En kväll på Park Lane

Nej, jag missade inte Black Mountain på Park Lane härom veckan - för övrigt första gången jag besökte denna lokal- men jag har inte haft tid att skriva om evenemanget. Bandet var bra, inte tu tal om det, men tidig onsdagkväll och avvaktande publik (för lite alkohol) gjorde att den där riktiga stämningen inte infann sig. Lite synd för det var fräck musik.

Förbandet Spindrift överraskade med sin episka spagettiwestern-musik som manade fram bilder av torr öken, saguarokaktusar, cirklande gamar och en sammanbiten man i poncho som går mot sitt öde. Till och med indianöverfallet var inkluderat. Allt i 70-tals stil komplett med dubbelhalsad gitarr(när såg man en sådan senast?). Här är en tidigare inspelning.

Men som alltid är det otacksamt att vara förband när hela publiken väntar på huvudattraktionen. Cool var bara förnamnet.

Sydamerikansk resa 7

Air Ecuadoriana hade de mest psykedeliskt målade flygplanen i världen vid den här tiden. Här är en liten utvikning om sydamerikanska piloter på plats. De var självsäkra, hade snitsiga uniformer, bländande leenden och mössan på svaj och var beredda till vilka manövrar som helst för att imponera på passagerarna, särskilt om där fanns ett övermått unga damer. Gärna lägga planen på sidan för utsiktens skull. Inte helt förtroendeingivande för en tämligen flygrädd person således.

Vi skulle över Anderna. Har ni sett filmen ”Alive”? Ja, ni fattar. Tur att det fanns sprit att bedöva nerverna med.

Nu var jag i Quito i 2700m över havet i centrala Ecuador. Men cumbian var fortfarande populär. Visserligen började höglandsindianernas flöjter och rytmer höras allt mer, men ständigt dessa envisa cumbia rytmer. Den här låten är av senare datum, men låter typisk ecuadoriansk så som jag kommer ihåg det. En glimt av Quito tror jag bestämt vi får se också.



En helt annan typ av låt som spelades ofta på radion var Maria Magdalena med Trigo Limpio som jag trodde var en Ecuadoriansk låt men som senare visade sig vara från Spanien. Men populär var den. Gräsliga flugor, ja, gräslig klädsel över huvud taget. Gräslig låt också kanske, men eftersom jag förknippar den med min tid i Ecuador får den vara med (av någon anledning har jag även den den som single).

Jodå, Quito stannade jag ett tag och gjorde avstickare ut bland bergen men efter någon vecka hoppade jag på den beryktade järnvägen ned mot kusten. Yes, serpentinjärnväg var det frågan om.

Vykortsvyer och hisnande perspektiv. Förbi vulkaner och glaciärer, ned mot låglandet och djungeln. Folk satt på taken av de vaggande vagnarna som långsamt ringlade och sicksackade sig nerför Andernas branter mot Guayaquil. Nu finns bara en kortare sträcka kvar av järnvägen men en glimt av hur det kunde te sig kan man fortfarande få. En film om detta finns förtjänstfullt utlagd på tuben.


I den beryktade hamnstaden Guayaquil var tempot hetsigare än uppe på höglandet. Folk rörde sig och pratade annorlunda. Men jag skulle jag leta efter en båt och försöka lifta till Galapagosöarna.