlade Bogotá i Colombia. En enorm förslummad höglandsmetropol där våldet och misären var det mest kännetecknande.
Men i mitten av 90-talet drog en skäggig universitetsrektor ned brallorna och moonade sin publik och startade därmed en process som helt förändrade stadens karaktär. En av de bästa dokumentärer jag sett och dessutom hoppingivande vilket man minsann inte är bortskämd med. Filmen visas i repris i kväll och finns på SVT Play till 2/3 2010. I ljudspåret ligger cumbiarytmerna, svagt men ändå klart urskiljningsbara, och bidrar till stämningsläget. Det finns nog ingen musik eller rytm som får mig på så gott humör som just cumbia. Här är det det tre-radiga durspelet som står i centrum hanterat av Alfredo Guiterrez

Uptown Top Rankin

2010-01-31T14:24:00.006+01:00

När det gäller Reggae är ju 70-talet guldåldern. Spretigt och utforskande utan klara gränsdragningar. En skiva som jag saknar i min skivsamling är Althea & Donna Uptown Top Rankin. Annorlunda och fräck på det där oefterhärmliga 70-talsviset. Det här live-framträdandet ger oss även en antydan om att kläd- och frisyr-ideal har förändrats något. Låten blev etta på Englandslistan 1978.

Bakom sig har de The Revolutionaries med gräddan av Jamaicas musiker. Althea & Donna släppte flera singlar men fick ingen mer hit. Tyvärr. En av mina personliga favoriter är Make A Truce. Stenhårt komp med bland andra Sly & Robbie på trummor och bas; Bobby Ellis på trumpet; Herman Marquis på saxofon och Vin Gordon på trombon.

Fridsam trombonist

2010-01-15T23:15:00.004+01:00

En betydligt fridsammare trombonist än föregående man är Rico Rodriquez. Två år yngre, lärde han sig trombonspel av Don Drummond. Har spelat i otaliga sammanhang på Jamaica och i England. Liksom hos Drummond är det är inga blixtrande passager, utan snarare tyngd och stor ton som är kännetecknande. Min favoritplatta är hans instrumentalskiva Man from Waraika. Rytmiskt magnifik. Och lyssna bara på trombonspelet........

Snacka om stor ton...

Ytterligare en låt från samma skiva.

En intressant intervju med Rico finns i den här dokumentären om ska. Han menar att man måste lida för att kunna bli en bra instrumentalist. Bara den som vet vad det innebär att vara fattig kan bli en god musiker.

Trombonspelande mördare

2010-01-10T18:27:00.004+01:00

Å andra sidan tycks viss musik vara helt tidlös. Vi ligger kvar i 60-talet men förflyttar oss till den västindiska övärlden. Närmare bestämt Kingston, Jamaica 1964. I Studio One, ägd av Clement Seymour "Sir Coxsone" Dodd spelas ett ett antal legendariska låtar in med trombonspelaren Don Drummond.

Don Drummonds karriär tog abrupt slut 1965 när han dömdes för mord på sin fästmö, den exotiska dansösen Anita "Marguerita" Mahfood. Han ansåg dock inte vara tillräknelig och hamnade på Bellevue Asylum(intressant namn på ett dårhus förresten) där han dog 1969. Som trombonist blev han dock stilbildande och hans påverkan hör än idag. Inte minst i Östeuropa där tusentals ska-band vuxit upp efter järnridåns fall.

En av mina favoriter är ljudmässigt Let George do it som har underbart släpiga trummor och en härligt burkig ljudbild.

Pop i topp

2010-01-05T12:46:00.005+01:00

Det nya året har tagit fart och vi är dessutom inne på ett nytt decennium. Själv hinner jag inte med utan tar spjärn i det förgångna. På den gamla svartvita tiden i det förra millenniet. En lättsam duett som visar tidens gång på ett svindlande sätt.

Som en inblick i en helt främmande kultur fast det är i Sverige. Märkligt. Det är väl inte så mycket musiken och tekniken som attityden som ger ett så sällsamt och exotiskt intryck.

Johnny Cash på tyska

2009-12-05T20:25:00.008+01:00

Johnny Cash fick ju en renässans på gamla dagar och kultstatusen har bara ökat efter hans frånfälle(2003). Dock har vissa delar av hans karriär varit tämligen okända. Jag tänker då på hans försök att slå sig in på den lukrativa tyska marknaden i slutet av 50-talet. Sällan nämnda i biografier eller diskografier på nätet. Men nu finns äntligen fem av låtarna på Youtube. Till och med min favoritlåt Wo ist Zu Hause, Mama Tja. vad skall man säga? Uttalet är inte enligt men faktiskt bättre än man kunde vänta sig. Fast visst blir det krångligt där i slutverserna på Wo ist zu Hause, Mama. Här är alltså Johnny Cash med i full frihet på tyska. Vi börjar med Wer kennt Den Weg tillsammans med lite bilder ur karriären.

För de som vill sjunga med finns här texten:

Wer kennt den Weg

Am allerschonsten war es doch zu Haus
Und doch zog's mich einst in die Welt hinaus
Und in der Ferne suchte ich mein Gluck
Wer kennt den Weg, den Weg zuruck

Sie schenkte mir die Liebe und ihr Herz
Doch ich bracht' ihr nur Tranen, Leid und Schmerz
Denn ich verliesie und damit mein Gluck
Wer kennt den Weg, den Weg zuruck

Wer kennt den Weg zuruck in jene Zeit
Den Weg zuruck in die Vergangenheit
Den Weg nach Hause und zum ersten Gluck
Wer kennt den Weg, den Weg zuruck

Am allerschonsten war es doch zu Haus...

Jag hittade dessutom hela fem av låtarna på den här...videon är väl för mycket sagt, men stillbilden då.

En dvärg och en blåsorkester

2009-12-02T22:34:00.002+01:00

En av mina favoritvideos är 10$ bill med Cop Shoot Cop. Den har väl en femton på nacken men har åldrats med värdighet. En blandning av freakshow och marschorkester i den mexikanska öknen. Tyvärr går den inte att bädda in av någon anledning men här är den. Känns sångaren igen? Visst är det Tod A från Firewater i förförra inlägget.

Inte bara ost från Philadelphia

2009-11-22T19:22:00.009+01:00

ett annat band jag upptäckt nyligen är Man Man. Märklig ljudbild och intrikata melodier en bit bortanför det slätstrukna och naturligtvis löjligt okända i Sverige.

Bandet kommer från Philadelphia och musiken har beskrivits som "Viking-Vaudeville" och "Gypsy Manic Jazz" vilket naturligtvis är lika felaktigt som allt annat. Vanligtvis vitklädda och vitmålade på scenen kan de förlora sig i långa slagverksimprovisationer. Denna video får jag liksom inget grepp om, fast den är rätt fascinerande ändå.

Alltid lika pigga produktionsbolaget La Blogoteque spelar in på Paris gator och resultatet blir ofta remarkabelt. Utan skyddsnät.

En liten kort låt till bara eftersom den åtföljs av en enkel filmsnutt. Feathers.

Ny bekantskap: Firewater

2009-11-18T21:10:00.008+01:00

Trots att jag gång efter annan luftar min ovilja mot den anglo-amerikanska dominansen i det svenska musiklivet, finner jag mig själv ganska ofta lyssna till engelskspråkig musik. Främst då gammal sådan, men då och då hittar jag även nya band, utanför den kommersiella mittfåran. Ett sådant band är Firewater som dök upp i min iPod under hösten. Det var en låt från en samling som gjorde att jag började aktivt leta efter fler låtar.

Firewater är skapat av Tod A avbröt sin karriär för att börja om med ett nytt projekt 1997. Ett kommersiellt självmord enligt omgivningen. Men med influenser från Östeuropa och ännu mer avlägsna platser blev Firewateren föregångare till mer framgångsrika band som Beirut och Gogol bordello. De första skivorna fick tämligen begränsad spridning men i och med internets utveckling har även Firewaters lyssnarkrets vuxit. Här är en livetagning av Hey Clown (ej att förväxla med Jan Malmsjös gamla festivalschlager)

Jag inser här hur svag jag är för kvinnliga trombonister.....Här en annan livespelning på en radiostation.

Tod lämna USA efter Bush hade blivit president och reste ut i världen för att uppleva de länder USA bombade. Samtidigt skulle han spela in sina låtar med lokala musiker. Här berättar han själv om projektet.

En lågbudgetvideo spelades in under resan i flera länder.

Okay då, ytterligare en radiosession...

Besökande virtuos

2009-11-10T20:50:00.005+01:00

Sedan länge har jag biljetter till världens mest underhållande gitarrist, Bob Brozman som spelar på Nefertiti i Göteborg 11/12. Jag såg honom senast för två år sedan och det var en fantastisk uppvisning. "thats impossible" som en engelsktalande man uttryckte det. Och det var inte bara gitarrspelet som var bländande utan också mellansnacket som står i en klass för sig. Han skulle lika gärna vara stand up artist för han är en kaxig jävel som är lika slängd i käften som han är flink i fingrarna.

Hur gör han då? Ja, han har gett ut dvd-skivor med instruktionsfilmer och gjort teveprogram. Så har kan man till exempel göra...

Den hät låten var en av favoriterna förra gången...

Fast å andra sidan...

2009-10-14T21:22:00.004+02:00

behöver man inte vara särskilt fingerfärdig för att spela gitarr. Tidigare har jag haft med en helt armlös gitarrist. Cedell Davis har armarna kvar men drabbades som ung av polio men lärde sig spela i alla fall. Under en spelning gjorde polisen en raid, panik utbröt och Cedell blev nedtrampad, bröt båda benen och blev rullstolsbunden. Han fick återigen byta stil och med hjälp av en bordskniv och en uppochnedvänd gitarr kunde han fortsätta sin karriär. Rått och kraftfullt är bara förnamnet.

Sjövild gitarr

2009-09-29T21:03:00.005+02:00

Fast vad är egentligen en bra gitarrist? Tja, flink i fingrarna förstås, men det räcker inte. De måste ha en personlig stil som skiljer dem från mängden, som också är svår att efterlikna. Oförutsägbar och gärna med en udda personlighet. En av dessa udda existenser som jag haft förmånen att se live är Eugene Chadbourne. Han gästade Resturang Louise i Göteborg, någon gång på 90-talet, när jag var där för att dricka öl. Eftersom det vanligtvis var extremt trista coverband i blues-genren som stod för underhållningen hade vi satt oss i ett rum så långt från musiken så möjligt, men efter ett tag var jag tvungen att gå och kolla vad som hände eftersom det inte lät som något jag hört innan. Höll de på att stämma fortfarande? Nej, istället var det en man (med utseende likt bindgalen Göran Greider) som hanterade en elektrifierad kratta!

Här spelade han gitarr efter noter av John Zorn. De som bor i södra Sverige har faktiskt möjlighet att se honom i Köpenhamn på Kunstforeningen Det Poetiske Bureau Griffenfeldsgade 52 den 4 november. Det kommer med största sannolikhet att bli en märklig föreställning.

Dynamisk Duo

2009-09-27T20:54:00.004+02:00

Det finns vissa låtar som bara finns där. Två gitarrer som spelar så där sanslöst snabbt och samtidigt melodiöst dyker titt som tätt upp i huvudet. Jag vet vad det är. Den där låten som så många gitarrister försökt sig på. Fast inte jag.

Jag har tränat skalor och grepp tills jag fick blåsor och händerna värkte. Men jag saknade tålamod och talang. Jag gav mig på andra instrument där det var kortare mellan trappstegen. Fast ganska ofta tar jag upp gitarren(som står strategiskt placerad i mitt hem) och plinkar lite valhänt. Men jag har aldrig försökt spela Mediterranean Sundace. Jag vet mina begränsningar.

Jag kommer ihåg när jag hörde den första gången i radio(någon typ av specialprogram för gitarrmusik) och blev helt knäckt. Jag köpte skivan Elegant Gypsy med Al Di Meola(1977) och lyssnade på den massor av gånger, sedan tröttnade jag och glömde bort stycket men något decennium senare tog jag fram skivan igen. Och visst, den är fortfarande gnistrande. Duetten mellan Al Di Meola och Paco De Lucia. Här är den i en live upptagning.

Ansträngningslös snabbhet

2009-09-22T21:14:00.004+02:00

Vi fortsätter på gitarrspåret och tittar på några gråmelerade herrar, någon gång i mitten av 70-talet skulle jag tro. Det är en häpnadsväckande musik de till utseendet och uppträdandet anonyma herrarna skapar. Framträdande är den irländske gitarristen Louis Stewart som via en cool inledning vevar upp tempot av slänger ur sig ett gnistrande latinkryddat solo. Virvlande snabbt med full kontroll och ändå inte bara en uppvisning utan fullt av levande musikalitet. Jag hade nästan glömt att jazzgitarr kunde vara så här bra när jag fick tips om Louis Stewart.

Ett parallellt universum

2009-09-20T22:45:00.005+02:00

Vi är så tillvanda av den anglosachsiska normaliteten att allt utanför denna sfär verkar mystiskt. Fransk musik och kultur är numera i det närmaste utrotad i Sverige. Själv är jag djupt okunnig och min skolfranska är mindre än rudimentär. Men jag brukar då och då stöta på franska artister i mitt planslösa sökande på nätet. Det är en annan värld. Så lika men ändå så annorlunda. Allt den engelsktalande världen har, kan man hitta också i den fransktalande. Fast med en lika typiskt som distinkt fransk touch.
Goda gitarrister och låtskrivare finns det till exempel gott om. Här är det Sanserverino som tillsammans med Hervé Legeay gör en Django Reinhardt inspirerad låt. Fräckt, fartfyllt och mycket franskt. Nonchalant och punkigt men ändå traditionellt.

Speedlatin

2009-09-07T22:53:00.005+02:00

Det finns ju ganska många som spelar gitarr så där lite till husbehov. De kan tre-fyra ackord och klarar sig med det. Andra tränar lite mer och kan fler ackord och eventuellt dra ett solo. Sedan finns de de som blir mer eller mindre besatta och övar upp sin fingerfärdighet i timma efter timma. De flesta följer dock redan väl intrampade spår och vågar sig inte utanför dessa. Några enstaka har både träningsviljan och modet att bryta upp egna stigar långt bortom allfartsvägarna.

Någon gitarrist är jag inte. Jag har ju ett par gitarrer hemma, kan ta ett antal ackord och spela några skalor. Jag vet hur svårt det är. Då är det knäckande att se de där virtuoserna, där inga tekniska hinder tycks finnas, där kontrollen är fullständig och farten hisnande. Diablo Rojo med Rodrigo y Gabriella

Ytterligare en låt med remarkabel teknik. Tamacun.

Tyckte ni det här verkade svårt så har de faktiskt lagt ut en instruktionsfil på youtube.

Gitarrsolon

2009-08-29T16:17:00.006+02:00

Visst har jag hört Wilco förut. Åtminstone så där lite i bakgrunden. Jag har haft vänner som påpekat deras storhet och jag undrar till och med om jag inte har en skiva någonstans. De har dock inte gjort något intryck på mig så vitt jag kommer ihåg. På Way out West härom veckan blev jag emellertid nästan kusligt tagen av bandet. Det är ju inte riktigt min musikstil och jag brukar nuförtiden inte gå i spinn vare sig av amerikansk traditionell rock eller gitarrsolon. Men låtarna, framförandet och Nels Clines känsliga solon berörde mig djupt. Återigen ett exempel på att musikaliska intryck kan vara helt oförutsägbara. Från DVD:n Sky blue sky.

Vad sysslar Nels med egentligen? Sånt här gör att jag inte vill röra min gitarr på ett bra tag. Suck.

Afrosväng på Way out West

2009-08-18T18:32:00.006+02:00

Knappt hinner man komma hem från den ena festivalen innan nästa börjar på hemmaplan. Ja, Way out West menar jag förstås. Första bandet jag såg var Seun Kuti med sitt Egypt 80. Bandet han tagit över efter sin far som dog i mitten av 90-talet. Och milde herre vad det svängde! Afro är väl inte min favoritgenre, det kan lätt bli ett mekaniskt hej & hå dunkande, men här kom trance-gunget som ett brev på posten när det rutinerade manskapet satte igång. Här är en inspelning från Dakar 2005 som ger en svag aning om hur det lät

Sommarens första festival avklarad

2009-06-15T23:20:00.004+02:00

Orchestra Baobab var precis så bra som man kunde förvänta sig. Buju Banton visade på stort hjärta och showmanskap, Konono Nr1 var det absoluta trancebandet men främst sätter jag nog ändå Speed Caravan. Det fransk-algeriska bandet är precis så mycket 2000-tal det är möjligt att vara. Dator förstås men också darbuka, el-oud i Hendrixstil plusen sanslöst flyhänt basist. Helt obetalbar blandning och sanslöst svängigt. Det finns ingen riktigt bra video med dem men håll till godo med detta smakprov.

Festivalsommar: Orchestra Baobab

2009-06-04T23:09:00.009+02:00

Det är hög tid att kolla upp vilka band som spelar på sommarens festivaler. Det tycks vara större utbud än någonsin. Vad skall man välja? Eftersom jag bor i Göteborg börjar jag nog med Clandestinofestivalen som denna gång äger rum vid Röda Sten 12-14 juni. Jag har tidigare ondgjort mig över festivalens information och utformning men det tycks som om sakernas tillstånd har förbättrats. Utbudet är blandat men den senegalesiska legenden Orchestra Baobab är förstås utropstecknet. Den uppstod 1970 och etablerade sig snart som den främsta musikgruppen i landet. Nya hetsigare musikstilar uppstod efterhand och Baobab kom att betraktas som "ute" och avvecklade sin verksamhet i mitten av 80-talet.

Men allt går i cirklar. Deras extremt coola stil med ett melodiskt gitarrspel och latin-influerat slagverk fick en reviveal och orkestern reste sig ur askan och åteuppstod verkligen 2001. Lite mer gråsprängd än tidigare men vid full vigör. Baobab har det där tranceskapande ansträngningslösa svänget som europeiska musiker skulle sälja sin mjälte för. En låt som visar vad jag menar och som brukar figurera på samlingsalbum är Utra Horas. Lyssna bara på gitarrsolot!

För de som inte vet är baobab en jättelik trädsort som ser ut som om man dragit upp ett vanligt träd med rötterna och planterat det med kronan nedåt.

Ny skiva med Lhasa

2009-05-27T22:58:00.005+02:00

Den amerikansk-mexikanska sångerskan Lhasa de Sela har kommit med en ny platta. Det var på tiden det var sex år sedan den fantastiska The Living Road kom(jag har skrivit om den tidigare). Den nya skivan är lite mer eftertänksam, kanske inte så exprimentell, musikaliskt och språkligt. Lite mer åt low-fi americana hållet. Cool och vacker.

Jag hittade en helt inofficiell video på youtube, men den är så charmig så jag tar med den också.

Jolie Holland

2009-05-17T10:03:00.007+02:00

På något sätt hamnar man alltid i USA vare sig man vill eller inte. Då och då brukar jag sätta på en skiva(Escondida) med Jolie Holland hemma. Nu hittade jag en video på nätet från den senaste plattan. Snygga bilder men kanske en lite väl anpassad låt? Ok men lite anonym i förhållande till det bästa hon gjort enligt min mening. Fast hon har en särpräglad röst, denna kvinna, som ger liv även i mer tama kompositioner. Avgör själva. Mexico City från skivan The Living and the Dead.

Jag har haft turen att se Jolie Holland två gånger här i Göteborg och är minst sagt förtjust i henne. Favoriten är förstås Old Fashion Morphin med det fantastiska blåset i kompet. Jag har kollat på nätet och hittade till slut låten i den här hyllningen till Charlie Chaplin. Speciellt gläder jag mig över trumpetens brölande här och där.

Jo, hon var en gång med i bandet The Be Good Tanyas och spelar fiol också. På denna låt gör hon en fin version av 1600-tals låten Mad Tom of Belam. En av de första låtarna om galenskap som finns nedtecknad(1618) finns även inspelad av olika artister under namnet Bedlam Boys.

Les Ogres de Barback

2009-04-21T22:26:00.005+02:00

Frankrike ligger som musikland väldigt långt borta från Sverige. Knappast någon fransk musik hörs i radiokanaler och frågar man någon om fransk musik tittar de bara undrande. Själv är jag okunnig men försöker så gott jag kan avhjälpa denna brist.

Väldigt franska är exempelvis Les Ogres De Barback. Ett band som jag till och från lyssnat på, när jag vill skapa lite fransk stämning. Att de någon gång skulle komma till Sverige är väl otänkbart. Franska band turnerar knappast på dessa ociviliserade breddgrader. Kul sättning med tuba och dragspel.

Ljuva toner från Paris

2009-04-08T09:26:00.004+02:00

Denna blogg blir lite bortglömd ibland. Det är mycket som pockar på uppmärksamhet och mycket som skall göras. Men som sagt, det mesta går bättre med musik. Ett av de första banden som figurerade på denna blogg var Paris Combo. Ett i Sverige fullständigt okänt band så vitt jag vet. Ingen jag känner har ens hört talas om det. Inte så konstigt förresten eftersom få lyssnar på musik som sjungs på ett annat språk än engelska. Paris Combo gör lätt fransk jazzdoftande musik med både 60-tals vibbar och baktaktskänsla. Djangokryddad gitarr förstås och retrofeeling som passar bra en sådan här vårdag när livet känns ljusare, gladare och mer optimistiskt än på länge.

La Pegantina

2009-03-26T23:38:00.008+01:00

Nu har det varit mycket tango så vi byter spår men håller oss kvar i det spanska språkområdet. Musikstilen Meztiso har varit populär sedan Manu Chaos genombrott i slutet av 90-talet och det dyker upp nya band med jämna mellanrum. Med rumba i botten och en punkig attityd blandar man lite hipp som happ. Glad svängig musik som gjord för att dansa och dricka vin ljumma sommarkvällar. Eller, om man är i Sverige, åtminstone låtsas att det är en ljum sommarkväll. La Pegantina är ett tämligen nytt band i genren som nyss kom ut med sitt andra album.
Här tar de till en gammal beprövad "spansk nedgång" i em(em,d,c,h)i sin låt Penjat. Inte så orginellt kanske, men effektivt.

Trasig telefon tango

2009-03-17T21:56:00.004+01:00

Det är fascinerande att leta videos inom helt nya områden. Andra namn, andra klanger och annan estetik. Det finns massor av nya tangoorkestrar med spännande uttryck som vi knappast hör talas om i Sverige. Jag har inbillat mig att jag haft ett hyfsat hum om musik, men när jag bara rör mig lite bortanför det mest kända, så inser jag hur fåkunnig jag är.

Orquesta tipica Fernadez Fierro är ett tolvmannaband som bildades 2001 och fortfarande har ett rått punkigt uttryck fast de samtidigt har respekt för traditionen. Ingen electrotango utan ett tungt ackustisk sound som byggs upp av de fyra frontande dragspelarna och stöds av en massiv stråksektion. Denna tangoorkester kommer dessutom snart till Sverige. Även här är det Södra Teatern som står bakom arrangemanget.

Maldito Tango

2009-03-15T21:23:00.005+01:00

Tja, nu har jag varit och dansat tango igen och det går fortfarande hyfsat. Kanske inte perfekt, men på något sätt känns det som det fäster lite nya saker varje gång. Visserligen glömmer jag en del men inte så farligt mycket.

Jag väljer att spela en låt med Daniel Melingo denna gång. Han har en märklig röst, inte direkt vacker, men intressant i rätt sammanhang. Han har varit gästsångare på en mängd plattor och då inte bara i nytango-facket. Hans bakgrund inom rockmusiken märks på uttrycket och attityden. Det nya albumet Maldito Tango lär gå att ladda ned från iTunes.

Den 21 maj kommer han till Sverige och själfallet är det Södra Teatern i Stockholm som han gästar. Lite surt för oss i andra delar av landet, men vi är vana. Här kommer Narigon en svängig nytango med Bollywood(!)inslag

Tanghetto gör en cover

2009-03-10T19:50:00.007+01:00

Ett av de stora namnen inom tango electronico är Tanghetto. Inte lika kända i Europa som en del andra nytangoband, fast de hållit på sedan 2001 och har åtminstone fyra (studio)album bakom sig. Här ger de sig på New Orders gamla hit Blue Monday och gör en intressant tolkning. En låt jag nästan glömt bort men visst har den kvalité. En bra låt går alltid att spela i helt andra genrer än den ursprungliga. För övrigt går den säkert bra att dansa till.

En tveksam tangodansör

2009-03-09T23:22:00.011+01:00

Jag har ett problematiskt förhållande till argentinsk tango. Jag har så länge jag kan minnas inte direkt gillat musikstilen. Den finska varianten har jag kunnat ta till mig på ett annat sätt. På något sätt förstår jag den sinnestämningen bättre. Den argentinska har förefallit mig petig och allvarsam. Och dansen sedan! Inga glada miner där inte utan en rätt trist attityd som ligger långt från min personlighet. Så långt är det inga svårigheter.

Jag har haft rätt svårt för pardans överhuvudtaget. Det där med fasta scheman och mönster som skall följas. Men visst har jag försökt. Diverse dansanta kvinnor har försökt lära mig foxtrot, polska, salsa och bugg utan resultat. Jag gillar att röra mig till musik men så fort det finns ett regelsystem tappar jag intresset.

Motvilligt har jag dock blivit ivägsläpad av, en mig närstående kvinna, på tango. Både finsk och argentinsk. Till min (och andras) häpnad går det faktiskt ganska lätt. Framför allt den argentinska som förefaller mig något enklare än den finska. Jag vågar t.o.m. drista mig till att påstå att jag har en viss fallenhet för dansen(detta skall dock ses i skenet av mina tidigare tillkortakommanden). Inte nog med det, jag börjar även tycka att det är ganska kul. Herregud! Problem alltså. Jag måste ändra åsikt och börja gilla musikstilen. Snacka om att lära gamla hundar att sitta. Öh.. eller dansa.

Jag har visserligen haft med några nytangolåtar tidigare(skriv tango i sökrutan längst upp till vänster så får ni se vilka) men nu får det bli ett rejält utforskande av tangomusiken. Vi börjar med Otros Aires som framför Sin Rumbo.

Stilfullt och gammaldags fast med modernt komp. Lättdansad skulle jag vilja säga.

vilda fåglar och fredstrummor

2009-02-24T20:08:00.006+01:00

Tyvärr har årets första förkylning slagit till med fullkraft och sängen är min käraste möbel. Annars hade jag befunnit mig på Pustervik och lyssnat på Wildbirds & Peacedrums som jag länge siktat in mig på. Men det känns ända ned i bihålorna att det här inte är en bra kväll. Så jag får väl sitta hemma och trösta mig med en video i stället. Fascinerande att de kan få ut så mycket av bara slagverk och sång.

Beirut i Mexico

2009-02-19T23:05:00.005+01:00

Ett av mina favoritband är Beirut från USA. Eller rättare sagt, ledaren Zach Condon är från USA men bandet har aldrig låtit särskit amerikanskt utan de har hämtat influenser från bland annat Östeuropa och Frankrike. Eftersom jag själv spelar i ett band som inspirerats av Beirut och kan väl knappast räknas som neutral. Jag är svårt förtjust i det sättet att skapa musik.

På sin nya skiva March of the Zapotec har Zach Condon vänt sig västerut igen men inte till USA utan ett snäpp söderut, till Mexico. Det vill säga på halva skivan. Den andra halvan är ett elektroniskt popexpriment som jag mest tar som ett uttryck för Herr Condons oförutsägbarhet. I vilket fall som helst. Tillsammans med en mexicansk blåsorkester låter Beirut alldeles bedårande. Jag har redan tidigare deklarerat min kärlek till sådana bandas och jag blir bara stärkt i min åsikt. Det här är La Llorona. Härligt bruten tretakt.

In-Grid

2009-02-15T16:41:00.003+01:00

Det är någonstans vid rivieran, Det är bekymmerstlöst sextiotal med öppen sportbil och pastellfärger. Solen glittrar över medelhavet och mahogny-racern är beredd.
Fast vad är det egentligen som händer? Gammal filmkänsla i en nutida video. Italienska In-grid sjunger på franska, Tu Es Foutu från 2003.

Hennes föräldrar drev en biograf så hon är uppvuxen med film. Självfallet är hon efter Ingrid Bergman.

Ponny expressen ännu en gång

2009-02-13T01:07:00.002+01:00

Tyvärr bara en snutt men en så cool låt att jag inte kan låta bli att visa den. Poney Express igen med Les Pourquoi.

Poney Express

2009-02-09T21:18:00.006+01:00

Nog med engelska och över till det galliska idiomet. Sångerna blir annorlunda i sitt uttryck på franska. Det finns dessutom så många artister man aldrig hört talas om. Det här är Poney Express som gör sval luftig pop. Jag vet egentligen inget om dem. Vad handlar låten om? Jag får gissa, min franska är mer än ringrostig.

Ytterligare en armbåge

2009-02-06T23:14:00.003+01:00

För säkerhets skull kör vi en låt till med Elbow. Grounds for Divorce live i Abbey Road Studion. Inga krångligheter, bara väl utfört. Hela skivan Seldom seen Kid går för närvarande varm i mina maskiner.

Elbow

2009-02-04T22:02:00.006+01:00

En intressant video räcker för att hamna på den här bloggen. Någon tipsade mig om ett band jag aldrig hört talas om. Det finns rätt många av dem, här är Elbow med The Bones of You. Sångaren låter lite som en ung Peter Gabriel. Kanske är även klangerna som får mig att associera ditåt. Enkel men effektfull video i alla fall.

Yodeling Cowboy

2009-02-03T23:41:00.002+01:00

Det var ett tag sen det joddlades på Brandybeat men när jag nu hittade en video med den oemotståndliga kombinationen dragspel och joddling kan jag förstås inte låta bli att visa den. Alltid skrämmer den väl bort några. Den gamle surdegen Sourdough Slim har tiolitershatten på och ett avslappnat förhållande till sin musik.

Rodney Crowell till Sverige

2009-01-26T22:38:00.005+01:00

Jag ser att gamle country-rockaren Rodney Crowell är på väg till Malmö, Göteborg och Stockholm. En ganska okänd herre för de flesta men en som varit med i en hel del sammanhang. Spelat i Emmylou Harris band och gjort en duett med Johnny Cash bland annat. Skulle kunna bli riktigt bra. De här gamla rävarna gör ofta väldigt avslappnande spelningar med underhållande mellansnack. Själv har jag bara en hemmabränd skiva jag fått av en kompis men jag skall försöka lyssna på lite mer. Senaste skivan Sex & Gasoline från 2008 tycks ha fått mycket bra recensioner. Här är titellåten.

Pale Young Gentlemen

2009-01-24T00:04:00.005+01:00

Ett av banden pop/rock-genren jag lyssnar på nu för tiden är Pale Young Gentlemen från Wisconsin som kom med sin andra platta i oktober. Med cello och violiner låter de inte särskilt amerikanska utan snarare brittiska. Men ett intressant sound som av någon anledning sätter sig i huvudet. Varför? Ingen aning, men sådan är ju musiken, man vet inte vad som fastnar. Pretentiöst? Javisst, men ändå.... jag har nog ett pretentiöst drag i mig som legat latent sedan 70-talet. Cockney Rebel, Jobriath m.m. ja, ni vet sånt som man inte direkt pratar högt om. Men som med jämna mellanrum dyker upp i huvudet
Någon vidare video med Pale Young Gentlemen har jag inte hittat men här är en låt från deras första skiva. Clap your hands.

Los Aslandticos

2009-01-21T23:21:00.002+01:00

Ytterligare ett band som jag inte vet något om men videon får mig på gott humör. Får mig att glömma slask och mörker och istället att tänka på värme och ljusare tider. Det kommer en vår även om den kan synas avlägsen. Från Spanien är gruppen förstås och lite i Manu Chao, Che Sudaka stilen.

Virrig virtuos

2009-01-16T10:17:00.004+01:00

Visst kan man beundra dessa sagolika virtuoser som då och då syns i mediabruset. Men de är inte alltid några muntra musikanter och bara fingerfärdighet blir tämligen slätstruket efter en stund. Det finns dock lysande undantag. Aningen för sent firar vi därför hundraårsminnet av Victor Borges födelse 3/1 1909.

En sanslös musikant försedd med ett danskt sinne för humor; en showman med timing och briljans långt upp i åren under en osedanligt lång karriär. Han uppträdde i princip fram till sin död vid 91 års ålder. De som hade förmånen att få stå på samma scen som Victor Borge hade det nog inte alltid så lätt utan fick finna sig i att spela andrafiolen(!) och bli utsatta för det ena och det andra. Lägg i denna pianoduett särskilt märke till Borges underbara minspel och skenbart förvånade ansiktsuttryck.

Lhasa på engelska

2009-01-11T00:09:00.003+01:00

Lhasa sjunger ju på minst tre olika språk och en av de mer suggestiva låtarna på skivan The Living Road är Anywhere on This Road. På skivan har hon dessutom den goda smaken att ha med den libanesiske trumpetaren Ibrahim Maalouf som gör ett makalöst solo. Han spelar för övrigt på en fyrventilstrumpet som tillåter honom att spela helt andra skalor än de sedavanliga. Tyvärr inga rörliga bilder till denna låt men trumpetsolot är värt att vänta på.

Gåtfull röst från väster

2009-01-09T23:03:00.007+01:00

Att jag är förtjust i mexikansk musik är väl ingen nyhet. Det finns så mycket musik i det mellanstora landet i väster. Influenser från mexiko letar sig också ut över världen, inte bara till grannen i norr. Lhasa de Sela är född i USA och har en mexikansk far och en amerikansk mor. Hon är uppvuxen Mexiko och USA men är nu bosatt i Kanada. Hon blandar friskt mexikanska influenser med psykedelisk rock, country, östeuropeiska och orientaliska tongångar. Som gästartist har hon dessutom uppträtt med bland andra Tindersticks och den franska gruppen Bratsch.

Ett tag vistades hon i Europa och förenade sig med sina tre systrar i en nycircus och teatergrupp (som en fullständigt oviktig upplysning i sammanhanget vill jag här tillägga att jag 2004 var på en märklig föreställning med en nycircus vid namn Cie Cirque vid Röda Sten i Göteborg där två av artisterna hette De Sela i efternamn!). Nåväl, Lhasa De Sela har en sådan där gåtfull vacker röst som jag smälter fullständigt för. Sedan har hon också god smak när det gäller att välja musiker. Hennes två album La Llorona och The Living road har därför sålt i förvånandsvärt stora upplagor - närmare en miljon ex- för att vara en smal ganre.

Frid över hans minne

2009-01-01T23:15:00.003+01:00

Jag läser att Lars Hollmer har dött och inser att Sverige har förlorat en stor musiker.
Det finns inte många klipp med herr Hollmer på youtube men mängder av andra artister över hela världen spelar hans musik. Här är det två ryssar som ger sig i kast med Boeves Psalm som blivit en standardlåt för dragspelare.

Liveframträdanden under året

2008-12-29T14:57:00.005+01:00

Undrar hur många band jag sett under året? Det måste vara fler än hundra. De flesta bra, några besvikelser förstås men på det hela taget bra. Stora upplevelser Tja, Che Sudaka, Richard Thompson, Dengue Fever, Fleet Foxes, Nortec Collective, Boban Markovic, Khaled, Neil Young, Watcha Clan och några till. Jag kommer förmodligen på ännu fler om jag får lite tid.

När det gäller svenska band under året har Glesbygd’n gjort starkt intryck på mig. Bra gung, skarpa texter, catchy refränger och en naturlig pondus på scenen gör att de kandiderar för årets svenska liveupplevelse. Här är en teveinspelning från i somras.

Årets svenska skiva: Wermland

2008-12-23T10:51:00.007+01:00

Årets svenska skiva är utan tvekan Detektivbyråns nya med det sympatiska namnet Wermland. Med dragspel och vibrafon som huvudinstrument och tretakten i blodet gör dessa unga musiker en egensinnig musik som sätter sig som ett häftplåster på hjärnan. Skivan har snurrat sedan den kom i september och kommer att fortsätta att göra det länge. Kan vi hoppas på att tretakt och dragspel får en mäktig revival i det annars så monomant enkelspåriga svenska musiklivet. Generation Celebration.

Det är intressant att följa skivan tillblivelse i en serie korta filmer på youtube. Den första, när dragspelet skall inhandlas i den osannolika musikaffären Karlssons musik är en pärla jag inte kan underlåta att ta med.

Durspel och tuba med Bellowhead

2008-12-20T09:58:00.004+01:00

Nu gör vi ett av de där snabba hoppen i geografin. Kontinuiteten från förra inlägget bevaras genom att det diatoniska durspelet finns kvar. Just nu snurrar en skiva med brittiska Bellowhead i min skivspelare. Jag har hört dem förut men glömt bort hur egenartade de är. De plockar hej vilt från den brittiska traditionen och har en spretande instrumentuppsättning som gör att de kan spela allt från mäktig brassbandsmusik till sprött strängaspel. Ofta blandar de dessa polariteter i samma stycke i ett exentriskt arrangemang. Här kommer Sloe Gin Set från Royal Albert Hall i år.

En lite äldre inspelning från Jools Hollands Show 2006 ger ytterligare en bild av Bellowheads komplexitet. Lite jazz, lite Brecht, lite musichall, lite.....Ja, döm själva. Rigs of Time.

Tex-mex eller Norteño?

2008-12-19T23:36:00.003+01:00

Min favorit av alla Flacos låtar är Juarez som det tyvärr inte finns någon video till, men den är klart lyssningsvärd. Känslosamt dragspel och cool rytm. Ja hela skivan är förstås bra om man gillar Tex-mexmusik eller Musica Norteño som man säger i Mexico(om man skall vara en riktig besserwisser-och det skall man ju- bör man tillägga att de inte alls är samma musikstil utan att Tex-mex är en senare avknoppning från Norteñon.

Mer Flaco

2008-12-14T01:40:00.003+01:00

Ja men herregud! Underbart dragspel. Jag skulle bra gärna vilja ha ett treradigt durspel. Undrar om de finns i Sverige. Fast kunna spela som Flaco är få förunnat. Vi får ta en låt till. Ay Te Dejo En San Antonio finns på skivan med samma namn. Jag brukar sätta på den när jag skall laga Tacos hemma för att få upp rätt stämning. Lyssna till de underbara disharmoniska löpningarna upp efter knappbrädan.
Ay Te Dejo En San Antonio tillsammans med Los Lobos.